Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Ett Drömspel. Joseifine Andersson, Dick Karlsson och Lasse Beischer surfar på ytan men i de krassa infallen hittar de rätt i Strindbergtexten, tycker Lis Hellström Sveningson.

Strindberg och Schtunkt i dråpligt drömspel

123 Schtunk surfar på ytan i Strindbergs Ett drömspel, men Lis Hellström Sveningson känner en existentiell sträng vibrera mitt i allt skoj.

Teater

Teater
123 Schtunk på Lorensbergsteatern
Ett Drömspel av August Strindberg
Bearbetning och regi: ensemblen
Medverkande: Josefine Andersson, Lasse Beischer, Dick Karlsson
Spelas t o m 30/12

En vinglande berättelse, på en obetydlig verklighetsgrund i en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Så beskrev August Strindberg själv Ett drömspel. Det skulle kunna vara en programförklaring för 123 Schtunks framfart på scenen. Rent allmänt, alltså. Gruppen har med röda clownnäsor och fritt interagerande mod gett sig på verk av Shakespeare, Vilhelm Moberg och Molière.

Nu har Josefine Andersson, Lasse Beischer och Dick Karlsson slagit klorna i Strindberg och Drömspelet, med premiär på hundraårsjubilerande Lorensbergsteatern – där Ett Drömspel var den första uppsättningen 1916.

Kör hårt med publiken

Scenbilden är som vanligt lika minimal som effektiv. En liten ridå – ”skynket” – dörren med fyrväpplingen och en enkel bänk ger fantasin spelrum. Helt à la Strindberg kan personerna här dubbleras, dunsta av och samlas. Kostymbytena sker bakom skynket medan Beischer kör hårt med publiken, eller Andersson och Karlsson bjuder på dansnummer.

Josefine Andersson är Indras dotter Agnes, en redig kvinna i kycklinggul klänning. Hon glider ner till de klagande människorna i glipan i ridån, en startsträcka som blir lite lång på premiären. Men med såväl publik som skådespelare på plats blir det åka av genom drömväven. Beischer är spelets frustande motor med Andersson som vass och snabbtänkt motvikt. Dick Karlsson har flest byten och prickar in festliga figurer på rad.

Metaperspektivet är alltid närvarande hos Schtunk och att den här pjäsen är omöjlig att förstå betonas med jämna mellanrum. Det mesta är ändå med, fritt disponerat. Och dråpligt. För den som inte känner till Drömspelet lär somligt vara svårfångat, men det kan vara roligt ändå. Frivilliga ur publiken kallas upp på scenen för att delta i doktorspromoveringen. Andra får sitta kvar i bänken, men tilldelas aktiva roller. Schtunk vet hur man dompterar, och läser skickligt av hur långt de kan gå.

Balanserar och provocerar

Koncentrationen är störst runt familjescenen, där Agnes provar på att vara gift med Advokaten. Efter julhelgens helvetesgräl i de svenska hemmen finns här tacksamt material, laddat med nuet. Beischer och Andersson balanserar och provocerar. Improvisationerna glider i och ur Strindbergs text.

Mitt i allt skojet slår de tre aktörerna emellanåt an en lätt vibrerande, existentiell sträng. Inte alltid där Josefine Andersson förtydligar att det är synd om människorna. Schtunk surfar på ytan, men i de krassa infallen hittar de rätt i Strindbergstexten. Den mystiska dörren har en praktisk konstruktion och funktion.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.