Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Råvaror som används till att laga en höstmeny. Karljohansvamp, kantareller och trattkantareller. Foto: Janerik Henriksson / TT / Kod 10010 Bild: Janerik Henriksson/TT

Svampmiljonen har inte med fri konst att göra

GP:s kulturchef Björn Werner om hur den omtalade skattemiljonen till konst för svampar är en produkt av snäva ramar för kulturstöd.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I veckan skickade Expressen ut sin skjutjärnsreporter Niklas Svensson för att i god ordning kunna konstatera att skattepengar fortfarande går till något så dumt som kultur. Denna gång står konstnärsparet Mats och Katrin Caldeborg i centrum. De har bestämt sig för att göra konst för maskar och svampar istället för människor, och får för detta en miljon av den statliga nämnden Kulturbryggan.

Allt har därefter gått som det brukar gå. Händer tas för sverigedemokratiska pannor. Ett och annat borgerligt hår slits. Några ojanden hörs rentav från socialdemokrater. Och sedan: kulturskribenterna går ut till pliktskyldigt försvar mot folklighetens förakt.

Och så även jag, som nu tillfälligt tvingas iklä mig den otacksamma rollen som Fabrikör Höglund i Hans Alfredsons ”Den enfaldige mördaren”. Se hur jag viftar med era, skattebetalarnas pengar, över elden och skrockar, på klingande skånska, ”Det handlar om principen” och sedan slänger dem på elden. För när det kommer till principen är jag benhård – att lägga medel inte bara på begripligheter utan också obegripligheter, det är närmast ett fundament för en modern civilisation. Vi är inte nyttomaskiner. Inte bara kalkylerande nyhetsreportrar och ryggmärgsklickande indignationsmaskiner – vi är kännande, tänkande varelser. Också det ska samhället spegla. Också dina skattepengar ska betala för det.

Men om jag nu ska stå här och kallhamrat försvara vikten av organiserat flum, så är det minsta man kan begära en reciprocitet i andra änden. Det vill säga att de som tar hand om flummet faktiskt är bra organiserade. I fallet Kulturbryggan, som alltså fattat beslutet att ge svamparna sin konst, är jag inte helt säker på att så är fallet.

För Kulturbryggan är ett mischmasch av olika politiska drömmar staplade på varandra. En gång i tiden var den en statlig stiftelse skapad av pengar från de gamla löntagarfonderna kallad Framtidens kultur. Syftet: att stötta nyskapande kulturprojekt under en begränsad period. Nästan en miljard blev det mellan 1994 och 2011.

När pengarna var slut och stiftelsen avvecklades kunde utvärderingen som gjordes konstatera att verksamheten, på något sätt, varit framgångsrik. Bra, tyckte Fredrik Reinfeldts regering och bestämde att nyskapande projekt skulle fortsätta få bidrag, nu faktiskt skattemedel. Det nya namnet på bidragsgivaren blev Kulturbryggan. Men säg den regering som nöjer sig. En ny ambition adderades: Kulturbryggan skulle bidra till att utforska möjligheten till en ”fungerande ’riskkapitalförsörjning’ inom kultursektorn”. Och några år senare hände det igen. 2018 tillkom under regeringen Löfven ett ”strukturbidrag” för att bättre nå ut med kultur till alla delar av landet – ytterligare en kulturpolitisk målsättning.

Miljonen till svampkonst har alltså ganska lite med fri konst att göra. Snarare handlar det om sediment på sediment av politiska drömmar som lett till en kravprofil som bara ett fåtal alls har möjligheten att pricka in. Pengar öronmärkta för de få som bor på obygden, gör nyskapande konst och dessutom har ekonomiskt stöd från en företagare som inte brukar satsa pengar på kultur. Om det är ett bra sätt att få fram god konst? Det vet bara svamparna.