Överväldigad och utmattad lämnar jag salongen. Med närmare sju timmars speltid sätter regissören Frank Castorfs uppsättning av Faust ribban för Theatertreffen i Berlin. Festivalen är en viktig knutpunkt för den tyskspråkiga teatern, här knyter man an och löser upp band för att finna nya vägar. Effekterna når långt, även teatermakare i Sverige hämtar inspiration från de tyska scenerna, ledningen för Göteborgs stadsteater kan räknas dit. Så långt modet nu räcker.
Stadsteaterns benägenhet att ge sig på klassiker, både pjäser och romaner, och dekonstruera dem till oigenkännlighet har varit förnyelseförsök i motvind. Personligen har jag funnit goda ansatser i flera uppsättningar men bara undantagsvis har de nått de genomgripande resultat som jag möter i Berlin. Till alla som betackar sig ens för försöken vill jag bara säga att Stadsteaterns omstuvningar är en fis i vinden jämfört med vad som visas där.
Den tyska teaterns framgångar bygger inte bara på kreativa regissörer som vågar ta ut svängarna med scenkonstens alla medel, det handlar också om teaterkonstens självförtroende och en stor tilltro till publikens intresse. Det är svårt att få biljetter till Theatertreffens föreställningar.
Sprättar upp och syr ihop
Av årets tio utvalda produktioner har mer än hälften klassikeranknytning.
Castorfs Faust – en grandios final över hans 25 år som konstnärlig ledare för Volksbühne – är inget introvert grävande i Goethes figur utan ett jättegrepp om den europeiska civilisationens härjningar under de föregående århundradena. Castorf sprättar upp texten och syr ihop den med inslag från Emile Zola, Paul Celan, prostituerade kvinnor och franska soldater på kolonialt krigarstråt i Algeriet. Helvetet är redan här, som ett rykande skräckslott på Liseberg.
Alla klassikertolkningar går sina egna vägar, Bertolt Brechts Trommeln in der Nacht (Trummor i natten) har spelstilen från uruppsättningen 1922 som inledande distanseringseffekt. Med Euripides Trojanskorna som klangbotten blir Beute Frauen Krieg (Byten Fruar Krig) en feministisk uppgörelse med manlig slentrian för krig och våld. I Die Odyssee (Odyssén) är Homeros hjälte död, hans två söner möts vid kistan och utvecklar en relation med galna infall och skiftande över- och underordning. Allt spelat på svensk-nordiska, som en form av låtsasspråk!
Språkförståelse ska man inte oroa sig för, merparten av en teaterupplevelse består alltid av annat än ordförståelse. Även i den lågmälda och texttäta Rückkehr nach Reims (Återresan till Reims), efter franske Didier Eribons bok om återvändandet till hans ursprungliga arbetarklassmiljö.
När kommer det hit?
Hela festivalen har omprövningen i fokus, även delar som Stückemarkt, med ny dramatik, Shifting perspectives, årets internationella utbyte och seminarier, samtal och workshops, med överrubriken Unlearning. Där avförs uttjänta konventioner och traditioner för klassprivilegier, patriarkat, teater och historia. Metoo-rörelsen har satt tydliga spår.
På Theatertreffen står teatern mitt i tiden. Am Königsweg (På Kungsvägen) av Elfriede Jelinek är rykande, vild och uttrycksstinn med fysiska groteskerier och verbala svärdshugg riktade mot Donald Trump och den samhällsutveckling han företräder.
Teater som vågar ta i. När får vi se den här?
