Islam är en religion i vanrykte. Allt sedan extrema muslimer startade en terrorvåg i början av 2000-talet lever vi – i världen, i Europa, i Sverige – med en ständigt ökande misstänksamhet mot en av våra världsreligioner. Onsdagens vedervärdiga attack mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo, av allt att döma utförd av militanta islamister, underblåser den misstänksamheten ytterligare.
Men terrorn handlar egentligen inte om religion. Den använder en religiöst fundamentalistisk retorik, men dess grogrund är fattigdom och förtryck, dess iscensättande ett cyniskt och maktfullkomligt utnyttjande av marginaliserade och desperata människor.
I SVERIGE BOR det snart en halv miljon muslimer. I våra icke-muslimska ögon – är de människorna sin religion eller är de bara människor? Jag är rädd för att svaret allt oftare är det förstnämnda.
Men jag har en tro på vad mötet mellan kulturer kan göra. Islam är, precis som kristendomen, en religion under utveckling. Men det talar få om i dag. Svenska kyrkan borde till exempel tala om det eftersom den kristna kyrkan sedan länge är välgörande präglad av en brottning med den västerländska moderniteten. Varför skulle inte islam kunna gå samma väg?
Men det kommer att bli värre först. Låt mig backa bandet ett snäpp, till Florens i slutet av oktober:
Där, i ett stillsamt seminarierum, samlade Joost Hiltermann ihop sina papper i en prydlig hög och förklarade att han beklagade sina slutsatser som måste uppfattas som deprimerande: det finns ingen urskiljbar lösning på den situation som terrororganisationen IS (Islamiska Staten) har skapat i Syrien och Irak.
President Obama är inte George W Bush, påpekade Hiltermann. Hade Bush varit president hade vi haft 130 000 man på marken redo att utplåna IS. Med Obama vid makten har USA 1 400 rådgivare på plats. De kan bara förändra situationen marginellt.
JOOST HILTERMANNS ORD hade något ödesmättat över sig. De uttalades på European University Institute, det EU-universitet som ligger så fridfullt i Fiesole, utanför Florens, inrymt i ett gammalt kloster, omgivet av det mjuka och varma toscanska landskapet.
Joost Hiltermann var inbjuden till ett seminarium om situationen i Syrien och Irak. Hiltermann är anställd av International Crisis Group, där han har titeln Chief Operations Officer. International Crisis Group (ICG) är en ideell icke-statlig organisation som arbetar konfliktförebyggande över hela världen. Dess styrelse innehåller många tunga politikernamn, bland annat Carl Bildt, och har kritiserats från vänsterhåll för att vara alltför västerländsk i sitt synsätt på konflikter och deras ursprung.
Joost Hiltermanns dragning på nämnda seminarium blundade dock inte för det amerikanska ansvaret för situationen i Syrien och Irak. Han var uppenbarligen ingen vän av den Bush-politik som har skapat den tragiska situation vi har i Irak i dag.
Hans pessimism inför framtiden grundade sig på följande:
Efter den amerikanska invasionen av Irak är sunnimuslimerna i Syrien och Irak marginaliserade. Sunnimuslimska IS är brutala, men lika brutala, om än inte lika uppmärksammade av väst-media, är den shiamuslimska milisen när den slår till mot sunnimuslimer. Att få till ett folkligt motstånd, från sunni mot IS, är därför omöjligt.
För sunnimuslimer är shia vid makten ett sämre alternativ. Visst, amerikanerna och deras allierade kan bomba IS från luften, men utan trupper på marken kommer man aldrig att kunna stoppa IS definitivt. Och trupper på marken kommer säkerligen inte USA att sätta in, vis av tidigare misstag.
SÅ JOOST HILTERMANNS pessimism ska man ta på allvar. Och den situation han beskriver kommer att fortsätta påverka det svenska samhället. Misstänksamheten gentemot islam kommer att bestå. Marginaliserade unga muslimska män, från Sverige, kommer att fortsätta ansluta till IS. Fler terrordåd är att vänta, i Europa, i Sverige.
Finns det då något hopp? Eller måste vi acceptera att motsättningarna – de förment religiösa, som i Sverige exempelvis har visat sig i ett flertal attacker och vandaliseringar av moskéer den senaste tiden – kommer att växa? Jag tror att det finns hopp. På sikt. Men då måste vi tala om fundamentalism. I breda svenska kretsar, inte minst inom kyrkligheten, jag har stött på den flera gånger, finns det en grundmurad uppfattning att alla muslimer, precis som terrororganisationen IS, med självklarhet tolkar Koranen bokstavligt och att det därmed inte går att förvänta sig en utveckling av islam liknande den som skett med kristendomen.
Det är förstås fel.
Författaren Carl Rudbeck försöker diskutera islam med öppna ögon i sin lilla men oavbrutet intressanta skrift Islam och liberalismen (Timbro, 2013): Kritik av islam möts med ”rop om islafomobi”, de som prövar en nyanserad syn på islam får ”snabbt veta att de står på mujahidins sida, att de antagligen förespråkar sharia i dess brutalaste former och ser fram emot ett Europa där alla kvinnor måste klä sig i burka”.
