I konstens lotteri kan ett genialt manuskript fördärvas på scen, men det händer också att en halvdan text blir strålande teater. Det senare bevisas just nu på Stadsteatern med Storstadsljus, en föreställning lika vacker och rolig som historien är förutsägbar och grund.
Howard Korders pjäs från 1993 följer tre personer under ett händelserikt dygn; den fjärde huvudrollen spelas av självaste Storstaden, i texten aldrig nämnd men nog handlar det om New York. Denna stad, som det har sagts, du någon gång bör ha bott i men tillråds lämna innan du blivit för hård. Regissören Stefan Metz tar sig dock inte an urbaniteten som något post-postmodernt fenomen.
Föreställningen är istället en blandning av tecknad seriestripp och allmängiltig ensamhet, en melankolisk atmosfär färgad av Anna Ternheims musik och avskalad visuell design. Det är en estetiskt attraktiv uppsättning, som lyxig choklad för ögonen, samtidigt finns en absurdism och busighet som hade Bröderna Marx varit regiassistenter.
Lika som omaka systrar är Ruth Vega Fernandez och Sara Sommerfeld som varuhusexpediterna Rose och Lilian. Det är inte drömjobbet, men det betalar hyran. När Lilian, inflyttad lantis till skillnad från den coola Rose, av en impuls snattar ett armbandsur till sin knarkiga slarverpojkvän Fredric (Sverrir Gudnason) är det anslaget som får intrigens klocka att börja ticka.
Hon ångrar sig men uppmanas av Rose att ljuga för chefen. Hon dumpar Fredric, drar på after work med väninnan där de raggas upp av en slirig byggboss och hans affärskollega, ett möte som via nattligt skyskrapsbesök slutar i efterfest och övergrepp. Samtidigt trasslar Fredric med sitt liv, blir blåst på pengar, får stryk av en lånehaj, tar svartjobb på ett bygge och lyckas, kanske, vinna Lilian tillbaka.
Hård stad. Är det så här livet levs? Texten är, om man ska vara snäll, inte i överkant intellektuellt krävande. Korder ägnar inte mycket djup åt de unga kvinnorna, deras underordning skildras i avlutad stil med fåordiga vardagsrepliker. Rörlighet uppstår i sättet att filmiskt klippa mellan scenerna likt en Short cuts light med miniporträtt av lodisar, kufar, bråkmakare, knegare på hotell och restaurang. Det är detaljerna i de många utvikningarna som frammanar känslan av den motstridiga, urbana atmosfär som är pjäsens panorama.
Stor litteratur är Storstadsljus alltså inte. Däremot - vilken lysande iscensättning! Särskilt gillar jag regissören Stefan Metz och scenografen Alex Tarragüel Rubios underhållande formspråk som varken tar storstadsdystopin på obetydligt eller alltför blodigt allvar. Det blir inte undergångsstämning som i Taxidriver - trots repliker som gränsar till Travis ord om regnet som ska tvätta bort "the scum of the streets". Snarare kommer jag att tänka på tonårsflickorna i den tecknade serien Ghost world; här något äldre, på spaning efter den tid som är och komma skall.
Lekfullheten, rörligheten, ungdomligheten finns över hela den rena scenen: i de vridbara, buktande och genomskinliga väggarna, i Max Mitles kreativa ljussättning, i Tarraguel Rubios bisarra kostymer. På andra sidan realismen hittar man Thomas Nystedt som sleazy minigudfader i avklippt pälsjacka eller som servitör med plasthuva à la Elvisfrisyr, likaså Ruth Vega Fernandez i rockersoutfit och kammat hår likt en prospect till Leningrad cowboys. Det finns, helt enkelt, mycket för ögonen att se och mycket för öronen att lyssna på av Anna Ternheims sublima ljudläggning och nakna låtar.
Ensemblen är väl samspelt. Ruth Vega Fernandez och Sara Sommerfeld är ett tajt radarpar och njutbara att se tillsammans. Rose gestaltas med trulig cynism i blick och hållning, Lilian är jordnära och inkännande. Det finns på samma gång något stiliserat och vardagsvanligt över deras porträtt, en humor jag inte känner igen från teatern men som fungerar väldigt fint. Sverrir Gudnasons Fredric har ett konstant spänt drag, en stark sårbarhet som framkommer utan att drogsuget accentueras.
I några mindre roller glimrar Bahador Foladi, mogen nog att spela ut och hålla igen när det behövs. Mer utrymme har Johan Karlbergs byggentreprenör Diamond, ett rolltolkning som går emot det förväntade gubbslemssporträttet. Får en sådan man ha normala sinnliga glädjebehov? Även Örjan Landströms tjänsteman friläggs utöver det könsstereotypa, åtminstone en stund.
Med så starkt skådespeleri och anslående scenisk form är det synd att vad som saknas är - något mer. Storstadsljus smakar läckert, ändå lämnar mig texten inte riktigt mätt.
