För många i min ålder – någon som nyligen passerat 30 – var det första mötet med Svante Thuresson rösten till Rafiki i ”Lejonkungen”. Rafiki är en märklig figur, en vis och lite galen shaman som rabblar ramsor och gör excentriska utspel, men som fick både djup och värme när Svante Thuresson lånade honom sin stämma.
Men i Svante Thuressons 60 år långa karriär är det bara en liten parentes. Så sent som 2019 kom det som skulle bli hans sista skiva. Samma år gjorde han också sitt enda ”Sommar i P1”, i vilket han tog med lyssnaren på en tur genom svensk musikhistoria från Gals and Pals och Hasse och Tage till när han tillsammans med Lill Lindfors tävlade i Eurovision song contest med ”Nygammal vals” i Luxemburg 1966.
LÄS MER:Recension: Sommar i P1 - Svante Thuresson
En len och mjuk röst
Dessutom var han ödmjuk. Svante Thuresson har haft en lång och rik karriär. Det förklarade han med att han råkat vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Tajming helt enkelt.
Svante Thuresson föddes 1937 i Stockholm. Han började sin musikaliska bana som självlärd jazztrummis i början på 1950-talet. 1954 var han proffs och spelade bland annat med saxofonisten Hacke Björksten. Vid sidan av trumspelet började med tiden sången att ta större plats och 1963 gick han med i den nystartade sångsextetten Gals and Pals. Där kan vi snacka stämsång!
LÄS MER:Svante Thuresson död – "vår stora jazzman"
Och det är ju främst som sångare vi känner honom med en len och mjuk röst som i klassikern ”Du ser en man” från 1968. En röst som knappt heller verkar ha åldrats från 1960-talet och in på 2010-talet. Men nog har han erfarenheten bakom trummorna att tacka för sitt avslappnade och samtidigt precisa sväng. Även som sångare hade han det vill säga mycket god tajming.
Svante Thuresson slapp välja
Den musiktradition Svante Thuresson kommer ifrån är en annan än den vi har i dag. Det var en tid när man sällan slog utanför Sverige, när man ofta översatte och tolkade utländska låtar på svenska och en jazzsångare kunde växla mellan Melodifestivalen, Svensktoppen, krogshow och seriösa jazzklubbar åtminstone hyfsat smärtfritt. Tänk Monica Zetterlund.
Svante Thuresson behövde därmed inte välja mellan att vara smal eller bred i sitt musicerande. När han tröttnade på Svensktoppen, och på att sjunga samma gamla låt på exakt samma sätt, gick han tillbaka till jazzklubbarna. Därefter kunde han röra sig till synes obehindrat, och som han själv behagade, med en hel mängd artistsamarbeten i ryggen.
På det viset blev han både folklig och fri. Omtyckt, men alltid trogen sig själv och vad han själv ville göra – och alltid på topp.
