Gentlemannen som älskade livet mindes att han var elva, kanske tolv, när han första gången fick bjuda hem skolkamraterna på barnkalas.
Efter saften och kakorna lösgjorde sig pappa Evert från sitt skrivbord. Klev in i salongen. Äskade tystnad. Sjöng en låt – Sven-Bertil Taube mindes det som ”Möte i monsunen” – varvid en av kompisarna lutade sig fram och viskade i hans öra:
”Vilket bra, party. Dom har engagerat Evert Taube!”
Ett befrielsens ögonblick, anförtrodde mig Sven-Bertil. Att för ett ögonblick slippa vara sin fars son. Att inte alltid behöva kopplas samman med en rikspoet som var allas egendom och glädje.
Ty en uppväxt i skuggan av ett nationalmonument innebär som bekant inte alltid en god jordmån.
Men Sven-Bertil Taube klarade utmaningen.
”Säg mig hur känns det att vara charmör, sjöman och cowboy, musiker, artist” sjöng Rosa på balen och även om Rönnerdahl alltid identifierades med Taube den äldre, passade det kanske ännu bättre in på den äldste sonen, född i en sängkammare på Kaptensgatan på nedre Östermalm den 24 november 1934.
Sven-Bertil var en renässansmänniska av det slag som inte längre görs. Ung tecknande luffare på Irland. Ambitiös gitarrelev i Spanien. Våghalsig seglare över Atlanten. Smokingklädd motorcyklist till filmpremiärer i London. Scarfprydd gentleman – den siste av sitt slag rent av? – som på allvar hävdade att han njöt av att behaga; att skänka andra glädje, upplevelser och champagne. Kvinnor mest.
Och så en av landets främsta vissångare och skådespelare, förstås.
”Där debuterade jag” sa han och pekade mot ett hörn på Den Gyldene Freden, där pappa skrev visor, men också bjöd på julmiddag.
”Jag var väl sju år och klev fram bakom granen iförd röd toppluva och lingult löshår, och deklamerade: ’Snart julen är här och tomten han vankar’.”
Talangen syntes tidigt och skulle omsider förvaltas av skickliga regissörer som Kjell Grede, Bille August och Richard Hobert. Ingmar Bergman satte som Dramatenchef Sven-Bertil Taube i rollen som en Mickel Räv med hög svansföring i ”Klas Klättermus” 1965 och kunde många år senare komma fram och säga: ”Fy fan, Svenne-Berra, vad räven var bra!”
”När jag kliver ut till publiken, känner jag mig alltid som råttan vid ormens gap. Jag både vill och inte vill kasta mig ut.”
Många borna estradörer har svårt att ta steget in i filmmediet. Men Sven-Bertil behärskade både att nå ut från Gröna Lunds tiljor med sång och spel, och att få en biosalong att dra efter andan enbart genom en höjning av ena ögonbrynet.
Han spelade aldrig över, snarare under. Rollen som predikanten Hellgum i ”Jerusalem” 1996 kunde ha blivit en karikatyr på en svavelosande predikant, men i stället valde han att göra honom lågmäld, balanserad och inkännande.
”Jag tänkte att jordnära bönder bara skulle lyssna på någon som var lika lugn och sansad som de själva.”
Likadant tänkte han när 1976 axlade rollen som nazistkaptenen Hans von Neustad i ”Örnen har landat”. Det skulle varit frestande att gå in i en standardiserad modell av filmnazister, men den djupa människokunskap som Sven-Bertil ägde sade honom att det även kunde finnas humanister i den tyska militärkåren.
Rollen – som han spelade mot Michael Caine och Donald Sutherland – skulle bli hans internationella genombrott, och ändå inte. Yttre omständigheter, men också inre, gjorde att Sven-Bertil aldrig blev den världsstjärna han kanske förtjänade att bli.
Felet var mest hans eget, menade han. Som många i grunden blyga människor sökte han sig instinktivt till strålkastarskenet, där han kunde söka bekräftelse bakom en skyddande mask. Men samtidigt, erkände han i sina memoarer, bar han alltid på en stark scenskräck.
”När jag kliver ut till publiken, känner jag mig alltid som råttan vid ormens gap. Jag både vill och inte vill kasta mig ut.”
Den känsligheten var både hans styrka och svaghet. Få kunde så elegant glida mellan olika rollfigurer eller ge visorna en egen, personlig klang. Som vännen Tage Danielsson sa i sitt bröllopstal, när Sven-Bertil äktade sin sista livskamrat Mikaela Rydén 1985:
”One british face med patina av sherry och mahogny
En ursvensk nuna, öppen, ljus, att ha den svenska sången i”
Men dubbelheten tärde också på kropp och själ.
Nyfikenhet är kanske människans vackraste egenskap, den som hindrar henne från att bli slö, slapp och fundamentalistisk, och Sven-Bertil Taube ägde den i fulla drag.
”Ett tag drack jag lite för mycket” ville han först skriva i sin självbiografi, helt kort, men rannsakade sig sedan och formulerade omsider ett kapitel som tillhör det ärligaste och naknaste man kan läsa när det gäller artisters utsatthet.
Att slutligen erkänna sin alkoholism var svårt, men också en befrielse. Här fick Sven-Bertil också chansen att hylla sin hustru Mikaela, som både älskade och ställde krav.
”Här går jag som en annan portvakt och sopar” sa han förnöjt när vi sista gången sågs i hemmet i Chelsea. Den fruktbara rastlösheten hade ersatts av ett stoiskt lugn. Dock aldrig förlamande, eftersom han hela tiden fortsatte att arbeta. När klockan till slut klämtade sitt ”Ding dång” hade skutan gått i snart 88 år och blott i undantagsfall med revade segel.
Nyfikenhet är kanske människans vackraste egenskap, den som hindrar henne från att bli slö, slapp och fundamentalistisk, och Sven-Bertil Taube ägde den i fulla drag. Att höra honom berätta om hur kraschade en motorbåt mot en bro under inspelningen av ”Marionett i kedjor” i Amsterdam, råkade ragga på Frank Sinatras tjej i Las Vegas, jagade gris från hästryggen i skånska Drakamölla, fick lägenheten städad av Marlene Dietrich i Stockholm eller åkte runt med dirigenten Sixten Ehrling på golvet i en hippiebuss en natt i New York, var bevis för att detta var en man som älskade tillvaron i alla dess former. Sina egna fyra barn fostrade han i samma anda – men utan något tyngande krav att förvalta ett arv.
Döden, då? Skrämde den livsnjutaren?
Inte alls, sa han, och visade samma nyfikenhet där. Sin pappas barnatro hade Sven-Bertil inte ärvt, men han kunde vila i Everts uttalande att livets innersta mening var att bli poesi.
”Jag tycker i alla fall det är en sympatisk tanke” sa Sven-Bertil. ”Att vi lever för att det ska bli en visa, en tavla, en berättelse.”
Sin aska kunde han i sin tur tänka sig spridas vid Sjösala på Värmdö, en bit ut i havet.
”Tanken tilltalar mig att min sista vila blir på en plats där som barn jag lekt. Att min cirkel sluts med återvändandet till forna jaktmarker. Ett ljust ackord.”
Petter Karlsson är medförfattare till Sven-Bertils självbiografi ”Ord och många visor”(Albert Bonniers Förlag).
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sven-Bertil Taube är död
LÄS MER:Den folkkära artisten Sven-Bertil Taubes liv i bilder
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
