Ett rymdskepp svävar långsamt genom en mörk galax. På det finns storasyster Gladys och lillebror Keaton. Sedan mamma försvann för att leta efter viktig metall har de bara varandra, och den japanska färddatorn Okosan. Enligt den är det 8400 dagar kvar till slutdestinationen, planeten Vial. Fast den beräkningen går inte att lita på. Och mamma kommer aldrig att komma tillbaka, även om Gladys lovat Keaton det. Rymdskeppet är byggt för att evakuera tusentals människor från den döende planeten Jorden, men barnen är ensamma ombord.
Låter det lite deppigt? Det är det, Harry Martinsons dystra rymdepos Aniara dyker upp i huvudet. Inget fel med det egentligen, jag applåderar ambitionen att göra barnfilm som både har storslagna idéer vad gäller utförandet, vågar välja ett lugnare tempo och vill gräva djupare än den genomsnittliga LasseMaja-filmen. De flesta barn har behov av att utforska rädslor och känslor av övergivenhet, även de som inte varit med om något så dramatiskt som att förlora en förälder.
LÄS MER:Nya bilder av en mytomspunnen era
Ensamma i rymden bygger på en pjäs av Henrik Ståhl, kanske mest känd som Stålhenrik i en serie på Barnkanalen. Ståhl spelar själv Vojajer, rymdvarelsen som kraschlandar på barnens skepp. Han kommer med ett budskap, men inte det som Gladys hoppas på.
I marknadsföringen kallas filmen ”ett äventyr för hela familjen” och ”det största svenska rymdäventyret någonsin”. Det lär orsaka besvikelse i biosalongerna. Som vuxen blir jag uttråkad, en 9-åring kommer också att börja skruva på sig efter ett tag, humorn riktar in sig mot mindre barn. Samtidigt har filmen 7-års-gräns, vissa sekvenser kan vara skrämmande.
LÄS MER:Sex and the city med seniorer
Visst har långfilmsdebuterande Ted Kjellsson fått till ett fint anslag med små medel - det är lite Alien-känsla när Gladys vandrar genom de ödsliga korridorerna på rymdskeppet. Ella Rae Rappaport och Dante Fleischanderl är verkligen bra som de ensamma syskonen. Men det händer för lite och går för långsamt, även när det så att säga är fullt ös.
Det är kanske orättvist att jämföra Ensamma i rymden med förra årets julkalender i SVT, Jakten på tidskristallen, inte minst med tanke på de uppenbara skillnaderna i budget. Men där fanns liknande teman av längtan och sorg och samma kärlek till en retrodoftande rymdestetik, och där lyckades man bättre med att pricka in en bred målgrupp. Om det nu var det man ville.
LÄS MER:Duras i väntan på maken
