Ordet förnyare bör användas måttligt, men det som fått Tionde december att resonera i mig sedan den kom, är George Saunders förmåga att plocka isär litteraturen i sina beståndsdelar för att på nytt montera ihop den på ett eget, förskjutet sätt. Och med det skapa små litterära innovationer. Om det så rör sig om hur ful-litterära genrer blandas med klassiska referenser, eller ett avancerat användande av den inre monologen.
Lincoln i bardo är Saunders första roman. Grundberättelsen är enkel. Under pågående inbördeskrig håller presidentparet Lincoln en stor bankett, samtidigt som sonen Willie ligger sjuk för att snart avlida. I väntan på gravsättning läggs barnet i en krypta, som Abraham Lincoln upprepade gånger besöker, i ett försök till farväl. Men det är inte genom Lincolns ögon vi tar del av detta, utan kyrkogårdens spöken. Det är de som befinner sig i ”bardo”. En term för de mellanstadier som enligt vissa buddhister finns mellan två liv. Spökena är fast i ett ältande, rädda för att släppa taget – närande en osund föreställning att kunna återvända till livet för att slutföra det oavslutade. Bland dem materialiseras den unge William Lincoln, elva år gammal, och hoppas att hans pappa ska hämta tillbaka honom. Berättelsens kärna, med den sörjande pappan och det längtande barnet, är helt enkelt hjärtskärande.
Romanen växlar mellan spökena och hopsaxade citat ur olika Lincolnbiografier och utdrag ur brev. Dessa beskriver festen, dess överdåd och barnets insjuknande, och ger sammanhang till det som utspelar sig mellan gravstenarna.
LÄS MER:Romaner med många röster
Plågsamma skrattspeglar
Spökena vägrar inse sin belägenhet och är plågsamma skrattspeglar av mänskliga drag satta på repeat. Det är Hans Vollman, som dog samma dag som äktenskapet med den unga hustrun – efter lång, kravlös väntan – äntligen skulle fullbordas i ömsesidig lust. Vilket gjort att han permanent befinner sig i ett högst synligt upphetsat tillstånd. I full förnekelse refererar han till sin kista som sin ”sjuklåda” och tillståndet han befinner sig i som en tidigare okänd sjukdom. Det är Roger Bevins III, som i skam för sin sexuella läggning och efter en olycklig kärleksaffär, skar upp handleden, men i dödsögonblicket ångrade sig: ”Efter att ha varit så nära att förlora allt är jag nu fri från all fruktan, tvekan och försagdhet, och tänker, när jag väl blivit återupplivad, oförskräckt vandra omkring på jorden, insupa, lukta på, njuta av, älska vem jag vill […]” Bevins arbetar upp sig i en extas som får otal nya händer, ögon, öron och munnar att växa ut på kroppen, tills vännerna lyckas avbryta honom.
Trots bristande självinsikt tar Hans Vollman, Roger Bevins och pastor Everly Thomas – berättelsens ciceroner – sig an uppgiften att övertyga William Lincoln att han måste bege sig vidare. Stannar han i bardo väntar ett hemskt förfall. På det sättet inordnar sig berättelsen – som på ytan mer liknar en pjäs än en roman – efter en klassisk dramaturgi, inklusive kamp mot klockan (och de tentakler som försöker snärja unge Lincoln på kryptans tak).
Imponerande översättning
I berättelsen figurerar en mängd ytterligare figurer, det försupna paret Baron, Eddie och Betsy till exempel, som klagar på att ingen av alla deras barn kommer och besöker dem. Och som är de enda vita i en massgrav där det annars bara ligger svarta som dött på ohyggliga sätt, eller behandlats som de vitas ägodelar. Kortfattat: på kyrkogården vandrar den amerikanska historien, återberättad i små personliga skärvor.
Det går att föreställa sig att översättaren Niclas Nilsson haft sjå med en bok som talar i så många olika stilar, och där spökenas säregenheter har språkliga motsvarigheter i stavning och verbala ticks. Resultatet är hur som helst imponerande och ett verk i egen rätt.
Lincoln i bardo kan låta både trippig och invecklad. Det är den inte. Bara. Den är också tillgänglig och underhållande. Den som vill ha likformigt berättande kan slänga sig framför första bästa tv-serie istället, men den som vill bli upplivad av litteraturens möjlighet, dess förmåga att gång på gång återfödas och rymma allt från historien gestaltad på innovativt sätt, till slapstick, satir och språklig infallsrikedom – och berättelsen om en pappas sorg över ett barn – bör läsa Lincoln i bardo.
