Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Symbolen för Sveriges förlorade oskuld kopplas ofta samman med mordet på Olof Palme. På bild: brottsplatsen på hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm, 1986. Bild: Anders Holmström/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sverige – den eviga oskuldens land

Den svenska självbilden blandar oskuldsfullhet med skam, inte minst över Sveriges brist på handlingskraft under andra världskriget. Hynek Pallas om en djupt inlärd idé som i modern tid börjat användas mer och mer av högerextrema krafter.

Fem år efter andra världskriget regisserade Ingmar Bergman thrillern Sånt händer inte här. I filmens 1950-tal är Sverige en ö i det trasiga Europa. Den svenske hjälten och en sovjetisk spion diskuterar människosyn. Agenten berättar om revolution, krig och lägren där man ”gasade israeliter”. ”Då vet man allt man behöver veta om människan”. I ett brandtal för humanism och mot cynism kontrar svensken med att han inte håller med – just för att han är född på en fredlig skärgårdskobbe.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Bergmans förbjudna film kunde blivit flyktingdrama

Ända sedan andra världskriget – kanske tidigare – har den svenska självbilden dominerats av oskuld med ett stänk av skam. Det har styrt utrikespolitik, människosyn och integration. Varför blev det så, och är självbilden på väg bort – eller under förvandling? Är den fredliga skärgårdskobbens humanism fortfarande i centrum och hur står den sig i dagens Europa?

Sverige blev ett undantag. Inga ockupationer eller generationer som skövlades. Ingen Förintelse.

Att diskutera nationers självbild är förstås ingen exakt diagnos. Men analyser kan hjälpa oss att tolka reaktioner. En förståelse viktig för oss, och för länder vi delar union med.

Efterkrigs-Tyskland är det bästa exemplet på skuldprocesser. Landet kom inte ur ruinerna med självklar ånger. Det var resultatet av handling som inleddes med Wiedergutmachungspolitiken, ersättningarna som började betalas ut till överlevande och till Israel 1953. Det var kontroversiellt: bara fem procent av västtyskarna sa att de kände skuld för Förintelsen.

I en essä för The Atlantic argumenterar författaren Ta-Nehisi Coates för ekonomisk kompensation till slavättlingar utifrån det tyska exemplet. Hos Coates blir handlingen i sig transformerande. ( The case for reparations 6/2014).

Det är en förändring som nu pågår i Belgien, där det Centralafrikanska museet har återinvigts. Det stängdes efter en infekterad debatt väckt av Adam Hochschild, författare till Kung Leopolds vålnad. Tidigare berörde inte museet kolonialtidens konsekvenser, bara vinsterna. Att det handlar om att uppdatera bilden av ett Belgien som handskas med skuld råder det ingen tvekan om: på öppningsdagen hade flera internationella tidningar texter från charmoffensivens förhandsvisningar.

Det går också en linje genom Europa. Det som en gång förde Tyskland in i nazismen spökar i landets östra del – upplevelsen av att vara historiens förlorare. Det är ingen slump att Alternativ för Tyskland attackerar ”minneskulturen” och vinner på det. Förra hösten förklarade AfD att tyskarna berövats sin historia, att de ska få vara stolta över ”soldater i båda krigen”. Det är tongångar som är uppskattade bland dem som anser att Angela Merkels flyktingpolitik bygger på felaktig botgöring.

Detta offerskap går igen i hela forna kommunisteuropa, och gör diskussioner om delaktighet i Förintelsen eller behandling av minoriteter svåra.

Så har vi Brexit. Logiskt för ett land som inte har slutat sörja imperiet. Som aldrig gjort vad belgarna försöker sig på, och infogat i självbilden att England i sekler tjänade på koloniala övergrepp.

Och Sverige?

Exemplen är inte tagna på måfå. De har bäring på en länge motsatt självbild i Sverige. Att vi hade välstånd nog att bygga Folkhem efter att inte ha deltagit i det första världskriget, vilket gav ett nationellt projekt att ägna sig åt, är kanske anledningen att politiska extremer förblev marginaliserade här. Och därmed lotsades landet också undan det andra världskriget.

Oskulden kunde förbli intakt så länge det rika landet betalade sig ur skammen.

Sverige blev ett undantag. Inga ockupationer eller generationer som skövlades. Ingen Förintelse. Det skapade oskuld, men på samma gång skam för hur vi undkom kriget.

LÄS MER: Legionärerna är lika aktuell idag

Två böcker som återutgavs förra året berör hur detta påverkade andra halvan av seklet. PO Enquists Legionärerna om Baltutlämningen kom 1968. Jag skrev såhär i min recension: ”Händelserna blev ett svenskt trauma inlindat i ett annat svenskt trauma – ”neutraliteten” under kriget – och därför styrt av det”. (27/9 2018 GP).

