”Folk älskar ju det här. Älskar det!”
Mer här än i de flesta andra städer, tror jag.
”För man är så jävla svältfödd här. Det har inte funnits utrymme under föregående politiska ledning.”
Och det är en lång period.
”En lång period. Och därför måste vi leverera nu. Jag räknade ut att jag höll 250 föredrag förra året, och du vet ju hur många arbetsdagar det går på ett år, det finns inte ens 250. Folk tröttnar aldrig. Och nästan alltid är reaktionerna positiva. Om man inte möter bil- och vägvalsmänniskor förstås. ”
Ryktet säger att Björn Siesjö ringde Anneli Hulthén och erbjöd sina tjänster, ”Jag kan vara din gaphals, din storkäftade vän i stadsbyggnadsdebatten”. Men det stämmer inte. Hon ringde honom. Eller snarare stans rekryteringskonsulter ringde honom och bad om ett samtal och sedan ett till och ett till och ett till – ”Jag tror jag var på åtta intervjuer plus två psykologtester” – tills de slutligen vågade utse honom till Göteborgs nye stadsarkitekt, den första på fjorton år. Man förstår varför de tvekade:
”Göran Johanssons bestående bidrag till stans korridorer är rädsla.”
”Älvstranden utvecklings AB saknade kompetens.”
”Posthotellets torn är impotent.”
”Ibland vill man ju bara säga, ’Anneli, det gör ingenting om du pekar med hela handen någon gång ibland.’”
Björn Siesjö är tydlig – om man vill vara snäll. Raljant – om man vill vara elak. Två timmar på hans cellkontor på stadsbyggnadskontoret och man lämnar det som vore det för sista gången – hur länge kommer han att få behålla det där jobbet egentligen? Ett år, siade jag senast jag intervjuade honom, ”Överlever han längre ska jag personligen tillverka och tilldela honom ett sirligt diplom”. Det var för 15 månader sedan och han har klarat intrimningen med marginal och även om han ser trött ut bakom de hudfärgade hornbågarna så haglar giftigheterna fortfarande. Måhända maskerade i lite myndigare tonfall – han talar långsammare och knarrigare – och lite eftertänksammare kroppsspråk – han stryker sig ofta och gärna över sin snaggade nacke.
”Om ingen kastar ut mig är jag kvar i tio år. Det är min plan. Jag körde frilans i tio och [egna kontoret] Kanozi i tio, så jag kör det här i tio. Men sedan får det vara. Eller så kör jag i 15.”
Fram till pensionen?
”Ja. För det är långa processer. Det är bekymret, den väldigt utsträckta rätten att klaga. Och de väldigt långa handläggningstiderna. Människorna på mark- och miljödomstolen kan aldrig ha varit i närheten av byggbranschen.”
Säger han och går fram till ett satellitfoto. Han rullar på axlarna och knycker med huvudet, som om han värmde upp inför en fajt. För det är inte vilket satellitfoto som helst, det upptar hela väggen. Med Lövgärdet uppe vid det vitmålade akustiktaket och Brottkärr nere vid den kirurggröna linoleummattan och Brännö vid fönstergluggarna och Stenkullen bakom den ”alltid öppna” spåndörren. Stenkullen där Siesjö bodde i kollektiv i tolv år med ankor och gäss och höns och hästar och fru och fyra barn.
Vad tänker du när du ser allt det här?
”Fan, vilka möjligheter!”
Där, där, där, där – han gör snabba utfall med pekfingret. Gullbergsvass: ”Här ska vi bygga runt 20000 bostäder och 20000 arbetsplatser.” Frihamnen: ”Vi ska delvis fylla igen de gamla dockorna, ersätta med smala kanaler, broar, parker, blanda bostäder och arbetsplatser.” Ringön: ”Vi ska inte riva plåtskjulen, här finns gott om plats att bygga ändå.” Järnvågen, vid Götatunnelns västra mynning: ”Vi ska laga den trasiga stan med tät kvartersstad.” Gamlestan: ”Torget ska bli en kollektivtrafiknod. Runt 800 nya bostäder planeras. Tror jag blir skitbra.”
Och då har han inte ens nämnt nya Götaälvbron eller Bangårdsviadukten eller exploateringen av Skeppsbron – tre av Göteborgs mest omskrivna projekt. Kanske för att han själv inte gillar dem något vidare:
”De tågen har gått”, säger han. ”Bron blir 13 meter hög och ligger där den ligger och på Skeppsbron är ju allt redan riggat för att bygga.”
