LÄS MER:SD: Mindre skattepengar till teaterbiljetten
Sällan står det så klart, vilket väsensskilt annorlunda parti Sverigedemokraterna är, som när de pratar om sin kulturpolitik. De är ett parti med idéer. Liv. Mål. Mening.
Det framgår med bländande kontrastverkan för den som tittar på de kulturbudgetar som lagts fram för kommande år i Göteborgs kommunfullmäktige. Övriga partier behandlar kulturområdet som hävden bjuder: knappt alls. Rödgrön, allians eller sosse spelar ingen roll – det är ändå samma torftiga, pliktskyldiga redovisning av alla godheter kulturen för med sig. Demokratin blir bättre. Jämlikheten blir bättre. Näringslivet blir bättre. Och därför ska vi nu investera i nya bokbussar. Allt författat i en byråkratprosa som helt uppenbart inte är tänkt att komma ljusår i närheten av en faktisk väljare. Inte ens det lokala populistpartiet Demokraterna mäktar med att vara visionära. Det hyvlas lite, eller tillförs lite, men i grunden är alla överens om att det väl ska vara precis ungefär som det är nu.
Chocken då, för den som tar sig in i Sverigedemokraternas lustfyllda, mustiga programförklaring. Ett förslag till kulturbudget som i all sin essentialistiska, exkluderande tveksamhet trots allt osar av autenticitet och genuin vilja att skapa något nytt. En ny värld.
Detta är ett parti som om de får mer makt också har som ambition att förändra.
Smaka bara på de öppnande raderna: ”Den skattefinansierade kulturpolitiken i Göteborg, skall först och främst komma oss göteborgare till gagn. Den är till för att vi skall trivas på just vår plats på jorden”. Eller lite senare: ”När vi står där bredvid kanonerna som vaktar över hamninloppet och blickar bort mot Älvsborgs fästning känner vi att vi är en del av historien och del av Göteborg”. Eller det radikala i att föreslå att kommunen inte har som uppgift att förse konstutövare med skattepengar – även om man ska känna sig fri att få uttrycka sin kreativitet. En hållning som rimmar väl med det SD:s ledamot i kulturnämnden Jörgen Fogelklou också fört fram i intervju med GP nyligen, där även Stadsteaterns subventionerade biljetter ifrågasattes.
Även om ingen större skillnad än så länge syns i partiets kulturbudget, är ambitionen uppenbar – detta är ett parti som om de får mer makt också har som ambition att förändra. Och bortser man från innehållet i ambitionerna gör de helt rätt. Politik handlar inte bara om status quo. Det handlar om drivkraft, förändringsvilja och ideologi. Något som är helt frånvarande i övriga partiers sätt att ta sig an kulturpolitiken, på ett sätt som inte bara går att skylla på principen om "armlängds avstånd" och kravet på politiken att hålla sig utanför konstutövning. I övriga partiers ögon är kulturen helt enkelt bara en domän som ska förvaltas och bogseras genom ett aldrig sinande duggregn av besparingspaket.
De som oroar sig över skenande opinionssiffror för ett parti som stammar ur extremhögerns mylla har här åtminstone en delförklaring. Medan resten av politikerna suckar trött åt kulturpolitiken och lämnar den därhän är den för Sverigedemokraterna ett verktyg mot framtiden. För den politiker som har energi och idékraft nog att ta upp kampen finns mycket att vinna.
LÄS MER:Kulturen saknar 20 miljoner – detta kan ryka
LÄS MER:S plan för kulturen – sparpaket och rekvisitaförråd