LÄS MER: Ahlmarks uppgörelse med vänstern fortfarande brännande aktuell

Per Ahlmarks 25 år yngre Vänstern och tyranniet diskuterar den tredje ståndpunkt som växte fram ur skammen över samarbetet med tyskarna. Sverige blev en röst för internationell solidaritet. När det passade. För neutraliteten i Kalla kriget blev också motsats till botgöring och oskuld – eftersom man fortsatte blunda för vissa diktaturers övergrepp.

Hur var det möjligt?

Bergmans hjälte fångar det väl: få svenskar tvingades till insikter om vad infernot gör med människan. Samhället var ett av världens rikaste. Därmed kunde man känna skam och moralisk överlägsenhet på samma gång. Oskulden kunde förbli intakt så länge det rika landet betalade sig ur skammen.

Samtidigt saknades lyhördhet för att man hade gjort fel. Ingen politisk process som konfronterade agerandet kring norska motståndsmän, Finland eller judiska flyktingar. I stället var det fortsatt svårt för judar att komma hit, och romer hade inreseförbud till 1954.

Ett tydligt erkännande hade kanske underkänt grunden som oskulden vilade på.

Så den fortsatte styra övergreppen: den svenska moderniteten var ju så bra att det ursäktade steriliseringar på dem som skulle passa in.

Det symboliska ögonblicket för Sveriges förlorade oskuld är naturligtvis mordet på Olof Palme.

Vissa – som denna tidnings ledarskribent Adam Cwejman i danska Kristeligt Dagblad (4/12) – ser en linje från krigsskammen till mångkulturens införande under Olof Palme (inte olikt tanken om Merkels flyktingpolitik). Grovt uttryckt stämmer det nog. Debatten som ledde till 1970-talets mångkulturpolitik drevs av exilbalter och överlevande judar. Kanske bidrog även känslighet för Sverigebilden till omsvängningen under Palme; i FN kritiserade till exempel Sydafrika (!) behandlingen av samer.

Redan tidigt tycks dock integrationspolitiken ha problem. Kanske en konsekvens av det internationella engagemanget? Den som stödjer ANC kan ju inte vara rasist. Då behövdes inte ansträngning från den mottagande partens sida – hen var ju oskyldig och moraliskt överlägsen. En frånvaro av verklig integration som skapade passivt aggressiva krav på assimilation.

Exakt när nedmonteringen av välfärden inleds är osäkert. Men det symboliska ögonblicket för Sveriges förlorade oskuld är naturligtvis mordet på Olof Palme. Den sorgen har länge blandats med melankoli över Folkhemmet. Det utgör slutet på en berättelse om Sverige, och början på en annan.

I denna finns en nationell nostalgi av samma slag som driver politik i andra länder. Tydligast i den nygamla berättelse som växt sedan Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. I somras fick den uttryck i propagandafilmen Ett folk, Ett Parti – Socialdemokraternas historia.

LÄS MER: Ett folk, ett parti är en slug film

Efter riksdagsvalet 2010 publicerade jag avhandlingen Vithet i svensk spelfilm 1989–2010 och forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström artikeln The double-binding power of swedish whiteness through the mourning of the loss of “old Sweden” and the passing of “good Sweden”.

Båda texterna diskuterar denna postvälfärdsnostalgi i kultur och politik. Hübinette och Lundström knyter ihop längtan efter ett ”gammalt Sverige” – i en tid före raskonflikter (”ethnoracial conflicts”), när landet ansågs bestå av samma folk – och ett ”gott Sverige”; det jämställda, liberalt antirasistiska Sverige. Oskuld beroende av att skrubba historien ren, och av det homogena.

Precis som AfD i Tyskland menar SD att svenskarna har serverats ett ”falskt förflutet“.

Detta Oskuldsprojekt 2.0 syns i Ett folk, Ett Parti: allt från rasbiologiska institut till steriliseringar är Socialdemokraternas fel. Det kan tyckas motsägelsefullt, men populismens signum är att låna friskt från hela skalan. Sosse- och Palmehat har starka rötter; det nya är att retoriken också tas från en postkolonial vänster som menar att Sverige inte har gjort upp med historien.

Att detta delvis stämmer har gjort det lätt för Sverigedemokraterna att kidnappa narrativet, lägga till att S-eliten ansvarar för sveken under kriget liksom ”massinvandringen”, och lova att man kan återskapa paradiset – bara folket renas. Precis som AfD i Tyskland menar SD att svenskarna har serverats ett "falskt förflutet". Någon orsak till skam finns alltså inte.

Betoningen på ”folket” i detta europeiska minneskrig är anledning till att varför det är viktigt att förstå hur nationell oskuld/skam har sett ut. Det aktiva handlande som Ta-Nehisi Coates skriver om kan nämligen användas till annan politik än den progressiva: SD suddar ut gråzoner på samma vis som högerpopulister på kontinenten. Historiska fel och dåliga värderingar står alltid någon annan för.

Hos dessa partier är det alltså inte internationalism, antirasism, och verklig minneskultur som krävs för en modern värld – utan att det utvalda folket isoleras på skärgårdskobben.

Det är allt annat än oskuldsfullt, och ett livsfarligt recept på inhuman politik.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.