Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Stadsteatern, stora scenen | Pygmalion

Tomas Forser ser en charmig föreställning fritt efter Shaws Pygmalion men saknar större satiriskt bett.

Teater

Teater

Stadsteatern, stora scenen

Pygmalion

Av George Bernard Shaw

Översättning: Göran O Eriksson

Bearbetning och regi: Eva Bergman

Skådespelare: Tomas von Brömssen, Nina Zanjani, Carina Boberg, Marie Delleskog, Eric Ericson, Sven-Åke Gustavsson, Malin Malm, Joel Zerpe, Carl-Markus Wickström

Spelas t o m 26/2

Om vi tar namnet först. Pygmalion. Man kan gissa att polletten inte riktigt trillar ner hos särskilt många när det nämns. Våra kulturhistoriska referenser är inte vad de en gång varit. Kungen av Cypern, Pygmalion, är symbolen för konstnären som narcissistiskt dyrkar sitt eget verk, den kvinnoskulptur han har huggit i elfenben och som han ber kärlekens gudinna ge liv. Hon hör honom och skulpturen blir människa. Det är Ovidius som berättar historien i sina metamorfoser.

I sin pjäs om Higgins, fonetikprofessorn, leker Shaw med den tanken, modernismens stora dröm om förvandling. Det betyder att han också ser och klargör det pris som det manliga geniet måste betala när han skapar sin egen värld. Det blir ensamt där.

Vi känner figuren i populärkulturens och i vetenskapsromantikens fantasier. Drömmen om att skapa liv i stället för att besinna det som finns och skruva ner sina anspråk.

Pygmalion handlar om mänskliga proportioner och vetenskapliga pretentioner. Och om de motsättningar som klass, kön och kultur skapar. Det läckra i hans nu 100 år gamla stycke är att han konsekvent använder språket och dagligt tal som barriärernas symbol. Han är dramatikens sociolingvist och han är det i ett stycke underhållningsteater som genererat nya variationer på gammalt tema. Musikalen My Fair Lady förstås men också filmer och besläktade pjäser i mindre format som Timmarna med Rita.

Det har gjort att Shaws stycke har hamnat i malpåse. I Göteborg spelades Pygmalion redan 1914 men pjäsen har inte satts upp här i stan efter 1955 då Stadsteatern gav den som "romantisk komedi" med Yvonne Lombard som Eliza.

Inte förrän nu i en fri version och bearbetning av Eva Bergman. Genren är den här gången inte talteater, inte musikal, inte musikteater men teater med mycket musik och med musiker som vi känner från Backa Teater som tillsammans med kapellmästare Bernt Andersson gjort arrangemangen. Med musiken följer sång och dans, steppdans. Och hela paketet kommer att bli en efterlängtad publiksuccé på Göteborgs stadsteater. Det var starkt gensvar på premiären och energin strömmade mellan scen och salong.

Men denna uppsättning Pygmalion har likväl sina sidor och problem.

I de ledande rollerna ser vi Tomas von Brömssen som språkfantomen Henry Higgins, Nina Zanjani som Eliza Doolittle, hon som skall kultiveras, och Eric Ericson som Douglas Pickering, Higgins fonetikkollega. Tillsammans med ensemblen och inte minst musikerna, förstärkta av Brömssen på klarinett, skapar de strax en härlig stämning i vad som blir en gräll och kraftfull scenshow. Sådant skall inte föraktas. Här får vi till livs evergreens som Puttin' on the Ritz, Irving Berlins komposition från 1929. Den som Fred Astaire fulländade i dans. Både Zanjani och Ericson gör imponerande insatser och von Brömssen dompterar med sin klarinett.

Ensembledans gör varje publik på generöst och gott humör. Men dess begränsningar i uttryck och precision blir likväl tydliga när Joel Zerpe, praktikant från musikalprogrammet på Högskolan, tar plats och ton. Han är strålande i både stepp och sång. Ha koll på den unge mannen! Och en lysande liten gubbe med karriärmöjligheter ger oss Sven-Åke Gustavsson. Han har genom åren samlat ihop ett helt galleri av sluga skojare.

Iscensättningens estetik är kollagets. Det blir nummer på nummer och av och till litet glapp mellan dem som får föreställningen att då och då tappa energi. Det bjuds generöst på otvunget vis och sådant förlåter.

Men så var det det där med Shaw. Den skärpa som finns i hans stycke saknar jag litet här. Språkets klasskamp är kul och lekfull men får inte riktigt någon dominant och uppfordrande roll. Tomas von Brömssens Higgins blir inte den provocerande skitstövel som skådespelaren själv deklarerat att han ser i honom. Han släntrar omkring ganska så oförarglig som modersbunden egocentriker och med jättestor och rättvis bonus i Teatergöteborg. Nöjd med att Eliza lärt sig den läxa hon skall klara på tre månader före hertiginnans bal. Den att konversera och artikulera och säga jag i stället för mig när så krävs.

Shaws pjäs har ett Brechtskt bett i språkförbistringen och med klassklyftan blottad på sätt som vi skulle kunna drabbas än starkare av i en tid av segregation och rapparnas motstånds- och förortsspråk. Uppsättningen har valt en annan och bredare väg. Det sker till priset av den appell som pjäsen ännu rymmer och som skulle göra den angelägnare i dag än för 50 år sedan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.