Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/4

Hynek Pallas: Sverige borde hålla en ny konferens mot kolonialism

År 2000 ägde en internationell konferens rum i Stockholm om Förintelsen. Med tanke på den ökande medvetenheten i dag om rasismens historia borde vi skapa en liknande om slaveri och kolonialism, tycker GP:s Hynek Pallas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Rasismen glöms bort efter upploppen - gång på gång

Om inte pandemin sätter stopp så hålls det till hösten en Förintelsekonferens i Malmö. Det är då 20 år sedan den uppmärksammade konferens i Stockholm som Göran Persson tog initiativ till.

Bakgrunden var en enkät om att allt fler skolungdomar tvivlade på att Förintelsen hade ägt rum. Men även ökad kunskap om att Sverige inte bara kunde ses som oskyldig betraktare till händelserna under kriget.

Dessutom hade det forna Östblock där folkmorden främst ägde rum nyligen öppnats. Det var viktigt med ny medvetenhet, och konferensen ledde till grundandet av Forum för levande historia samt informations- och forskningsnätverk.

Tillsammans med EU-resolutioner har det spelat roll i etablerandet av en ny europeisk historiekultur, något som lett till en rad Förintelsemuseer som det regeringen i våras föreslog ska byggas även i Sverige.

LÄS MER: Statydebatten i Sverige är historielös

Med den våg av medvetenhet om rasismens historia och samtida konsekvenser, som tack vare Black lives matter nu sveper över världen, finns det anledning att fundera på om det inte är dags att skapa en liknande konferens med fokus på slaveri och kolonialism.

Det har funnits kritik att de pågående protesterna ”bara” ger sig på ytliga symboler som statyer, och att det som sker raderar historien. I synnerhet de som riktar sådan kritik borde skriva under på behovet av att belysa historiens skamfläckar så väl det går.

Kolonialism och slaveri tas förvisso upp av Forum för levande historia. Men det har en så lång och spretig historia, med så allvarliga konsekvenser världen över, att det behöver lyftas mer. Exemplen är många. Det finns studier om hur arvet lever kvar över generationer i USA, där kampen nu står mot en historieförfalskning som fortfarande spelar roll i samhället.

Det har funnits kritik av att de pågående protesterna ”bara” ger sig på ytliga symboler som statyer, och att det som sker raderar historien.

Eller Englands grova övergrepp i Kenya, som inkluderade koncentrationsläger så sent som på 1950-talet. Det påverkade både kolonierna och imperiets centrum: Vad gjorde det med Kenya att det än i dag lever människor som britterna våldtog med knivar, eller de som såg familjemedlemmar elchockas till döds?

Vad gör det med dagens England att förövarna gick fria – och att man systematiskt brände arkiv som berättade om övergreppen? Mot den bakgrunden lägrar det sig en mörk ironi över Boris Johnsons klagosång om hur välta statyer ”raderar historien”.

Johnson tillhör den nya skara populister med en nations- och historiesyn som gör dem ovilliga att konfrontera nationella övergrepp, skuld och ansvar. De står för ett bakslag mot decennier av forskning och vittnesmål, och är ett hot som stärker behovet av ökad medvetenhet.

Tillsammans med den yrvakenhet vi nu ser kring rasismens ekonomi- och idéhistoria ropar det mer än någonsin på en systematisering. Och, precis som Förintelsekonferensen, bör det resultera i en deklaration om att denna historia aldrig får glömmas (och självfallet skapas nödvändiga verktyg för att så inte ska ske).

Lika viktigt är det att påminna om antirasismens historia, de många som tidigt kritiserade slaveri och villkoren i kolonierna. Annars är det lättare att bortförklara rasismen med att den hörde till tidens anda.

LÄS MER: Manifestation lockade tusentals till Sergels torg

För den förvirring som råder – där vissa överdriver rollen hos perifera nationer medan andra raljerar kring kolonialismens allvar – kan leda till att vi om fem år står där med samma debatt igen.

Det kan inte sägas om den förändring som har skett i förståelse av Förintelsen. Visst finns många bakslag, särskilt i Central- och Östeuropa. Men det finns fog att påstå att det är ökad kunskap som skapat regionens pågående historiedragkamp. Synliggörandet av romernas öde bröt till exempel tidigare tystnad, i samhället och mellan överlevande och deras vuxna barn.

Förintelsekonferensen var kanske möjlig för att den skedde på svensk mark. Ett land med mindre direkt skuld. Utan övriga jämförelser mellan dessa mänsklighetens avgrunder – där man dock bör understryka hur rastänkandet binder ihop dem – så finns anledning att påpeka att Sveriges roll i rasismens långa historia får betraktas som starkare än så.

Även om rollen som kolonialnation och slavhandlare var kort, så fanns den. Och ansvaret för spridandet av rasbiologin som vetenskap är väldokumenterat.

LÄS MER: Ansvar och skuld är inte samma sak

Utan att tala om skuld i dagens generationer, så är kolonialismens arv ett som sträcker sig över sekler och är globalt. Det finns därför ingen anledning att ställa sig bortom de mer berörda nationernas skara i arbetet mot rasismen.

Utmaningarna för att nå gedigen förståelse i en komplex fråga är naturligtvis stora. Men det är knappast ett motargument. Tvärtom: det är i avsaknad av ordentligt grundarbete och informationsspridning – varför inte ett museum? – som folk i stället tar fram högafflarna och ger sig på symboler.

Här finns en chans för Sverige att ta initiativ till att det pågående minnesarbetet inte stannar vid sådana gester.

Missa inte det senaste från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.