Marie Demker : Svårt för SD att göra upp med sin bruna bakgrund

Vitbok. Det låter så rent. Så försonande. Men begreppet vitbok har inget som helst värde som moralisk eller politisk uppgörelse, om den inte har för avsikt att användas så och faktiskt används så. Begreppet lär härstamma från den brittiska regeringens färgkodning av olika typer av ärenden. År 1922 lät ministern för kolonierna, Winston Churchill, skriva ett så kallat white paper för att förklara och redogöra för den brittiska regeringens policy i Palestina. Därefter har begreppet fått ett eget liv.

Praxis för en vitbok är att en organisation eller offentlig aktör vill göra upp med något i sitt förflutna, något som man i dag uppfattar som felaktigt eller klandervärt. Fokus ligger på att aktören genom tidens gång och ny kunskap förstått att agerandet inte var förenligt med de moraliska ståndpunkter som har en stark ställning i dag och att viljan att ta avstånd från det förflutna är stark.

LÄS MER:Jimmie Åkesson: Vi har påverkat mer än jag vågat drömma om

Vad vill då Sverigedemokraterna med sin vitbok? Trots mina försök är det svårt att tränga djupare än att partiet vill reda ut partiets rötter, i motsättning till vad Jimmie Åkesson beskrivit som ”våra värsta motståndares historieskrivning”. I en intervju med SVT:s Anders Holmberg den 17 november hävdar Jimmie Åkesson samtidigt att partiets nazistiska förflutna inte är relevant i dag. När Åkesson konfronteras med flera av Sverigedemokraternas tidigare företrädare – med ett tydligt nazistiskt förflutet – säger han att vad de tyckte och gjorde ”inte är relevant i dag”. Om partiets födelseattest inte anses spela någon roll för dagens parti är det svårt att se vikten av en politisk uppgörelse. Fakta är kända och ingen kan bestrida vilka personer eller under vilka omständigheter Sverigedemokraterna bildades 1988.

Så, frågan kvarstår, vad är meningen med en vitbok för Sverigedemokraterna? Är syftet att undersöka och därmed klargöra hur partiet bildades och vilken roll personer med nazistiska sympatier har spelat? Svaren på dessa frågor är givna, en vitbok skulle då bara berätta en historia som redan är känd. Möjligen finns här en önskan om att visa på att bilden som finns är felaktig, att det inte gick till på det sätt som tidigare källor och undersökningar visat. Partiet vill skapa sin egen sanning om sitt förflutna. Eller är i stället syftet att redogöra för partiets uppfattning om sina nazistiska rötter?

Förlåtelsen är en gåva från den som blivit felaktigt behandlad, inget någon kan kräva av någon annan.

I så fall är vitboken snarare ett partidokument och sökandet efter den oberoende forskare som skall göra jobbet tycks mindre väl motiverat. Ett tredje syfte kan vara att förklara partiets allmänna hållning till nazistisk ideologi, rasism, nationalism och konservatism för att på det sättet mejsla fram den samtida och egna ideologiska hållningen. Även i detta avseende är det fråga om ett partidokument, men där en oberoende forskare kan fylla en central roll för att ge kunskap och perspektiv på modern fascism och nationalkonservatism. Dock inte för att genomföra själva arbetet.

Kanske vill Sverigedemokraterna få förlåtelse för de synder som partiet har begått. Men om man inte vet om man gjort fel (vilket SD:s ledning inte tycker sig veta) så är det svårt att få förlåtelse. Förlåtelsen är en gåva från den som blivit felaktigt behandlad, inget någon kan kräva av någon annan. Partiet kan också vilja be om ursäkt för sitt förflutna, men även då måste partiet vara klar över att man handlat felaktigt. Och en ursäkt kräver förstås att beteendet förändras. Den som ber om ursäkt för att man förolämpat en god vän förväntas att inte göra om det. Och det är här den aktuella vitbokens akilleshäl visar sig.

LÄS MER:Recension: "In klampar Jimmie" – Pontus Mattsson

Jimmie Åkesson har gång på gång markerat att partiets förflutna inte har något att göra med dagens politik. I stället har han hävdat att påtalande av partiets så kallade bruna förflutna är ett misstänkliggörande av partiets motiv och hållning i dagens Sverige, och indirekt även av partiets väljare, senast i SVT:s partiledardebatt den 10 oktober i år.

Sverigedemokraternas aktuella situation är dock att partiets företrädare återkommande dyker upp med rasistiska uttalanden, främlingsfientlighet och uppmaningar till våld i en proportion som inte på något sätt kan jämföras med andra partier. Journalisten Isobel Hadley-Kamptz publicerade nyligen en lista över uppemot 60 sådana olika händelser från de senaste två åren (DN 14/10).

Att gamla medlemmar i organisationen ”Bevara Sverige Svenskt” (BSS) utgjorde Sverigedemokraternas grundsten vid bildandet 1988 står utom allt tvivel

En vitbok kommer inte automatiskt att göra Sverigedemokraterna oantastliga för anklagelser om nazism, vit makt och rasism oavsett vad partiet vill och förväntar sig. För oss som var politiskt intresserade runt 1990 framstår Sverigedemokraternas behov av att återkalla minnena kring det egna partiets bildande som lite märkligt. Att gamla medlemmar i organisationen ”Bevara Sverige Svenskt” (BSS) utgjorde Sverigedemokraternas grundsten vid bildandet 1988 står utom allt tvivel, liksom att partiet ”Ny Demokrati” som bildades 1991 var den tidens så kallade högerpopulister, inte Sverigedemokraterna.

Ny Demokrati leddes av skivbolagsdirektören Bert Karlsson och företagaren och greven Ian Wachtmeister, partiet hade inte migrationspolitiken högst upp på agendan utan lägre skatter och mer drag under (de politiska) galoscherna. Men som de opportunister de var fångade Ny Demokrati snabbt upp det ökade flyktingmotståndet i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna däremot lyssnade vid den tiden på Franz Schönhuber, på sin tid medlem i NSDAP och veteran från Waffen-SS, ledare för det högerextrema Die Republikaner i Tyskland samt lät organisationer som Vitt Ariskt Motstånd (VAM) delta i de egna demonstrationerna.

LÄS MER:SD fortsätter öka bland LO-medlemmar

När Vänsterpartiet 1992 (och 1996) publicerade sin vitbok ”Lik i garderoben?” om sina relationer till de tidigare kommunistdiktaturerna gjorde partiet det efter kalla krigets slut. Skriften diskuterades på partikongress och internt i partiet i syfte att göra ett bokslut över något som var avslutat och för att ta avstånd från ett agerande som inte skulle upprepas. När Svenska Kyrkans vitbok om relationerna till samerna utkom 2016 var det på samma sätt en fråga om att göra upp med sitt förflutna. Kyrkan såg sin del i förtrycket och dessa kränkningar skulle inte upprepas. I stället ville kyrkan gå in en fas av läkande. Något som kröntes i den försoningsgudstjänst som genomfördes för några veckor sedan i Uppsala domkyrka.

Men hur skall Sverigedemokraternas vitbok någonsin kunna användas på det sättet när nya händelser visar att rasism, främlingsfientlighet eller våldsförhärligande inte är ett passerat stadium för partiet?

LÄS MER:Varannan anser att SD är ett rasistiskt parti

Marie Demker är professor i statsvetenskap, Dekan för Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet

Marie Demker