Det finns något fascinerande i att se tillbaka på de judiska konstnärer som skapade det amerikanska 1900-talets populärkultur. För deras egna liv har så ofta drag av superhjältesagor.
Stan Lee – eller Stanley Martin Lieber som han egentligen hette – var inget undantag. Född 1922 i en rumänsk invandrarfamilj var han bara sju år gammal när Depressionen svepte in och tog ifrån familjen inkomsterna. De levde i en nedåtgående klassresa och Stanley fostrades till verklighetsflykt genom Errol Flynns hjälteroller. Han drömde om att skriva den stora amerikanska romanen – istället hamnade ynglingen blott 16 år gammal som assistent på ett nytt förlag. 1938 hade Stålmannen sett dagens ljus och superhjältens gyllene era skulle pågå i decennier.
LÄS MER:Serieskaparen Stan Lee är död
1939 klev pojken som snart skulle heta Stan Lee in på serieförlaget Timely. Tjugo år senare skulle det bli känt som Marvel Comics.
Resten är historia.
Eller inte. För att vara ett litterärt geni så är Stan Lee och det kosmos han skapade (med kollegor som Jack Kirby) fortfarande inte helt koscher. Ändå har Spindelmannen sannolikt gjort större intryck på populärkulturen än de flesta ryska 1800-talsromaner. Marvel-världen är genomsyrad av krafter som inte bara kommer med ansvar – utan med skuld, samvetskval och tveksam moral. Och det så att en 13-åring kan identifiera sig.
Idag är Marvel inte bara ett av de mer inflytelserika förlagen: sedan två decennier har filmerna på basis av Hulken, Thor, X-Men, Spindelmannen, Ant-Man och Black Panther sannolikt räddat biografkedjor. Att den otrogna tonårspubliken har bestämt sig för att ge biograffilmen något decennium till är inte så lite Stan Lees förtjänst. De kommande två åren får uppåt tio Marvel-filmer premiär.
Kanske såg Lee, när han dök upp i sina småroller i filmerna, ironin i att Marvel idag står för konforma filmberättelser. För när Stålmannen på 1950-talet allt mer framstod som en dinosaurie inledde Marvel revolutionen. De var inspirerade av hur den franska filmvågen blåste liv i amerikanska genrer, men med seriösa ämnen i botten. Det – liksom den dominerande judiska bakgrunden i serieskaparskrået – förklarar hur kriget, Bibeln, Förintelsen, den förste svarta superhjälten och frågor om tonårsansvar eller världspoliser dök upp i serieruteform.
Det är också ett perspektiv på Stan Lees långa liv: han tillhörde en generation judar som tyckte det var bäst att amerikanisera namnet – men skapade med Black Panther en hjälte för det 1960-talets svarta revolution. Idag hade han väl avfärdats som godhetssignalerande identitetsknarkande.
LÄS MER:Marvel gör film om sin första muslimska superhjälte
Men Lee skapade inte bara ett universum av mångfacetterad betydelse. Han inspirerade, kanske mer än någon annan, nya serietecknargenerationer: det var Lee som såg till att också den som tuschade fick sitt namn prominent utskrivet. Han skapade band mellan läsare och tidning, och byggde det imperium som nu alltså även dominerar filmindustrin.
Det finns dock en detalj i Lees biografi som jag alltid fastnar för, som sällan nämns. Kanske passar den inte på mannen som ritade något så till syns individualistisk som superhjältar. Men samma år som Lee började på Timely antogs han till ett teaterprojekt i regi av den av den myndighet som skapade beredskapsarbeten i lågkonjunkturen. Den Federala teatern – som lade ner 1943 – skulle få stor betydelse för den afroamerikanska teatern. Men mindre känt är alltså att denna statliga välfärdsinsats skulle vara med om att kläcka den mest amerikanska av alla 1900-talsskapelser – superhjälten.
