Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/3

Sven Wollter var göteborgarnas skådespelare

Sven Wollter har gått bort. Lis Hellström Sveningson skriver om en folkkär kommunist, filmstjärna, musiker, författare och skådespelare, särskilt göteborgarnas.

Sven Wollter var skådespelare. Han var också folkkär, kändis, filmstjärna, kommunist, författare. Han var Sveriges sexigaste karl – två gånger! Men framför allt var han skådespelare. Aldrig skådis, det var en skymf att benämna hans yrke så. Särskilt gillade han att vara göteborgarnas skådespelare. Och göteborgarna gillade honom. Han var trygg i sitt tilltal till publiken.

Det finns de som anser att Sven Wollter alltid var Sven Wollter på scen. Att den kraftfulla personen stod i vägen för rollen. Rösten hade säkert sin del i det. Den hesa göteborgskan blev en genre i sig, populär att imitera.

Det heta engagemanget skrämde andra. Särskilt när det handlade om politik, Sven Wollter benämnde sig själv som kommunist och var stolt över det, trots all kritik han fick för att han försvarade Stalin.

– Jag försvarar inte Stalin. Stalin är inte lika med kommunismen, trots de ohyggliga händelserna måste man förstå sammanhangen – hur den unga Sovjetstaten hotades västerifrån, sa han när jag intervjuade honom 2016. Kommunismen betydde gemenskap för Sven Wollter. Det skulle han skriva i sitt testamente.

Trots den stjärnstatus han uppnådde betonade alltid Sven Wollter att teater är ett kollektivt arbete.

Gemenskap handlade även skådespeleriet om. Trots den stjärnstatus han uppnådde betonade alltid Sven Wollter att teater är ett kollektivt arbete. I sina biografiska böcker, "Bakljus" (tillsammans med Maja-Brita Mossberg 1994) och "Pojke med pilbåge" (2014) filosoferade han över yrket och konstaterade att det svåraste var den sceniska närvaron. Att allt som görs ska se ut som om det föds i ögonblicket, trots att det är inövat och replikerna har sagts otaliga gånger.

LÄS MER: Sven Wollter hyllas på sociala medier

Det var den där närvaron som gjorde Sven Wollter till en stor skådespelare. Och generositeten i uttrycket. Han vågade ta plats. Efter åren på elevskolan vid Göteborgs stadsteater, där han antogs 1953, fick han ta en sväng om andra teatrar innan Stadsteatern blev hans hemmascen. Titelrollen i "Gustav III", ett av de legendariska samarbetena med regissören Lennart Hjulströms på Stadsteaterns stora scen, blev hans genombrott. Det blev många fler stora, bärande roller. Josef K i "Processen" efter Kafkas roman – i Hjulströms regi – var en av de tidigare som fångade mig. Sven Wollter skrev in sig i den svenska teaterhistorien.

Den engagerade Wollter var drivande i Tältprojektet, den stora, äventyrliga turnén som drog genom hela Sverige 1977. Jag bar själv tunga gradänger tillsammans med honom när tältet restes i Västerås. Han var förstås aktiv i bildandet av Angereds teater, Stadsteaterns förortsscen, 1978. Där briljerade han som Galilei i Peter Oskarsons uppsättning "Jorden rör sig!" Det var en roll som Sven Wollter själv höll bland de främsta, för att den gav honom tillfälle att på djupet forska i sitt skådespeleri. Med kroppen, fantasin, könet, tanken - ja allt!

Stora roller och stora succéer på scen till trots var det teve som gjorde Sven Wollter folkkär.

Kamp var hans livsluft och hög konstnärlighet ett oavvisligt krav. I Manifeststriden, den såriga kampen om ett förslag till konstnärligt program för Göteborgs stadsteater, stod Wollter i främsta ledet för Ja-sidan. När Manifestet föll, flyttade han med Peter Oskarson till Folkteatern i Gävle.

Stora roller och stora succéer på scen till trots var det teve som gjorde Sven Wollter folkkär. Redan hans truliga Gusten i "Hemsöborna" (1966) mot Sif Ruuds Madam Flod, klistrade tittarna vid rutan. Med "Raskens" tio år senare blev Wollter hela landets smålänning. Han gick genom rutan. Och han passade lika bra på stora filmduken. Bo Widerbergs legendariska "Mannen på taket" följdes av flera deckarfilmer. I "Änglagård" och "Alfred" (om Nobel) visade Sven Wollter att han kunde finlira också. Den oändligt vackra och sorgsna "En sång för Martin" gav honom en Guldbagge.

LÄS MER: Här är Sven Wollters liv i bilder

Efter Gävle blev det många år i Stockholm och Stadsteatern där. Med huvudrollen i "King Lear" skulle han ta avsked av teaterlivet 2014. Men han kunde inte hålla sig. Det blev flera roller och teatrar. Två år senare drog Wollter fulla hus med "Driving Miles" på Göteborgs stadsteaters stora scen. I Eva Bergmans regi och i sällskap med musiker från Backa teater gick han rakt in i göteborgarnas hjärta, en sista gång. Fast han kom tillbaka, med musik och Nynningen, så sent som i år!

LÄS MER: ”En äventyrare tar farväl”, Lis Hellström Sveningsons intervju med Sven Wollter från 2016

Som barn ville Sven Wollter bli äventyrare, en Robin Hood. En dag när han smög omkring med sin pilbåge hemma i Långedrag råkade en fotograf komma förbi. Det blev en bild som publicerades i GP 1940. Sven Wollter tyckte om att berätta den historien. Föga anade den lille pojken hur många bilder och rubriker i tidningarna det skulle komma att bli.

Sin första roll hade Sven Wollter som 17-åring i pjäsen "Främling vid grinden" som scouternas teatergrupp satte upp. Han spelade en livstrött medelålders man som mötte döden. Minnen och döden upptog honom på flera sätt under senare år, inte minst som författare. Han romandebuterade med "Hon, Han och Döden"(2016). "Britas resa" kom 2018. Trots de existentiella funderingarna var det en levande person man mötte i Sven Wollter på scenen, filmduken, teverutan eller på gatan.

Han var förstås även pappa, morfar och farfar, make, exmake, älskare och vän. Men för de flesta var Sven Wollter en stor skådespelare, särskilt göteborgarnas skådespelare.

LÄS MER: Så minns vännerna Sven Wollter

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.