Finlandssvenska poeten Matilda Södergran säger så här om vad som gör poesi speciellt i en intervju med kollegan Nicko Smith: ”[Den innebär] en vila från behovet av begriplighet, entydighet, förenkling. I poesin finns plats för det fragmenterade och avbrutna som för mig speglar verkligheten mycket mer än det tydliga och avslutade …” Och ja, Matilda Södergrans diktning riskerar att skriva ingen på näsan. Bokens etthundra tjugo glest satta men desto tätare sidor söker sig mot det reducerade, mindre. Hon skriver: ”vi hämtar kraft ur något som är mindre än kraften” och situerar texten med uttryck som det lilla, det tysta, det blinda, det låga, det lägsta, det allra minsta, pyttelilla.
LÄS MER:Mänskliga tillkortakommanden och djuriska rädslor
Bokens titel, Överlevorna, tvingar oss att föreställa oss en medelväg mellan kvarlevor och överlevnad, men i bestämd form plural, som om de andra – de som överlever oss men också dem vi överlever – liksom bara skulle bli kvar, som ändamålslösa ting eller automatiska djur. Södergran har en speciellt god hand med djurbilderna, djurhållningen, tycks det mig, som får en egenartad lyskraft: ”Rör löst vid viljan / Humlans tunga i aklejans botten”, ”Den giftiga blomman är alldeles lila / Korna spolas upp på land med bundna bakben.”, ”Ibland är det läsbart, går att se in i som bete.”
Dikterna befinner sig i ett melankoliskt registrerande efteråt där ett slags existensens ofattbarhet och en mer konkret sorg utgör vaga men bärande teman. Våldet i tidigare samlingar, som den brutalt snyggt titulerade debuten, Hon drar ådrorna ur eller den estetiska späkningen i Lotusfötter är nedtonad, men ibland tycks hon vilja bryta upp textens skönhet med knasigheter som ”Oj trygg, oj trygg, oj trygg”, ”kontrollbegärets båg”eller ”Tröstens sjå”.
Här och var finns det rader som jag finner för omständliga, som i bokens mer aforistiska tendenser, men det är en stark bok, lika sårbar som genomsläpplig, som här när djurtungan möter människohandens öppenhet:
"Djurets tunga fastfrusen i saltstenens spik.
Det går att stå så med tungan vädrad länge,
tills solen avlöser.
Stå med handflatorna
vända uppåt, stelnade i luften,
och försöka visa något som bara händerna ser."
