Stadsteatern: En helt god kvinna

ANNONS
|

Vad förenar oss mänskor som längtan efter kärlek? Vi vill bli älskade, fullkomligt omfamnade likt trygga små barn. Går inte det, som Doktor Glas upptäckte, ryser själen inför tomrummet. Alltid hittar den andra vägar att ge sig hän. Den begår brott, eller gör konst. Ibland samtidigt.

En helt god kvinna på Stadsteaterns Stora scen är ett konstnärligt högriskprojekt som har krävt mer än en regissörs mod att förverkliga. Här blottar regissören Carolina Frände en god del av sitt inre - i vart fall använder hon sin offentliga person som dramaturgiskt stoff. Men det sker inte i skymundan på Nya Studion utan i stort format med hela teatermaskineriet i spinn. Ännu ett fränt beslut av Stadsteaterns ledning och ett mått på förtroendet för vad publiken tål. Det är bra, Götaplatsen måste man inte alltid lämna som i förklarat sken. Däremot hade jag gärna gjort sällskap hem med mer stimulerande frågetecken.

ANNONS

Det är Göteborg i april 2009. Skådespelarna, som agerar sig själva med egna namn, framför en collageartad, delvis dokumentär och delvis förvillande experimentell kabaret med knäppa scener, sång och dans som kunde ha hetat "I huvudet på Carolina Frände". Regissören medverkar på scenen, det är postdramatiskt i kubik, uppsättningen är så infallsrik och skruvad att Brecht hade fått nackspärr av alla regelbrott.

Som för att ändå föra ett modernt samtal om "Teatern" och vad som etiskt/estetiskt går an dyker under den navelskådande Frände-färden en jättemask upp i form av DN-kritikern Leif Zern som tyst noterar i svart vaxbok. Detta kan behöva förklaras, det är trots allt Göteborg och här är Zern mindre känd. Kul? Halvkul, säger jag. Inte bara av lättnad för att själv slippa schavottera utan för att idén, liksom en del annat i denna föreställning, cirkuleras som vore det ensemblens interna material. När man sitter och tänker hur roligt de verkar ha på scenen, då är något fel.

Utforskningen av Carolina Frändes privatliv - vi får veta att hon är 35 år, stockholmare, smart, generös, närsynt, nyseparerad - bryts mot en större ram, nämligen makarna Alva och Gunnar Myrdals kärleksliv och sociala ingenjörssnickeri. Öppnare mål för feministisk kritik är svårt att tänka sig än dessa drömmar om att lägga livet till rätta med statliga råd om allt från sex till heminredning och barnuppfostran. En hämmande utopi, visst. Särskilt för kvinnor. Men vilken makt har då inte dagens livsstilspoliser?

ANNONS

Frände och ensemblen stannar dock vid Myrdalarnas och framför allt Alvas privata plan, under föreställningens knappa två timmar blir det varken kritik av deras lyckoutopier eller vår tids heminredningsfetischism. Däremot väldigt mycket Carolina Frände i ett pussel om liv och identitet med på tok för många bitar. Varav flera, det måste sägas, är fantastiska.

På Stadsteatern har salongen flyttat upp på den vridbara scenen. Mekaniken får verkligen jobba, man blir nästan lite åksjuk. 15 röda stolar utgör den första raden, reserverade för publikmedverkan. På väg till platserna går dock ingen säker för Frände är framme med mikrofonen och frågar om förväntningarna inför kvällen. Ensemblen sprallar den med och slänger käft, det är avväpnande och inbjudande, ändå lite återhållet.

Rollen som Gunnar Myrdal, denna övermänniska som bara ber om däng, växlas runt. Robin Stegmar gör honom som rolig snubbelgubbe som slinker ut ur garderoben, senare i Johan Karlbergs gestalt blir han i en hångelscen den okänslige kåtbocken. Victoria Olmarker spelar ensam Alva, och det med fantastisk energi och känsla för komiskt finlir. På axlarna av historiens alla Alvor protesterar hon mot att inte bli sedd och hörd, en revansch ur kvinnligt perspektiv.

För nog framställs männen som idioter, men inte genom simpel pekpinneteater. Denna nummerrevy erbjuder otaliga bottnar och läsglasögon, fast mer än könsroller är det scenkonsten och skapandeprocessen som osäkras. Ett högt och - tyvärr, måste jag säga - olyckligt spel som lär ge teaterhatet nya nyanser. Inte för att det som utspelas är genant och närgånget. Tvärtom uppstår mellan läktaren som roterar och scenerna som svischar förbi en fjärmande dörr med svårknäckt kod. Och - tyvärr nummer två - det jag anar därbakom är inte kittlande intressant.

ANNONS

Ska då inte stadsteatrar experimentera? Jovisst, och jag gläds åt Frändes självironi och svårtolkade humor. I programhäftet, fulkopierat som ett billigt fanzine, helgarderas det med långa, smarta texter om uppsättningens vad och varför. Ett utsnitt av Zerns recension av Lars Noréns En dramatikers dagbok har förvandlats till anmälan av Frändes föreställning. I ett annat stycke sågas den surrealistiska scenen med Jan Myrdal som jollrande bäbis med plasthummer på näsan. Frände beröms, Frände fördöms. Sovra Frände, tycker jag.

Som aktör har hon i vart fall en konsekvent trulig stil. Hon arbetar visuellt med idéer, men det är inte tankarna utan bilderna jag bär hem: Åsa-Lena Hjelm som skitarg Esther Williams i baddräkt, Anna Bjelkerud som Wonder woman upphissad i taket, en fantastiskt övertygande Bahador Foladi med Frände som buktalardocka i famnen, regissören mångfaldigad och statistiskt analyserad av ensemblen per OH-apparat medan Victoria Olmarker i Carolinaperuk får totalt kåtslag. Crazy, jomän.

Var Myrdalarna blev av? De ligger överkörda längs vägen.

ANNONS