Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Kulturminister Amanda Lind (MP) och statsminister Stefan Löfven (S) under en pressträff i riksdagshuset. Bild: Anders Wiklund/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Stefan Löfven tar inte kulturpolitiken på allvar

GP:s kulturchef kommenterar valet av Sveriges nya kulturminister: "Det har varit värre. Men det kunde också ha blivit så mycket bättre".

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det påstås ibland att den brittiske premiärministern Churchill, efter att mitt under brinnande världskrig ha blivit ställd frågan om han inte borde skära ner på kulturen, svarade: ”Men vad krigar vi då för?”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är nu inte säkert att ordväxlingen ägde rum just så. Men det sammanfattar snyggt den tydliga civilisatoriska kampen mellan nationalsocialismen och de liberala demokratierna i 40-talets Europa. Statligt förtryck och nationell enhet mot demokratiska friheter och individuella rättigheter. En kamp som inom parlamentarismens ramar pågår också i dagens Sverige – även om det bara är en som ser sig som en stridande part.

Tyvärr är det bara Sverigedemokraterna som tar kulturpolitiken på allvar i Sverige. Det står klart efter dagens regeringsförklaring och utnämnande av Amanda Lind (MP) till kultur- och demokratiminister. Det är som att Stefan Löfven inte ser hur Jimmie Åkesson och hans närmaste förtrogna enträget fortsätter att försöka vrida kulturbegreppet ur händerna på landets etablerade krafter. Mot nyskapande, fri kultur ställs kulturarv och nationell identitet. Istället för klassisk, bred bildning – en tydlig kulturkanon.

LÄS MER: Amanda Lind ny kulturminister

Svaret på det borde självklart vara en bred motoffensiv från landets största parti. Socialdemokraterna skulle aldrig låta en miljöpartist bli försvarsminister. Samma sak borde gälla något så utsatt som kultur- och demokratifrågor. Ett tungt socialdemokratiskt namn ska i dessa tider självklart bemanna också den posten. Att som exempelvis professor Lars Strannegård argumenterar för i DN Kultur (21/1) återupprätta ecklesiastikdepartementet med uppdrag att hålla både kultur och utbildning fri från politiska intressen vore också en proaktiv satsning för att hålla grundläggande demokratiska institutioner fria från inflytande.

Istället verkar posten ha blivit ett tidigt offer under regeringsförhandlingarna med den minimala koalitionspartnern Miljöpartiet. Någon departementsförändring går inte att se röken av.

Till de grönas försvar: under sin andra regering verkar de ha tänkt lite längre än på bara ren uppmärksamhet. Även om Alice Bah Kuhnke hade en del erfarenheter i det civila samhället fick hennes politiska CV plats på baksidan av ett mjölkpaket. Amanda Lind innehar en av partiets tyngsta poster och är en rutinerad politiker med gedigen erfarenhet inom kommunalpolitikens realpolitiska värld – där hon inte minst jobbat med kulturfrågor. Iögonfallande frisyr till trots är det därför troligt att Sveriges nya kulturminister fullt ut förstår sitt motsägelsefulla uppdrag: att värna och understödja men ändå inte påverka kulturen.

Det har varit värre. Men det kunde också ha blivit så mycket bättre.