Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Stilist med personligt tilltal

Jan Olof Olsson är en av de största stilisterna inom den svenska journalistiken. Dagens journalister har möjligen högre kompetensnivå men har försett sig själva med en klaustrofobisk själlöshet. I en ny biografi söker litteraturvetaren Göran Leth källorna till Jolos stil.
I Dagens Nyheter den 2:a maj 1974, dagen efter att Jolo dött, kunde man läsa en dikt av Alf Henriksson:
Jolos död Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Och ibland blir den aldrig densamma mer

Jolo, Jan Olof Olsson, var tidlös, precis som verssnidaren, vännen och DN-kollegan Alf Henriksson, vars dikt om Jolo blivit en svensk kulturskatt och ofta förekommer dödsrunorna. Men på annan plats i DN fanns samma dag en text som antydde att Jolo, född 1920, också blivit otidsenlig. Jolo "var ingen kritisk begåvning" skrev DN:s dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz, känd för sin omutliga princip att döden inte ursäktade några "sanningar". Lagercrantz var mitt uppe i sin egen politiska vandring, i god takt med den radikala samtid som Jolo fått allt svårare att begripa hela poängen med. Kanske ångrade Lagercrantz sina omdömen om Jolo. I sin bok Ett år på sextitalet nämner han Jolo först när han går igenom "de hjältar" som uppträdde på DN och som fortfarande lyser nere i den underjord dit alla tidningsnummer sjunker.
Jolo var tillsammans med Bang, Barbro Alving, den största. Jolos elegans och Bangs temperamentsfullhet bidrog till att ge DN en särställning bland svenska tidningar på 1950-talet.
Under hela min uppväxt hörde jag min mamma och pappa nämna dessa sina DN-kollegors lustiga namn. Jolo, Bang, Red Top, Barbara, Perpetua, Joson, Eld, Svan, Rebecka … På julgransplundringar där ringdanserna ackompanjerades av Carl-Antons dragspel och där blå cigarettrök och söt piprök svepte in de lustiga namnens muntra nunor i gåtfulla slöjor kunde jag alltid se deras välpressade byxben, veckade kjolar, blankputsade skor, höra deras snabba prat.
När jag senare i livet började läsa Jolo var det doften av den där pipröken jag först erinrade mig. Jololäsning var alltid lika inspirerande, lika bildande, lika knäckande för att det var så bra.
I en ny biografi av litteraturvetaren Göran Leth, Jolo - den förarglige iakttagaren blir jag först besviken. De biografiska detaljerna är frånvarande. Inget om hur han träffade sin fru, livskamraten och arbetskollegan Margareta Sjögren. Inget om hur han började på DN, och vad som gjorde att fick en sådan ställning. Leths bok är en litteraturvetenskaplig studie som söker efter källorna till Jolos stil. Filmintresse, bildningslust, historiefascination och en barndom i välmåga där framför allt modern var en detaljiakttagare och stillsam glädjespridare, är Leths svar. Inga revolutionerande slutsatser, men gediget. Och när Leth, i bokens längsta och bästa kapitel, söker sanningen bakom Jolos fallande stjärna på DN på 60-talet börjar texten vibrera av lidelser och en udd som är riktad mot vår tids uppfattning om vad god journalistik ska vara.
Vad var det som skapade DN:s status på 50-talet? Den stilistiska kvaliteten hos tidningens bästa skribenter. Under VM 1958 toppades förstasidorna inte av matchreferat utan av vinjetter som "DN:s signaturer på VM". Ett uppslag i tidningen mitt under turneringen hade som huvudtext en rapport av Bang från Sverige-Wales på Råsunda (samtidsatmosfären oslagbar). Jolo rapporterade från ett nybyggt Ullevi och Brasilien-Sovjet, (långt ifrån hans bästa text, men mästerlig i sin rytm).
Dessa välskrivna, personliga betraktelser lyftes fram, blev DN:s kännemärke, eller the selling point som marknadsfolket skulle sagt idag.
En prenumerationsannons för DN år 1961 var utformad så att man till vänster såg en bild av en kvinnlig läsare, till höger en bild av Jolo vid skrivmaskinen och därunder rubriken: Jag har rest jorden runt med Jolo.
På 1960-talet kom nya vindar. För Jolo och de andra signaturerna handlade journalistik om att i första hand åstadkomma en välskriven text. Den kunde vara litterär, ta fasta på detaljer, vända blicken mot det till synes oväsentliga, låna en replik från ett sammanhang och placera den i ett annat. Närvaron av ett jag var både legitim och nödvändig.
Den nya journalistiken hade ett socialt ärende. Utgångspunkten var inte enskilda skribenters möten med människor utan tillgänglig officiell statistik. "130 000 utan värmeledning, wc, vatten och avlopp". De människor som förekom skulle illustrera statistiken. Byråkratprosa ersatte personliga reflektioner. Begreppet "djupintervju" lanserades på DN och innebar att reportern skulle ha en bandspelare med sig på varje intervju och att varje suck skulle redovisas i texten.
Stilisterna var föråldrade. Att kåsera var att släta över bristande kunskaper, bagatellisera. Oseriöst. En utvecklad stilkonst stod i konflikt till pålitliga "faktiska" beskrivningar. Jolo hade vid ett tillfälle, rapporterar han till Lagercrantz, över trettio opublicerade artiklar efter tre resor till Berlin, Moskva och Polen.
I dag finns vare sig någon Jolo eller Bang. De stora dagstidningarna, liksom en tidskrift som Fokus, är fyllda av fakta. Här och var förekommer en eller annan "scen". Tidskrifter som Ordfront, Arena och Neo har en politisk agenda bakom allt de publicerar. Skillnaden mellan en journalistisk text och en skrift från en myndighet eller en saklig reklamtext är snart försumbar. Leths dolt polemiska poäng, att dagens journalistik må ha en högre kompetensnivå men att den har försett sig själv med en klaustrofobisk själlöshet på köpet, är värd att begrunda.
En morgon var min pappa blek av förtvivlan, vankade av och an. Han hade just slagit upp tidningen och upptäckt att han som redaktör för Namn och Nytt kvällen innan satt en Red Top-vinjett under en text av Jolo. "Hur är det möjligt?" muttrade han. "Hur är det möjligt?"
När han kom hem på kvällen muttrade han inte längre.
Först hade Red Top dykt upp, på strålande humör: "Åh, vilket fint kåseri jag skrev i går!"
Därefter kom Jolo: "Skönt att slippa stå för den skiten."

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.