Konsertanta operatolkningar har blivit något av dirigenten Kent Naganos signum tillsammans med Göteborgssymfonikerna. Man har genom åren gjort förnämliga versioner av Wagners Ragnarök, Valkyrian och Rhenguldet och även magnifika framföranden av Brittens War Requiem och Schönbergs Gurrelieder.
Men tolkningen av Musorgskijs opera Boris Godunov, i sin ursprungsversion från 1869, överträffar också dessa storstilade satsningar. Det här är en skarp och frän musik som leder rätt in i vår tid. Ja, samtidskänslan i Boris Godunov är ytterst påträngande, trots att verket skildrar spänningarna mellan tsarmakten och det ryska folket kring 1600.
Men på ett både skrämmande och fascinerande vis fångas de politiska och religiösa motsättningar vi lever mitt i, fanatismen och förvirringen, alla de maktförskjutningar som äger rum framför ögonen på oss. Trump och Putin finns avbildade, i klingande form.
Realismen i Boris Godunov är av ett speciellt slag, på en gång rå och lyriskt drömmande. Verket låter historien utvecklas fragmentariskt, via en serie tablåer som delvis motsäger varandra. Musorgskij förskönar inte det allra minsta, utan berättar rakt på och låter människorna framträda i förhållande till en rörlig och undanglidande verklighet präglad av motsättningar och social oro. Det är själva skärpan i klangbilderna som slår en, och Kent Nagano tar verkligen vara på de harmoniska spänningarna och Musorgskijs förmåga att låta olika ljudbilder kollidera. Det är en gåtfull musik, skärande och skön. Klockklangerna ringer i öronen, hallucinatoriskt och övertonsrikt.
Till sin hjälp har Nagano två stora körer och elva förnämliga solister där framförallt basen Alexander Tsimbaljok och de båda tenorerna Maxim Paster och Sergej Skorochodov imponerar i sina gestaltningar av rollerna som Boris Godunov, furst Sjuskij och munken Grigorij. Det som dominerar är koncentrationen i de enskilda momenten, och inte minst får stråkklangen ett speciellt skärpedjup, på en gång dovt och kristalliskt. Många av scenerna upplöses i tomma intet, i en hemlighetsfull tystnad som omgärdar klangernas spänningsfält, och det är detta spel mellan yttre och inre världar som Nagano fångar på ett precist vis. Det hela är ytterst imponerande.
