Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kajsa Widegren: Stadsbiblioteket fyller mitt hjärta med sång

GP:s kulturkrönikör Kajsa Widegren minns sin barndoms Stadsbibliotek.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag kan se Stadsbiblioteket, typ anno 1981 framför mig precis. Det lite disiga kaféet i bottenplan, med den ännu rökigare bakre delen, där farbröder spelade schack och långsamt sög på sina handrullade cigaretter. Kan det verkligen vara sant? Fick folk röka inne i Stadsbiblioteket? Bland böckerna! Jag luktar noga på en lånebok, drar ett djupt, djupt andetag för att försöka fånga en sista rest av olfakturiella spår. Den här boken har jag läst, jag är helt säker på det. Längst bak finns det lite klisterrester kvar från när det satt ett blad här, för datumstämpling, på den tiden, innan streckkoderna.

På Stadsbiblioteket, som invigdes idag, på denna dag, för 50 år sedan, går det bra att vara nostalgisk. För ingen bryr sig. Jag kan gå här med mina minnen och känna igen mig och älska varje detalj av det förflutna som finns kvar, medan alla runt omkring mig sysslar med sitt. 

Det var också det jag älskade med Stadsbiblioteket när jag var liten. En långsam balett av rörelser genom rummen: bibliotekarierna med sina vagnar, studenterna med sina tentamensångestar, mammorna med sina manchesterjackor, de politiska flyktingarna med sina törstiga läsningar av hemlandets tidningar. 

Redan när jag var kanske tio år, och kom till Stadsbiblioteket på jakt efter detektivhistorier, eller den enda, ännu olästa - alltid utlånade! - delen av Maria Gripes skuggböcker, var jag nostalgisk över mina egna tidigare minnen av Stadsbiblioteket. Det fascinerande illustrerade alfabetet som täckte en hel vägg i barnavdelningen och de små nischerna som var perfekta gömställen för den privata läsupplevelsen. 

Här utvecklade jag min kärlek till miniatyrlandskap framför Signhild Hällers glasade dockskåp med scener från förr-i-tidens lanthandel, arbetarhem och klassrum och kan ännu höra min mammas lågmälda tjat ”vi måste gå nu”, fast jag var långt ifrån klar med att fantisera om de förtjusande detaljerna. 

Och här pågår ännu denna långsamma koreografi av människor med eller utan ärenden och den remarkabla om- och utbyggnad som var klar 2014 har bara gjort platsen ännu mer ändamålsenlig, för fler personer, för fler ärenden, vilket fyller mitt hjärta med sång. En sång till det som inte alls fångas in av det byråkratiska ordet ”offentligt” eller det övermysiga ordet ”gemensamt”. Och det är just därför det är en sång.

Högst upp i Stadsbiblioteket finns en altan, på taket. Den fick jag se när jag gjorde ett reportage om ombyggnaden sommaren 2013, men nu när det är klart, är den enbart till för personalen som jobbar på biblioteket. Jag gillar att tänka på det, hur de snälla bibliotekarierna sitter där uppe och dricker kaffe och kanske knaprar på en madeleinekaka. 

Kanske pratar de om hur det var förr, eller hur det ska bli i framtiden. Kanske blåser det lite och stökar till håret, men det är ändå värt det, för utsikten, för överblicken.