I Magnus Dahlströms förra pjäs Sken från 1998 möttes fyra syskon på en ö. Då, på Studion, var platsen ett symboliskt helvete, en slutstation för själslig källsortering. I Turister, som nu spelas på Nya Studion, träffas åter fyra personer på en ö - den här gången en semesterö där det behagliga charterlivet balanserar mot de existentiella bränningarna. Det är en knepig men rolig pjäs, likaså en strålande återkomst för en av Sveriges mest psykologiskt djupborrande dramatiker.
Turistandet som metafor för yttre och inre resor leder Dahlström till frågor om identitet och omvända perspektiv. Vad gör charterresan med oss, solsvedda och bortskämda i främmande land? Hur manifesteras den maktrelation som kommer ur ett diffust vi-och-dom? Dahlström är enastående etiskt lyhörd och vass på att sabotera det igenkännbara. I Turister, med ett ämne alla kan relatera till, formar han en vardagsbubbla och låter luften gradvis gå ur den. Det är starkt men skrivet med lätt hand.
På den namnlösa ön - Dahlström undviker konkreta detaljer - brottas pjäsens bägge par med utanförskapet. En blir rent ut paranoid. En annan behärskar sin panik. En tredje vill fotografera vanligt folkliv men ser bara smuts. En fjärde känner sig trängd av flyktingarna som flockas runt hotellet. Och så värmen, spriten, det främmande språket. Chartergemenskapens skal är skört.
Regissören Emil Graffman tar finurligt fasta på textens klaustrofobi genom att förvägra karaktärerna en upphöjd utblick. De är instängda i sina tillstånd. När de kikar ut ur holken på världen utanför sker det i smyg likt en peep-show.
Det är också en vågad regi. Första akten är extremt statisk med de fyra skådespelarna på rad mot publiken, fixerade av skarpa spotlights i monologer och dialoger. Andra akten är färgstark och galen så man tar sig för pannan, en maskeradbal inte på slottet utan på hotellet med sällskapet iförda bisarra kostymer och rosa plastarmband för fri sprit i baren.
Dahlström skriver om motstridigheter och paradoxalt är minst sagt detta skådespel. Marie Delleskogs "Den gråblonda kvinnan" är ett uppskruvat nervknippe, i mimik och talande ryckighet en finlirets triumf. Johan Karlberg gör soligt rödmosig hennes partner "Mannen med glasögon", en loj men inte kall man som när det hettar till påminner om hennes lugnande tabletter. Paret blir ett villigt byte för Fredrik Evers och Sylvian Rauan i temperamentsfullt samspel. Han lätt psykotisk och misstänksam mot allt främmande, hon kattlikt fientlig och med smutsfobi. I den partyfebriga instängdheten, inte utan ångest och becksvart komik, blir den svagaste i gruppen dess offer. Dör hon? Varför? Egentligen?
Sensmoralens dunkla räkenskap avklaras inte på Nya Studion, den ska man hantera själv. Det är, allt inklusive, ett utomordentligt lustfyllt besvär.
