Det börjar med vad som förefaller vara ett slumpmässigt sammanträffande. På musiktidskriften The Wires hemsida, www.thewire.co.uk, hittar jag i början av våren en radioshow sammanställd av den amerikanska experimentduon Matmos. Lyssnaren får göra en förutsättningslös jordenruntresa genom olika genrer och stiluttryck; inget som helst tal eller förklaringar mellan de olika spåren, bara ett flöde av technolåtar och folkmelodier, discorytmer och elektroakustiska kompositioner.
Mitt i allt det gränslösa dyker det upp en sång på svenska. Med kristallklar stämma sjunger en gossopran en skillingtryckliknande melodi till cittraackompanjemang. Det är vackert på ett egenartat vis och skapar en tidlös stämning. Så självklart i uttrycket, så overkligt rent.
Sången heter Båklandets vackra Maja och är inspelad på en 78-varvsskiva i januari 1954 av den då tioårige Christer Falkenström. På The Wires hemsida anges att Matmos hämtat låten från en samlingsskiva med titeln Black mirror, utgiven på den amerikanska etiketten Dust-to-Digital (bolaget är specialiserat på traditionsinspelningar och överföringar av 78-varvsskivor till digitalt format, och står bland annat bakom den påkostade boxen Goodbye Babylon, en trälåda med sex cd-skivor och en tillhörande bok, där allt material består av religiösa melodier och en av skivorna helt upptas av predikanter).
I det nummer av The Wire som kommer ut ungefär samtidigt med radioshowen recenseras en nyproducerad dvd-utgåva av Victor Sjöströms filmklassiker Körkarlen från 1921. I stället för traditionell stumfilmsmusik, med struttigt pianoackompanjemang eller överromantiska stråkklanger, har konstellationen KTL, det vill säga Stephen O'Malley från den amerikanska noise- och black metalgruppen Sunn O))) och laptopmusikern Peter Rehberg från Wien, skapat helt ny musik. O'Malley och Rehberg började samarbeta för något år sedan, när de fick i uppdrag att göra musik till en dansföreställning av och med den franska koreografen Gisèle Vienne, baserad på Gustav Mahlers Kindertotenlieder, därav bokstavsförkortningen KTL. Och nu har denna grupp alltså lagt sina dovt mullrande och oroväckande ambientklanger till Sjöströms visionära filmbilder, med dubbelexponeringar och häpnadsväckande trickeffekter när de döda agerar samtidigt med de levande.
Jag blir förstås intresserad och beställer både skivan och dvd-filmen. Vad kan det vara i dessa ålderdomliga svenska inspelningar och artefakter som plötsligt slår an hos ett internationellt avantgarde? Berättar de kanske något helt annat om Sverige, som ligger långt bortom folkhemmets kontrollmani och den blivande välfärdsstatens rationalism? Vad betyder till exempel ordet svart i sammanhanget?
Den svarta spegel som finns avbildad på omslaget till Dust-to-Digital-samlingen kommer från den blanka spegelytan hos en 78-varvsskiva som, enligt konvoluttexten, består av 75 procent stenmaterial, 20 procent schellack och 5 procent kol. Men titeln får mer ockulta innebörder om den läggs samman med en av Sunn O))):s skivor, The black one, där sångaren på avslutningsspåret Báthory Erzsébet spelat in sitt sångpålägg i en tillsluten kista, som om han vore en vampyr. Så vad är det som synliggörs när Båklandets vackra Maja blir en spegel för "det andra Sverige"?
Jag spelar låten med Christer Falkenström om och om igen och blir som förtrollad av den klockrena rösten. Det är något med själva mjukheten i melodin, och sättet att uttala fraserna extremt tydligt, dessutom på utpräglad göteborgska, som blir sin egen magi. Den vackra kärlekstexten av den finlandssvenske socialisten Arvid Mörne, till en melodi av folkskollärarinnan Hanna Hagbom, även inspelad av bland andra Harry Brandelius och Fred Åkerström, får översinnliga innebörder, just därför att orden bara är ord och rena klanger. "Ser du min vimpel svaja röd vid ditt bruna skär, duken är röd och namnet ditt, sirligt sömmat i guld och vitt, Båklandets vackra Maja, är du min hjärtans kär?"
Jag bestämmer mig för att försöka spåra honom. Först hittar jag ett filmklipp på Youtube, från filmen Åsa Nisse på hal is, där Åsa Nisse, Klabbarparn och deras respektive fruar kommer till en uteservering. Vid ett av borden sitter den tioårige pojken med cittran framför sig. "Kan du spela på den där?", frågar Åsa Nisse. "Det kan farbror ge sig på att jag kan", svarar Christer Falkenström och börjar sjunga en aria av Gluck, Säg mig du lilla fågel. Uttrycket är lika kristalliskt som i Arvid Mörne-sången om en fyrstation i Ålands skärgård, och detta skönhetsögonblick äger alltså rum mitt i en Åsa Nisse-film. Vilken underbar patafysisk absurdism!