Kort sagt, diskussionen är svår att föra.
RUDBECK FÖRSÖKER ÄNDÅ. Han menar att islam, bokstavstrogen tolkad, har svårt att inlemma sig i det västerländska demokratiska samhället och pekar ut synen på kvinnan som den största stötestenen. Men Rudbeck ser också tecken på en förändrad attityd. En islamitisk religion som exempelvis inte gör anspråk på att inta den politiska makten har företrädare bland tongivande muslimska intellektuella i Europa och USA.
Abdullahi Ahmed An-Na’im, professor i juridik och verksam i USA, har till exempel påpekat att ”sharian inte är några en gång för alltid fastställda dogmer, utan en hela tiden pågående tolkningsprocess”. En hållning som för övrigt går hand i hand med modern, liberal, bibeltolkning.
För en tid sedan var den kända professorn i islamologi, Amina Wadud från USA, också förkämpe för kvinnors rättigheter, på besök i Sverige. Hon var den första kvinna som ledde en muslimsk fredagsbön, i New York för några år sedan. Hon menar att andelen kvinnor som står upp för en ny tolkning av islam ökar. Ja, hon ser just nu den största kollektiva ansträngning under islams 1400-åriga historia som gjorts av muslimska kvinnor, när de arbetar för att påverka hur islam praktiseras.
Amin Wadud menar att de heliga skrifterna oftast läses med patriarkala förtecken. Men hon förespråkar en feministisk läsning av Koranen. Hon vill visa på hur islams texter, genom kritisk granskning, kan tolkas jämlikt och demokratiskt.
DET ÄR SVÅRT att se hur en moderniserad islam ska nå framgång i muslimska diktaturer som Iran och Saudiarabien. Det är i Europa och USA de största förutsättningarna för en ny islam finns, trots att synen på muslimer som inkräktare vunnit insteg i den politiska retoriken i västvärlden. Att miljontals muslimer föds, lever och dör i fredlig samexistens med sina kristna landsmän runt om i Europa och i USA bortser de främlingsfientliga populisterna ifrån.
Rudbeck menar också i Islam och liberalismen att synen på Europa som ett geografiskt område som per definition är främmande för muslimsk tro och kultur behöver överges. Det finns inget ”evigt europeiskt väsen”. Tvärtom, Europa kommer alltid att vara föränderligt. Och i den förändringen ingår definitivt allt starkare inslag av en moderniserad islam. Rudbeck skriver: ”… islams framtid utspelar sig i Paris och Malmö, Hamburg och Marseille”.
En moderniserad islam – när jag i kristna sammanhang för tanken på tal möts jag oftast av starka tvivel. Men utan den tanken, hur skulle hoppet om ett integrerat mångreligiöst Sverige finnas?
Här vilar förstås också ett ansvar på västvärldens muslimer.
HISTORIKERN KLAUS MISGELD menar, i senaste numret av den katolska tidskriften Signum, att det är viktigt ”att världens muslimer höjer sina röster mot den terroristiska fundamentalismen”. Men han fortsätter: ”Vi kristna har fått lära oss den läxan, och inte alltid frivilligt, så det finns ingen anledning att förhäva sig.” Klaus Misgeld pekar på den meningssökande människans fundamentalistiska frestelse, oavsett religion. Han skriver: ”Men meningsökandet får aldrig förleda oss till att brista i respekt för den andres samvete.” Det är då, menar Misgeld, fundamentalismen ligger nära till hands.
Att den svenska kristna kyrkan har genomgått en välbehövlig modernisering och numera är fundamentalistisk bara i marginalen borde verka inspirerande för en fungerande religionsdialog mellan Svenska kyrkan och svenska muslimer. Ändå hör man ofta (allt oftare?) islamofobiska tongångar från företrädare för den svenska kristenheten, något som uppmärksammades av Gabriel Byström på denna sida för en tid sedan. Denna aggressivitet är förstås djupt beklaglig.
ÄRKEBISKOPEN ANTJE JACKELÉN, däremot, är dialogisk i sin tjänsteutövning och gav därför sitt herdabrev den omdiskuterade titeln Gud är större, syftande på islams Allahu akbar, som om hon ville säga: Vi tror på samma Gud, vi ska därför respektera varandra.
Där någonstans, i ett respektfullt möte mellan två världsreligioner i ständig utveckling, bortom maktfullkomlig fundamentalism och den terror som föds därur, finns det ett hopp om ett mångreligiöst, fredligt och tolerant Europa.
Det kommer att ta tid. Men den sanna fromheten har aldrig bråttom.
.
ÄMNET
Att den svenska kristna kyrkan har genomgått en välbehövlig modernisering och numera är fundamentalistisk bara i marginalen borde verka inspirerande för en fungerande religionsdialog mellan Svenska kyrkan och svenska muslimer, skriver Stefan Eklund.
SKRIBENTEN
Stefan Eklund är chefredaktör på Borås Tidning och tidigare kulturchef på Svenska Dagbladet. Han är återkommande gästskribent på GP:s kultursida och recenserade senast Kristian Wedels och Tore Hagmans bok Marstrand!.
Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.