På hemväg från Stadsteaterns Stjärnan över Lappland, som hade sin urpremiär i Stockholm 2005, funderar jag över vad som skaver i språket just i dag. Hetast flammar för närvarande en debatt på några kultur- och ledarsidor om kvinnors konsumtion, i synnerhet av dyra handväskor. Ett läger ser lyxshopping som backlash och moraliskt armod; på andra sidan grinar ja-sägarna att allt har ett pris, och alla med. Kanske är det så, att konsumtionen är den återstående visionen, att både Djävulen och hennes moster bär Prada. Men oavsett om det shoppas i framåt- eller bakåtskridandets namn sätter det bromsspår i nusvenskan. Handväskans mening, eller brist därpå, borde redas ut. Dramatiseras. Gärna av Staffan Göthe, vår arma folksjäls förstetopograf.
Lyxshopping är det inte tal om i Stjärnan över Lappland, som spelas på Nya Studion. Visserligen finns klass, kön och sex inskrivna i Göthes manus, men de vispas med så lätt hand att de teoretiska följdfrågorna aldrig tränger över ytan.
I någon mening är pjäsen en bagatell; ett kort, lekfullt triangeldrama om några personer som inte fördjupas mycket mer än att de hade platsat en säsong i någon dokusåpa. En kock, en designsamordnare, en tatuerare. Den sistnämnda, white trash-överlevaren Desirée, är den som bäst känns igen, en tänkbar ättling till Göthefamiljen Cervieng, de som befolkade bland annat En uppstoppad hund och La Strada del Amore.
Pjäsens titel till trots är det Stockholm som Staffan Göthe ganska elakt synar denna gång. Han låter Designsamordnaren - en titel ännu mer ironisk Designåret 2005 - arbeta på departement, vara bög, bo på Östermalm. Efter en "dålig dag på jobbet" lyckas han ragga med sig Kocken hem. Inte för att han är kär, "men visst finns det varma känslor med i bilden". Kocken är mer oförarglig, ovan vid smicker, saknar språkets finlir, är konkret, bisexuell. När han berättar för Samordnaren att han är ihop med den tatuerande performanceartisten Desirée blir han utslängd, men snart uppsökt igen. Kärlekskarusellen snurrar några varv och det blir förvecklingar, men utan att figurerna lämnas helt åt komedin. En Göthereplik som börjar i glädje kan som bekant sluta i sorg så det är inte märkvärdigt att trion tecknas med både ömhet och vemod. Under ytan, verkar författaren vilja säga, är alla människor utvecklingsbara, ingen är absolut rigid. Inte ens Designsamordnaren, hur han än snobbar med referenser. Också han har tappat mjölktänder.
Det är lätt att bli lite kär i Elisabeth Fricks iscensättning, den bärs av en munterhet också när det lutar åt melodram. Som den bitvis tokspeedade Designsamordnaren har Henric Holmberg sin egen show. Han gör rollen i friläge: överlägsen och gåpåig, i nästa stund vädjande om kärlek, flyktig och rotlös, för hal för att förlösas av panik. Helt fantastiska är några ögonblick när Holmberg och Fredrik Evers som Kocken efter den första kärleksstunden trevar efter ögonkontakt men i stället fastnar i bedårande misskommunikation. Evers är mästerlig i leken Behärskad Förvåning: i hettan åker köksförklädet av som vore det spetskalsonger; senare vänder han en utskåpning till en kärleksförklaring med bara en häpen min.
Men det är Anna Bjelkeruds porträtt av Desirée som värmer inåt. En kvinna som drar sig fram, frilansande performanceartist och eskortförmedlare, en arbetardrottning som vinglar, tappar balansen, reser sig när det rasar. White trash, säger Samordnaren över hennes huvud. Snarare hjältinna i Fassbinders anda, en Hanna Schygulla med komiskt utlopp.
Stjärnan över Lappland hör knappast till Staffan Göthes bästa pjäser. Ändå har den så mycket, små inbrott och förskjutningar i verkligheten som skapar angelägen kontakt. Och ett slutackord, i denna glåmiga samtid, där absurdismen blomstrar och den rosa romantiken segrar. Charmant.