När jag får tag i Christer Falkenström per telefon i värmländska Fagerås, där han är bosatt sedan början av 1970-talet, berättar han att hans pappa var med under filmspelningarna och även tog bilder. Det var ett äventyr att vara med om förstås, för en tioårig pojke, liksom alla de spelningar han fick göra runt om i landet. När han framträdde på Pettersson & Katz balkong, vid Kungstorget i Göteborg, var det kanske 5 000 personer i publiken.
Christer Falkenström hade slagit igenom i Lennart Hylands radioprogram Karusellen i januari 1954 och sjungit Där näckrosen blommar. Efter programmet hade Sven Rüno, inspelningschef på Husbondens röst, väntat i foajén till Frälsningsarméns hotell vid Karlaplan. Samma kväll skrev Christer, tillsammans med sin pappa, kontrakt på hotellrummet och dagen därefter spelades hans första 78-varvare in på Stockholms konserthus, med endast en mikrofon. Skivan med Där näckrosen blommar, och med Båklandets vackra Maja som baksida, sålde i 15 000 exemplar och Christer Falkenström blev något av det årets stjärna. Han gjorde ytterligare tre skivor samma år, bland annat en med de religiösa sångerna Tryggare kan ingen vara och Barnatro.
Några av melodierna hade han lärt sig av mamma hemma i lägenheten på Godhemsgatan i Majorna, andra hörde till det som sjöngs i musiksalen på folkskollärarseminariet vid Övre Husargatan.
- Jag brukade gå till skolan genom Slottsskogen, berättar Christer Falkenström. Jag tyckte om att gå där, i den fina trädgården utanför hade vi trädgårdskunskap, och på vinden fanns det fyra-fem kyrkorglar som seminaristerna brukade öva koraler på. Fast min artistkarriär började redan 1947 under Barnens dag vid Slottsskogsvallen. Mamma hade anmält mig, jag var fyra år. Jag sjöng Blinka lilla stjärna och vann, tillsammans med en flicka. Priset var en fotboll.
- Sommaren 1955 låg mamma sjuk, så då följde pappa med mig på turné i folkparkerna. Vi åkte tåg och taxi mellan spelningarna, för vi hade ingen bil. Jag brukade sätta mig så nära fönstret som möjligt, för jag tyckte inte om när pappa rökte.
Men det svarta då? Christer Falkenström frågar om jag vet varför skivbolaget heter Dust-to-Digital. Nej, det har jag faktiskt inte tänkt på.
Det kommer från den engelska begravningsritualen, med sin fras Ashes to ashes, dust to dust, svarar Christer Falkenström. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.
Så uppstår en oväntad koppling till Selma Lagerlöfs berättelse Körkarlen, där David Holm sitter på kyrkogården tillsammans med sina dryckesbröder en nyårsafton och berättar spökhistorien om att den siste som dör före tolvslaget blir tvungen att hämta alla som dör under nästkommande år och köra dem i dödskärran.
De ockulta övertonerna i Victor Sjöströms virtuosa iscensättning får en fascinerande förstärkning genom KTL:s mörka och dekadenta klangsjok. De lungsjuka som dör i vinternattens stränga köld blir själva visualiseringen av det Sunn O)))-spår som bär titeln Cursed realms of the winter demons (Vinterdemonernas fördömda riken). Visst finns det ett drag av hokus pokus, för att inte säga Butterickssatanism, över KTL:s dova muller och ödesmättade djävulsackord. Men musikens överträdelser och fria passager mellan de levande och de döda gör samtidigt den gamla filmen märkligt levande. Man hör "det andra Sverige" tala, de skuggstämmor som gömmer sig i välfärdsstatens källare, men som fortfarande har något viktigt att säga.
Det som gör det hela spännande är inte minst idén om en vampyrism i det svenska samhällsbygget, en livlöshet i de rationella lösningarna. Rent filmhistoriskt förebådar Körkarlen också hela skräckfilmsgenren med sina suggestiva dubbelexponeringar. Några av scenerna med körkarlen på sin dödsvagn är närmast identiska med Friedrich Murnaus vampyrvision Nosferatu, en tysk stumfilm från 1922, gjord ett år efter Victor Sjöströms experimentella filmskapelse. De döda har uppenbarligen ett fortsatt liv.
