”Zola” är den uppmärksammade filmen, i regi av Janicza Bravo, som hade amerikansk premiär i juni. Den handlar om en strippdansös som bjöds med på en roadtrip som slutade i sextrafficking, mordförsök och skottlossning. Filmen är baserad på en serie tweets som Aziah ”Zola” King skrev 2015 om hennes upplevelser under en helg, som blev extremt virala. Det är ännu inte känt när ”Zola” får svensk biopremiär.
Det fanns en tid då man kunde säga att boken var bättre än filmen. I dag är frågan snarare om filmen var bättre än podcasten. Men snart är också den frågeställningen förlegad. Istället är det dags att fundera över om filmen är bättre än tweeten.
Filmen ”Zola”, som hade amerikansk premiär förra månaden, baseras på en känd Twittertråd från 2015 med den lockande inledningen "Vill du höra en story om hur jag och den här bitchen blev ovänner? Den är ganska lång men full av spänning". Det är den första filmen i sitt slag, men säkert inte den sista. Aziah ”Zola” King, en strippdansös, tog 148 tweets på sig att berätta om en roadtrip som började med löften om snabba strippklubbspengar och ett kul äventyr, men slutade med sextrafficking, mordförsök och skottlossning. Allt under en helg.
Twittertråden blev extremt viral och resulterade i en lång artikel i tidningen Rolling Stone samma år, skriven av journalisten David Kushner. Nu har detta alltså blivit film, med bland annat Nicholas Braun (”Succession”) i rollerna. Men filmen baseras inte på Kings tweets utan på Kushners artikel, vilket aktualiserar frågor om vem som egentligen äger en historia.
Aziah ”Zola” King, en strippdansös, tog 148 tweets på sig att berätta om en roadtrip som började med löften om snabba strippklubbspengar och ett kul äventyr, men slutade med sextrafficking, mordförsök och skottlossning. Allt under en helg.
LÄS MER:Alla i ”Vi eller aldrig” borde göra slut
Aziah Kings roadtrip-äventyr är i grund och botten en våldsam och traumatisk upplevelse: hon hamnar i händerna på en hallick, ser sin vän misshandlas och såld till fem män som vill ha gruppsex. Att berätta den blev för henne ett sätt att återta kontrollen över narrativet. Att då se den i filmatiserad version, blir det inte som att förlora den igen, kan man undra?
Att långfilmer baseras på tidningsartiklar har hänt förut. Sofia Coppolas ”The Bling Ring”, Ben Afflecks ”Argo” och hela ”The Fast and the Furious”-serien (nu inne på nionde filmen) är alla baserade på tidningsreportage. I minst ett av fallen (”The Bling Ring”) har de porträtterade känt sig snuvade på sin egen röst eftersom de har tolkats av en journalist som i sin tur tolkas av en regissör.
Filmmakarna ser det förstås inte så. En bra tidningsstory är välberättad och (måste man anta) verifierad och grundligt undersökt. Men framför allt är den unik och personlig. Den är äkta, till skillnad från fiktion.
Vilket är ett stort skäl till att också podcasts blivit en het jaktmark för produktionsbolag och manusförfattare. True crime-podcasten ”Serial”, blev dokumentärserie på HBO 2019 (”The Case Against Adnan Syed”). Avsnitt av ”This American Life” ligger till grund för både filmen ”The Farewell” och ”Come Sunday” och exemplen är många fler. Faktum är att symbiosen mellan poddproduktion och filmbolag numera är så stark att den också fungerar omvänt: filmproduktionsbolagen använder podcastformatet för att testa en filmidé och se om den håller. Podcasten ”Homecoming” skapades i syfte att bli TV-serie, vilket den också nu blivit, med Julia Roberts i huvudrollen (Amazon).
Kärnan i det hela är jakten på ”autenticitet”, eller äkthet. Sådan hittade man tidigare i böcker, i synnerhet autofiktion. Som ”Eat Pray, Love”, eller ”Wild”, med Reese Witherspoon. Verkliga, ärliga historier, berättade med personlig röst. Men numera känns bokmediet för korrigerat, dessutom är tidsspannet för långt. Skriva bok, få ut bok, skriva filmmanus av bok och så vidare. Men podcasts är också rena proffsproduktionerna. Så vart ska man då vända sig för lite snabb och unik äkthet? Twitter.
Aziah Kings originaltråd av tweets är numera raderad men Rolling Stone-artikeln lever kvar. Det vill säga, den mer konventionellt berättade versionen. Den snyggt och proffsigt redigerade. Men vilken är då den autentiska, kan man undra? Svaret borde vara Kings tråd, ursprungshistorien som berättats med hennes egna ord. Ändå är det artikeln som ligger till grund för filmen. ”Baserad på en artikel av David Kushner”, står det på både filmpostern och i inledningstexterna.
Podcasts är också rena proffsproduktionerna. Så vart ska man då vända sig för lite snabb och unik äkthet?
LÄS MER:Korsetten speglar vårt kroppsideal
Frågan om vem som äger en historia kan ställas både filosofiskt och psykologiskt: hur sann är vår egen historia? Antagligen inte särskilt, den är alltid färgad av våra känslor och erfarenheter. ”Zola” är förvisso Kings berättelse, men den innehåller ju också andra personer: väninnan som lockar med henne på resan och de medresenärerna som visar sig ha en helt annan plan för helgen. I reportaget fick också de komma till tals, vilket redan där gjorde att Kings historia slutade att vara hennes helt och hållet.
Medresenärerna har ibland en helt annan uppfattning om vad som skedde den där helgen (vilket i och för sig är helt i linje med traumatiserande händelser). Men här kommer twisten: Filmen ”Zola”, som alltså baseras på en artikel som i sin tur baseras på en Twittertråd finns nu också i bokform - skriven av Aziah King själv, som skrev den ursprungliga tweeten.
Är det att ta tillbaka kontrollen eller att göra en säljbar produkt av ett trauma? Jag har ingen aning. Jag väntar tills podcasten kommer ut, för där kommer frågan säkert redas ut.
LÄS MER:Modeskapare är de nya kungligheterna
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
