– Kliv ombord bara!
Jag stod på flytbryggan i Skärhamn. Det var träbåtsfestival. Jag hade en svart anteckningsbok i handen. Bryggan krängde svårt av folk, det var några år sedan. Framför mig låg en fräck racerbåt med namnet ”BEA” i guld på den lackade akterspegeln. Och jag tyckte precis att den där långe killen med Panamahatt i sittbrunnen helt enkelt bad mig kliva ombord. Jag var mitt i steget mellan brygga och båt. Då hörde jag hörde nästa mening:
– Nej nej inte du! Det var till min kompis bredvid!
Men jag åkte inte på öronen i sjön ändå, fick landa en stund på en pinnstol i sittbrunnen. Det var så jag träffade Jonas Olsson första gången, upplevde hans retroracer, hans gentleman´s runabout ”BEA” och fick en pratstund med en båtmänniska utöver det vanliga. (Världens gång 150207).
Sen träffades vi på någon båtmässa, Olsson visade upp en båtritning, log lite hemlighetsfullt. Sa något om ett ”rätt stort” projekt på gång. Sen damp det ner ett mejl, precis i slutet av juni: Kom ut till oss på Lilla Askerön och se vår nya båt!
Och nu är det är det sommaren 2020. Jag sitter i en roddbåt, en replik på en norsk trebording, utanför Lilla Askerön. Det blåser 17 meter i sekunden i byarna, vattnet fräser vitt i bukten.
Det är Jonas Olsson som sitter vid årorna. Han ror på det rätta sättet, ”skevlar” årorna, vinklar dem mot vinden. Han ror helt enkelt som en infödd från Mollösund. Eller som töserna från Vannholmen som Evert Taube berättar om i Västlig Horisont; det är så här man ska ro när det blåser i Bohuslän.
När vi kommer ut ett femtiotal meter ser jag den nybyggda båten fylla upp perspektivet. Det är makalöst. En vit 46-fots salongskryssare med elegant språnglinje och skönt rundad övergång mellan fördäck och skarndäck som på en Pettersonbåt.
Jag har egentligen bara sett en sådan här båt tidigare på nära håll, ”M/Y Mirabelle” byggd i Köpenhamn 1938. För några år sedan fick vi följa med på en sväng genom Stockholms skärgård, en rätt häftig upplevelse när den arton meter långa träbåten skulle samsas med ännu större båtar med flybridge i de smalaste sunden.
Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva en liknande båt igen. Men nu ligger ju Jonas Olssons magnifika bygge ”Minne” precis framför mig. Samma utfallande fartygsstäv, samma svepande linje, allt signalerar samma tidskänsla som ”M/Y Mirabelle”. Men båten på Lilla Askerön med sin klassiska 30-talslook är ju blänkande ny.
– Jag älskar verkligen den där tidens design förklarar båtbyggare Olsson för mig. Det är så jäkla snyggt helt enkelt!
Äventyret ”Minne” började vid ett dike på Tjörn 2012. Där låg ett stort naket skrov och skräpade. En blyg björk växte upp ur kölsvinet. En bit ifrån fanns en båtverkstad. Jonas kom dit, mest av en slump, för att byta motor på sin ”BEA”. Såg skrovet vid diket, gick igång.
– Jag gillar inte att sitta still, förklarar han för mig när vi klättrat upp i ”Minne” via en smart fälltrappa på bryggan. Skrovet låg ju bara där och skräpade. Och jag såg möjligheterna att få till en charmig båt på Ocke Mannerfelts design som var tänkt som en sextiotalsracer med dubbla V 8or, bränsletank på 3 000 liter, lutande rutor och allt det där. Men beställaren kom på obestånd, båten blev liggande.
Jonas Olsson köpte skrovet. Kanske lite av ett impulsköp, rätt så spontant. Och nu skulle nyheten ut i familjen.
– Jag är med i ett sällskap som heter Drönarna. Vi träffas ibland på puben Red Lion i Majorna för en pilsner och när vi satt där skickade jag ett sms till min kära hustru Agneta och berättade om det här lilla köpet. Hon svarade direkt: Vad far gör är alltid rätt. Det blev jubel hos Drönarna på Red Lion i Majorna. Sen läste jag resten av svaret: But it will cost!
Två år kanske det tar om jag jobbar på, tänkte båtbyggare Olsson när han gick igenom båten med laserpass och skallen full av idéer. Men det blev sju. Slutspurten blev jobbig. Han gick upp halv fem varje morgon, fixade en lunchlåda, for iväg till båtskjulet. Hemma vid sex. Stupa framför teven. Men resultatet är enastående, från skylightet på teakdäcket till däckshuset med sin blanka mahogny.
Det ser ut som riktig mahogny från Honduras, mycket sällsynt. Jag tror den senaste lasten av Hondurasmahogny till Sverige kom någon gång i slutet av 50-talet till ett varv i Stockholmstrakten som byggde Mälar 30. Så vad är detta?
– Det här är inte mahogny, det är dekormålning av Claes Fröberg, en trompe l`oeil. Du lurar ögat, ett slags illusion, men på håll går det inte riktigt att skilja från mörkbetsad mahogny. Det är fräckt och underhållsfritt, inget fusk utan bara en mycket skicklig hantverkares verk i sin egen rätt.
Illusionen är perfekt. Jag är tvungen att stryka med handen över ytan för att förstå hantverket. Varje mahognyplugg finns där, med fibrerna åt rätt håll, på rätt ställe, det är otroligt snyggt gjort.
”Minne” har 21 fönster med bronsramar, däckshus med 22 kvadratmeters yta, sinnrika teakbänkar, duschkabiner, pentry med illusionsmålad marmor, en toppmatad vedkamin, fartygsratt från England, en fyra hundra hästkrafters John Deere under durkarna och en underbar soffa i röd plysch i salongen.
Det är där vi hamnar när vi gått igenom fartyget från för till akter. Ljuset faller genom de stora fönstren och det visar sig att vi har en gemensam favorit, paret Timothy och Prunella West med programmet ”Kanaler, båtar och kärlek”, en kompromisslös hyllning till båtlivet, en härlig uppmaning att bara hålla på och aldrig ge upp.
– Vi hade ju tänkt glida nerför Europas kanaler förklarar Agneta Olsson, men nu är det ju stopp för allt sådant. Så det blir kanske Säffle kanal istället. Det finns bara en sluss där och Jonas har redan varit på plats och mätt och vi går fint igenom. Det blir en underbar start för vårt stora äventyr med Minne!
