Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Straffet som vedergällning

Löser ett fängelsestraff några problem? Och varför låser moderna stater in brottslingar? Mattias Hagberg har läst en ny avhandling som går i närkamp med statens rätt att straffa.
Anstalten Hall är grå betong. Genom de underjordiska gångarna som förbinder anstaltens olika avdelningar förs jag av två vakter. Efter ett tiotal låsta dörrar är vi framme vid lektionssalen. Jag är här för all hålla i en studiecirkel om kriminalpolitik för ett tjugotal av anstaltens intagna. När de dyker upp visar det sig vara ett gäng vältränade killar i trettio- till fyrtioårsåldern, de flesta intagna för grova vålds- eller narkotikabrott.
Studiecirkeln är en del av anstaltens kulturverksamhet. Någon gång då och då kommer det en författare, en journalist eller en artist till Hall och pratar om sitt arbete och om sina idéer. Tanken är att denna verksamhet skall inspirera och ge lite frisk luft utifrån.
Min studiecirkel formas snabbt till ett tre timmar långt samtal om situationen på anstalten. De flesta intagna är besvikna, uppgivna och oändligt uttråkade.
- Det här är ingen vård. Det här är ingen rehabilitering, säger den ene efter den andre. Det här är bara förvaring.
De berättar om en ofattbar tristess, där de enda ljuspunkterna är träning, cigaretter och teveprogram.
Alla som någon gång besökt en svensk anstalt och mött tristessen och håglösheten vet att livet på anstalt inte är något annat än en lång plåga.
Trots detta är det sällan som fängelsestraffet diskuteras i termer av pina. I stället handlar den svenska och västerländska debatten sedan decennier tillbaka framför allt om prevention, vård och samhällsskydd. Den grundläggande tanken är att fängelser fungerar avskräckande på allmänheten; att kriminalvården kan rehabilitera den som halkat snett i livet; och att samhället skyddas mot de riktigt grova brottslingarna när dessa sitter inlåsta. Särskilt det senare argumentet har fått ett allt starkare genomslag under senare år. Allt fler politiker menar att kriminalvårdens viktigaste uppgift är att skydda samhället från grova brottslingar - även om få svenska politiker och opinionsbildare vill gå lika långt som i USA och införa regler av typen "three strikes and you're out".
Det finns ett tragiskt stråk i denna fokusering på prevention, vård och samhällsskydd. De flesta forskare som undersökt dessa områden är nämligen i stort sett överens om att fängelsesystemet inte är någon särskilt lyckad vårdinrättning, att de preventiva effekterna är överskattade och att samhällsskydd som grund för inlåsning krockar med grundläggande principer i en västerländsk rättsstat.
Därför är statsvetaren Göran Duus-Otterströms avhandling Punishment and Personal Responsibility uppfriskande. Inte nödvändigtvis för att jag håller med om allt han skriver, utan för att han röjer upp i ett träsk av förvirrade argumentet och halvsanningar.
Göran Duss-Otterström går till botten med den grundläggande frågan - varför skall vi straffa?
Redan i inledningen till avhandlingen gör han klart att han har ett tydligt perspektiv. Hans mål är att undersöka vilken princip som kan tjäna som grund för statens rätt att straffa. Men han planerar inte att undersöka de olika principerna förutsättningslöst. I stället utgår han från antagandet att en särskild princip är bättre än de andra. Hans uppgift blir alltså att försvara denna princip.
Så vilken princip har Göran Duss-Otterström då valt?
Något oväntat försvarar han statens rätt att straffa lagöverträdare med argumentet att straffet är en rättmätig vedergällning för lagbrott. Våldsbrottslingar som blir inlåsta eller fortkörare som blir bötfällda får helt enkelt vad de förtjänar.
Något förenklat ser Göran Duss-Otterströms argumentation ut på följande sätt. Vi är i huvudsak ansvariga för våra handlingar och därmed kan vi klandras och straffas för våra gärningar. Dessutom menar han att den som straffas för straffets egen skull behandlas med respekt. Han eller hon betraktas av staten som ett moraliskt subjekt, inte som ett viljelöst objekt som bara styrs av bakomliggande faktorer, som till exempel dålig uppväxt eller gener.
Kort sagt: straff skall vara en vedergällning, ett obehag som skall träffa den som bryter mot samhällets regler.
Göran Duus-Otterströms hållning kan upplevas som provocerande, som inhuman, som ett försvar för en hämndkultur, för en mosaisk rättvisa där "öga för öga och tand för tand" gäller.
Men jag tror inte att man skall läsa honom på det sättet.
I sin argumentation för vedergällning går han också till botten med de principer som brukar styra fängelsestraffet, det vill säga vården, preventionen och till viss del även samhällsskyddet, och han visar att de saknar en vettig normativ grund. Dessutom gör han klart att vedergällning inte alls måste vara detsamma som hårda straff eller att bakomliggande förklaringar till brottslighet måste sopas under mattan. Det enda han säger är att vi ärligt skall bestämma oss för varför vi straffar och att vi måste ha goda grunder för vårt beslut.
Medan jag läser Punishment and Personal Responsibility kommer jag att tänka på nestorn inom nordisk kriminologi, den norske kriminologen Nils Christie. I början på 1980-talet gav han ut en liten bok med den talande titeln Pinans gräns. I boken argumenterade han för att det var dags att erkänna att vi straffar för straffets egen skull. Det vill säga att vi straffar för att det känns bra och rätt; att vi låser in folk för att vi vet att de lider där inne; för att vi vet att ensamhet och isolering upplevs som oerhört frustrerande och inte för att fängelset minskar brottsligheten. Med detta sagt gick Nils Christie vidare och diskuterade hur mycket vi vill att lagöverträdare skall lida för sina brott. Själv argumenterade han för en minimalistisk ståndpunkt. Nils Christie ville ha en tydlig och tidig gräns för fängelsestraffets pina. Han menade att så snart vi insett att vi faktiskt plågar människor och ingenting annat skulle vi komma att se annorlunda på fängelsesystemet - när vi väl förstod att inlåsning faktiskt är en form av psykisk tortyr skulle vi vara mer återhållsamma med denna strafform.
För de intagna på Hall kommer detta inte som någon nyhet. De är redan smärtsamt medvetna om vad de är utsatta för.
Och kanske är det rätt. Kanske skall männen på Hall lida för vad de har gjort. Kanske är vedergällning det enda moraliskt försvarbara.
Med Göran Duus-Otterströms hjälp kan vi sluta låtsas att straffet - fängelset - löser några problem, att inlåsning och rehabilitering finns där för att minska brottsligheten. I stället kan vi börja se straffet för vad det är och flytta det brottsförebyggande arbetet till andra områden.
Det är ju ingen hemlighet att ojämlikhet, fattigdom och utanförskap föder brottslighet - problem som knappast kan straffas bort.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.