Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Steve Sem-Sandberg.

Stormen – en utmaning och en njutning

Det förflutnas skuggor blir i högsta grad levande i Steve Sem-Sandbergs nya roman. Det är en komplex text, värd alla hyllningar som väntar, menar Ingrid Bosseldal.

Bok

Roman
Steve Sem-Sandberg
Stormen
Albert Bonniers förlag

Andreas återvänder till den norska ö där han växte upp. Det är ett annat slags återvändande än de han gjort genom åren för att se till den åldrande, allt mer nergångna Johannes, mannen som Andreas och systern Minna växte upp hos. Mannen som i många år fungerade som chaufför åt öns magnat, Jan-Heinz Kaufmann: den senare, en idealistisk utopist som drömde om kollektivboende och ett modernt jordbruk – och grundade en koloni på sina ägor tänkt att förverkliga dessa visioner – men också blev minister i Quislingregeringen och efter kriget dömdes till fängelse för landsförräderi.

Nu är Johannes död. Det är det som öppnar historien. Frågorna som inte kunnat ställas, eller åtminstone inte fått några svar, flyter upp till ytan. Andreas sätter sig på vinden i det förfallna barndomshemmet och läser sånt som Johannes skrivit: dagböcker, anklagelseakter, räkenskaper.

Det låter som en romanupptakt av det mer banala slaget, men är det något Steve Sem-Sandbergs nya roman Stormen inte är, så är det banal. Andreas må sitta på vinden i Gula villan, men berättarperspektivet är så laddat och romankonstruktionen så flerskiktad att texten formar sig till något som inte liknar något annat.

En sorts spegelskål av erinringar, hypoteser, beskydd och skuldkänslor. När Andreas, som berättar i första person, ger sig på att tolka innebörden av andras perspektiv, förskjuts dessa successivt. Vad som med barnets blick uppfattas som en vuxen som ser på en skränig flicka som ”en levande skandal” och ”ett kringvandrande ofog”, kan för varje slöja som dras från det växande barnets ögon omformas. Bli en sorg. En saknad. Eller ett oförlåtligt svek. Likaså fosterfadern, måhända inte alls så oskyldig som när barnen inledningsvis väljer att tolka honom som huvudsakligen feg och konflikträdd. För hur länge kan man tillåta sig att titta åt ett annat håll?

Steve Sem-Sandberg säger sig ha tagit upp några trådar från Shakespeares Stormen. Det är inte alldeles lättdetekterat, men – när nu ledtråden givits – visst finns här en trollkarl, en älskad dotter (eller måhända två) och en vanställd man ur ursprungsbefolkningen. Och visst finns här själva ön, isolationen, och koloniseringen.

Det förekommer också ett fatalt skeppsbrott, om än i form av en flygkrasch. Så saknas också en luftande, en Ariel, i Sem-Sandbergs Stormen. Luften genomkorsas av flygplan – men de flyger så högt, släpande sina överljudssmällar bakom sig, att de är blinda inför det som sker på ön.

Stormen, som var Shakespeares sista pjäs, har kallats för ett sagospel och en komedi (i betydelsen drama med lyckligt slut). Så knappast Sem-Sandbergs Stormen. Ett sagospel, ja, kanske. Men en tragedi.
Det har gått många år sedan Quisling lierade sig med Hitler och Kaufmann blev minister. Det har gått många år sedan Andreas och Minnas föräldrar försvann under mystiska omständigheter och Minna drunknade när Andreas tvingats släppa henne med blicken. Men än ljuder ropen på upprättelse, än pulserar de gamla maktrelationerna: överordningen, underordningen, medlöperiet och frånvaron av öppet motstånd. I romanens nu får den symboliska hämnden nog så konkreta följder.


Det är Andreas som berättar. Det är 1990 och han har återvänt för att ta hand om kvarlåtenskapen. Vems kvarlåtenskap är däremot mer oklart. Andreas och Minna må ha vuxit upp i Johannes Gula villa, men de är inte släkt. De bara blev kvar, sedan de dumpades i samband med att deras mor utsatts för ett attentat. Ingen kom tillbaka och frågade efter dem. Och när myndigheterna försökte flytta dem till ett mer lämpligt fosterboende, sa Johannes nej. Kanske för enda gången i historien, stod han på sig. Barnen skulle bli hos honom.

Så läser jag åtminstone romanen. Och när Johannes är död, hur illa lämpad han än var som vårdnadshavare, står Andreas skyddslös. Utlämnad till att försöka förstå sin självdestruktiva syster. Detta högt skrikande sexualiserade barn. Denna projektionsduk för manligt begär. Skulden hänger tung.

Efter att i två romaner inifrån förintelsen, de dokumentära, grymma vittnesskildringarna De fattiga i Lodz (2009) och De utvalda (2014), ha givit röst åt några av alla dem som nazismen tystade, skildrar Stormen mer hur förbrytelser, medlöperi och maktspel, möjligen i nazismens periferi, kastar skuggor långt in i vår tid.


Steve Sem-Sandberg firas just nu runt om i Europa som en betydande europeisk författare. Översättningarna av De fattiga i Lodz och De utvalda inte bara möts av genomgående positiva recensioner, utan prisas och prisnomineras. Stormen kommer inte göra denna entusiastiska publik besviken. Det är en komplex text, ibland utmanande och ändå rakt igenom njutbar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.