Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Amerikansk tungviktare. Don DeLillo debuterade 1971 med Americana och anses vara en av de centrala gestalterna i den litterära postmodernismen. "Det är som om Don DeLillo nått en punkt där han skriver så tätt och klart att det är svårt att föreställa sig en mer renodlad prosa. Här finns inte ett enda överflödigt ord.", skriver Mattias Hagberg om Noll K.

Stor konst av DeLillo

Hos Don DeLillo finns gott om både seriositet och barnslig lekfullhet. Med Noll K förpackar han allvaret i en glimrande ironisk prosa och ställer de stora frågorna på huvudet, skriver Mattias Hagberg.

Bok

ROMAN 
Don DeLillo 
Noll K
Albert Bonniers Förlag
Översättning: Rebecca Alsberg 

Döden är den horisont mot vilken livet får mening. Kanske kan stora delar av nittonhundratalets tänkande sammanfattas i denna enkla men dystra sats. Med ”Guds död” förvandlades människans liv till ett kort existentiellt drama – gestaltat och problematiserat i åtskilliga av det förra århundradets stora litterära verk. 

Med Noll K skriver Don DeLillo in sig i denna litterära tradition. Romanen är en meditation över livet och döden – men utformad på sedvanligt DeLillo-manér. Allvaret är förpackat i en glimrande ironisk prosa och alla de stora frågorna är ställda på huvudet. Vad händer om människan själv blir gud? Om hon kan skapa sitt eget paradis? Sitt eget liv efter döden? 

Noll K utspelas huvudsakligen på en hemlig, högteknologisk klinik någonstans i Centralasien, där människor låter sig bli nedfrysta i hopp om att en dag få evigt liv. Till denna klinik anländer den 34-årige Jeffrey Lockhart för att möta sin pappa, miljardären Ross Lockhart, och hans nya fru Artis Martineau. Hon är döende i en muskelsjukdom och ska därför ta del av klinikens program. Hon ska få dödshjälp och frysas ner, med målet att en dag tinas upp när tekniken tillåter att hon kan återupplivas som ung och frisk. 

I väntan på Artis död driver Jeffrey genom den underjordiska anläggningen. Don DeLillo frammanar en märklig plats bortom tid och rum. Känslan är mystisk och hallucinatorisk.
Som en samtida Dante rör sig Jeffrey längre och längre ner i denna postmodernistiska skärseld. Kliniken är en labyrint där världens helvete förmedlas på stora skärmar på väggarna i de ändlösa korridorerna: svält, krig, naturkatastrofer – allt finns där som en påminnelse om världens ondska.  

Vem som egentligen driver kliniken är högst oklart. Men de religiösa övertonerna blir efter hand tydliga för Jeffrey. Målet med anläggningen, som fått namnet Konvergensen, är inte bara ett nytt liv, utan även ett fullständigt harmoniskt tillstånd. När klinikens forskare väl övervunnit döden ska en ny människa uppstå, en änglalik varelse långt bortom alla dagens tillkortakommanden. Med teknikens hjälp har tron återuppstått på kliniken och gud fått en ny innebörd: ”Vi har kommit hit för att omvärdera allt som handlar om livets slut. Och vi kommer att uppstå i cybermänsklig form i ett universum som kommer att tala till oss på ett helt nytt sätt.” 

Anslaget i Noll K för tankarna till science fiction. Romanen rör sig ledigt i en teknologisk värld bortom våra invanda föreställningar. Men faktum är att mycket av det Don DeLillo beskriver redan är verklighet. Inte det eviga livet eller möjligheten att återuppstå, men väl själva kliniken. I Arizona i sydvästra USA finns redan en anläggning som påminner mycket om Konvergensen. Där blir människor nedfrysta med en önskan om att en gång börja leva igen.  

Greppet är typiskt för Don DeLillo. Han lägger sig gärna nära framtiden. Ibland så nära att han fått rykte om sig att vara profetisk. Hans romaner har ofta förebådat diskussioner och kulturella förskjutningar många år i förväg. 
Hur det ligger till med just den här romanen är så klart för tidigt att säga, men det är helt klart att Don DeLillo är brännande angelägen, även denna gång. 

Don DeLillo berättar aldrig historier. Han frammanar visioner och gestaltar tillstånd. Noll K saknar någon egentlig intrig. Texten förs i stället framåt av en vilja att vara i miljöerna och tankarna. Allt är mycket filmiskt.  
Don DeLillo skriver ändlöst vackert. Hans prosa är på samma gång glasklar och undflyende, som ett stycke kammarmusik. Noll K är utan tvekan en av Don DeLillos intressantaste och mest fulländade romaner på länge. Det är lätt att jämföra med hans tre stora verk – Vitt brus, Vågen och Under jord – men frågan är om Noll K inte ska läsas som en helt egen del i författarskapet. Visst finns det mycket som känns igen, språket, ironin, de filosofiska inslagen, men här är allt mera avskalat, renare. Det är som om Don DeLillo nått en punkt där han skriver så tätt och klart att det är svårt att föreställa sig en mer renodlad prosa. Här finns inte ett enda överflödigt ord. 
Det är imponerande att Rebecca Alsberg lyckats överföra romanen till svenska utan att denna känsla gått förlorad. 

Noll K är en roman att vila i, en roman att återvända till, en roman att leva med. Detta är utan tvekan stor konst. Men också något annat. 
Det finns en behaglig distans i allt Don DeLillo skriver, som om allvaret inte är allt. Den litterära fantasin kräver alltid såväl en djup seriositet som en barnslig lekfullhet för att bli levande. Och Don DeLillo har gott om båda. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.