Pappa mejlar en zip-fil som heter ”Koncentrationsläger och mer”. Jag suckar. Livet med en släkt som aldrig har dansat runt en midsommarstång bjuder på ständiga överraskningar i nya format.
Jag avkodar de inskannade breven, vykorten och anteckningarna. Ännu en släkting som haft en låda världshistoria under sängen som hen inte ansåg att andra behövde.
Jag brukar påpeka att svenskar – etniska svenskar eller vad ni nu vill heta – lever mononationella liv. De flesta invandrare gör inte det. Inte ens efter generationer. Våra liv skiljer sig på sätt som stökar till den nationella normen. Det kan ha seriösa konsekvenser. Ta språkforskningen som länge utgick från ett språk som det självklara. Sent på 1900-talet trodde man fortfarande att flerspråkiga barn kunde bli schizofrena. Idag vet vi att språkbytandet är att träna hjärnan i Krav Maga och ge den vitamininjektioner.
Politiker lägger ändå förslag om slopad hemspråksundervisning eftersom det mononationella fortsätter vara populistisk kattmynta.
När vi var små och nya svenskar adopterade min syster en kompis farmor som sin egen. Helt logiskt. Hon hade ingen. Alla andra hade en. Ingen skugga över känslorna hos en dalmas som lämnat skogen för storstan och har dålig kontakt med folk där hemma. Men invandraren och hens barn påminns på andra vis om vad det kostar att inte leva mononationella liv. I tid och i rum.
Hur formas vi och hur formas våra städer av all denna längtan, av alla dessa hål i minnen och familjer?
På ett brev i zip-filen har den äldre släktingen skrivit till barnen och ritat sig i randig tröja och tårar i ögonen. Ett vykort har frimärket bortrivet. Jag vet varför eftersom jag har ett likadant där Hitler-frimärket är kvar. Så såg vykorten från Theresienstadt ut. Ett tillfälligt pass dyker upp. ”Buchenwald, Maj 1945”. Jaså, Otto överlevde. Så skrivs familjehistoria om igen.
Ryan air fanns inte 1946. Inget internet. Järnridån gick upp 1948. Fel kunskap satte sig och kring den byggde man minne, tillvaro och relationer. I nya länder och utan fotoalbum.
Redaktör Greve skrev häromdagen fint om hur hennes liv begränsades till ett par Göteborgskvarter under pandemin (1/10). Jag drömde om att insikten om relationen till världen som pandemin väckte skulle vidga perspektiven. I stället fick vi en Stockholmsdebatt. (Ett resultat av att redaktionerna befolkas av bönder som flyttade till en större stad för en halv generation sedan – Nadia Jebrils lysande undantag till text (DN 30/9) bekräftar regeln).
Hur formas vi och hur formas våra städer av all denna längtan, av alla dessa hål i minnen och familjer? Pandemin visade de mononationella villkoren så många andra lever i. I det läget lägger Moderaterna förslag om att man ska kunna bli av med permanenta uppehållstillstånd vid resor till ett land man flytt ifrån. Brister på redaktionsröster som diskuterar vad detta betyder i den nysvenskes liv – i stället för ”Stockholm” – påminner mig om hur svensk offentlighet insisterar på att fortsätta vara enögd.
Nej. Sverige är inte ett ”ungt invandrarland” (Erik Helmerson, ”Ingen ska behöva känna sig som främling i Sverige” DN 31/8/21). Vi invandrare har diskuterat integration, medier och skolor sedan 1960-talet. När slutar något vara ungt – och blir kunskap gammal nog för de mononationella att integrera sig i?
Man får väl hoppas att det sker innan den syriska diasporans barnbarn sitter och klickar sig igenom framtidens motsvarighet till en zip-fil.
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Sverige har varit ett invandrarland länge
LÄS MER:Därför missade du årsdagen för Berlinmuren
LÄS MER:Tv-kritiken måste bli vassare än såhär
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
