Kära ni som ser och lyssnar. Vi står inför ett allvarligt läge. Jordens temperatur stiger, människor och djur lider och dör. Många har mist en anhörig, en kär mor, en syster, en farfar, i någon av de värmeböljor som slagit hårt, särskilt mot våra äldre. Vi behöver få tid att sörja. Men vi behöver också inse vårt gemensamma ansvar. Det kommer en punkt i allas liv då det står och väger. Det här är en sådan punkt.
Jag förstår dig som inte vill rusa in i en omfattande omvälvning av samhället; att den omställning som måste ske, kan upplevas som planekonomisk kommandopolitik, när vi på några årtionden ska bygga enorma solcellsparker, vindkraftsanläggningar och tågbanor och förändra hur vi lever, äter, reser och arbetar.
Men ju längre omställningen dröjer, desto mer bråttom blir det.
Arktis smälter, metan släpps ut från tinande jordar och havsbottnar, haven slukar kustlinjer, skogarna brinner, hustak blåser bort och människor krossas av kringflygande bråte.
LÄS MER:Det sega coronalivet måste bli ännu långsammare
Brådska är ingen bra utgångspunkt för förändring. Det demokratiska övervägandet måste alltid vara grundprincipen. Debatter och överklaganden tar tid. Men likväl börjar det bli ont om tid. Levande varelser dör mitt framför ansiktet på oss. Arktis smälter, metan släpps ut från tinande jordar och havsbottnar, haven slukar kustlinjer, skogarna brinner, hustak blåser bort och människor krossas av kringflygande bråte. Och vi ska komma ihåg att detta är bara början på klimatförändringarnas epok. Vädret kommer hädanefter att bli allt varmare, stormigare och mer oförutsägbart. Prövningarnas tidevarv är här.
Vi – och särskilt de välavlönade och kapitalstarka människor som använder jordens resurser mest – behöver reflektera: måste jag verkligen göra anspråk på så stor kaka av den natur jag delar med så många andra?
Jag menar inte att vi alla ska dra på oss skjortor av tagel och kollektivt späka oss i en skamfylld meditation i den novemberblöta urskogen. Bland de fenomen jag värdesätter högst på jorden finns den avancerade sjukvård jag och mina nära och kära tar del av och mitt elupplysta, uppvärmda, nyrenoverade hem. Inget av detta hade varit möjligt utan modernitetens framsteg.
Detta är rekommendationerna. Om alla världens länder lydde dem, skulle de fungera som ett trollspö för den biologiska mångfalden och klimatet.
LÄS MER:Recension: ”Brytningstid – Hur gruvan blev en ödesfråga” av Marcus Priftis
Att den biologiska mångfalden utarmas på jorden hänger samman med vår mat, våra kläder, sakerna vi använder och bränslet till våra resor. Sveriges sammantagna ekologiska fotavtryck är stort. För stort. Väldigt mycket för stort. Vi behöver hjälpas åt hålla oss innanför planetens gränser.
Det är vårt ansvar att nu lyssna på vad expertmyndigheterna och forskarsamhället säger: Vi behöver lämna enorma ytor av naturen att utvecklas fritt, i kombination med att återställa degraderade marker till naturliga ekosystem så som skogar och våtmarker.
Detta är rekommendationerna. Om alla världens länder lydde dem, skulle de fungera som ett trollspö för den biologiska mångfalden och klimatet. Enorma mängder av de koldioxidutsläpp som skett i modern tid skulle sugas upp om skogar, gräs- och våtmarker återställdes, samtidigt som habitat för djur, växter, svampar och mikroorganismer återskapades.
Jag vet att prioriteringarna är svåra, men nu stänger vi gradvis ner all fossilbränsleverksamhet och hjälps åt så att anställda i branscher som möter sitt grymma öde får nya och långsiktiga jobb.
Tiden är mogen för nya, tuffa prioriteringar. Det är inte säkert att BNP-tillväxt, så som vi känner den, kommer att stå i första rummet.
LÄS MER:Han för naturens talan mot människan
Staten har ett stort ansvar. Som exempel kan vi ta Sveaskog, som äger 14 procent av vårt lands produktiva skogar. Sveaskog ägs av oss, tillsammans. Bolaget gör vad ägardirektiven från regeringen säger. Låt oss därför ändra direktiven: Våra statliga bolag skall inte längre anse naturen vara en råvarubank, utan en samlad tillgång, där ekologi, hälsa, ekonomi och andra värden står sida vid sida. Det är till exempel möjligt att plockhugga de träd man vill ha, istället för att kalhugga. Vi kan återbruka resurser. Vi, som nation, måste värna och vårda det levande istället för att jämna det längs marken.
Tiden är mogen för nya, tuffa prioriteringar. Det är inte säkert att BNP-tillväxt, så som vi känner den, kommer att stå i första rummet. Det viktiga är att vi gör detta tillsammans. För oss själva, för våra barn och barnbarn, för alla som lever och ska leva här.
Till er, och till mig själv, som tagit naturens leveransförmåga för given vill jag säga: Det är dags att inse att vi har varit oaktsamma. Ödmjukheten inför jordklotets unika plats i kosmos ska vägleda politiken. Den vinstmaximerande och irrationella epoken är över.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