Menar du att man ska nöja sig med en sämre lösning?
”Ja, det menar jag. Skulle jag börja röja i det där tappar vi för mycket tid och skattepengar.”
Tillsättandet av Björn Siesjö har inneburit början till slutet på den notoriska beslutsångest som stadsbyggnadskontoret lidit av i decennier. När han anställdes var attityden till byggande lika öppen som huset självt, kvarteret Traktören, tegelborgen intill Gustaf Adolfs torg där stadsbyggnadskontoret och trafikkontoret sitter. Men idag är ”förvandlingen total”, för att citera en privat arkitekt jag talat med. Personalen har väckts ur sin apati, idéer tas emot med entusiasm, och den politiska ledningen är mer tillmötesgående som följd. Något som också statistiken speglar. Strax innan Siesjö tillträdde den första februari 2012 kritiserades Göteborg för sin bygglovshantering – av 133 jämförda kommuner kom man på 121 plats – men idag matchar man politikermålet om 2500 bostäder per år. Plus lite till, hävdar han.
”Mellan 2500 och 3000 bostäder fick bygglov förra året. Det har man aldrig klarat tidigare.”
Och detta under en period av radikal omstrukturering. Magnus Sigfusson, chef för bygglovsavdelningen, är den ende i ledningsgruppen som är kvar från förr. Först anställdes Siesjö. Sedan Gunnar Persson, tidigare stadsbyggnadschef i Eskilstuna, och Måns Werner, tidigare stadsarkitekt i Ale, för att styra upp planavdelningen respektive de mest långsiktiga visionerna på strategiska avdelningen. Sist tillkom Agneta Hammer, tidigare stadsarkitekt i Malmö och stadsbyggnadsdirektör i Helsingborg, som ersatte stadsbyggnadsdirektör Bengt Delang när han blev stadsdirektör. Och plötsligt var kunskapspotten mångdubblad, istället för ynka två arkitekter består ledningsgruppen nu av fem, ivrigt påhejade av en stadsdirektör med direkt erfarenhet av stadsbyggnadsfrågorna.
”Vi är ett järngäng”, konstaterar Siesjö.
Ett järngäng där Siesjös roll är solklar: ”Är stadsarkitekten skogstokig skapas ett tillåtande arbetsklimat”, säger han utan omsvep. Vilket knappast är hans officiella arbetsbeskrivning, men helt sanningsenlig ändå. Formellt har han ingen makt, beslut om byggnation fattas av politikerna, och blir det personalproblem bland kontorets 260 anställda är det Hammer som svingar hammaren. Men ändå har han mer inflytande än någon av sina kolleger. Tack vare sina 250 dragningar om året är det hans visioner som citeras i stans fikarum: förtätning, promenadstad, bostäder åt alla… Att hans tirader ibland kan hämma ett nyanserat samtal är bara att acceptera. Och applådera. Så länge han finns på scenen riskerar stadsbyggnadskontoret aldrig igen att reduceras till en simpel statist i politikernas skådespel.
Men nu är det dags för Siesjö att växla upp. Om hans första år gått åt till att bygga relationer, bygga organisation, måste hans nästa handla om att bygga stad.
”Det är ett dilemma jag brottas med dagligen”, säger han och stryker sig långsamt över snaggen, ”jag behöver något att visa upp.”
Och då underlättar förstås inte hans ensidiga stadsplanefokus. Han tänker stort, inte litet. Som en stadsingenjör snarare än en stadsarkitekt, för att använda en uppdelning från förr. Medan stadsingenjör Albert Lilienberg använde den längsta av linjaler, korsade och tvärsade stan med boulevarder, satt stadsarkitekt Karl Samuelsson vid bordet bredvid och pillade med det estetiska, med enskilda byggnadsverk, belysning, markbeläggning, möbler… Sådant som Siesjö inte verkar ha tålamod till.
Kanske menar han att en stad ska tåla lite plotter, klarar den inte det är det stan det är fel på. Men det betyder knappast att han ska stå passiv bredvid när kommunen sölar ner stadsrummet med baracker och orange papperskorgar och standardiserade betalstationer. Särskilt det där sista var en missad möjlighet för honom att annonsera sin ankomst; han som varit en sådan förespråkare av trängselskatten, varför utlyste han inte en internationell designtävling för att ta fram en vacker betalstation?
”Det är egentligen bara tidsnöd som gör att jag inte har mer att uppvisa”, hävdar han. ”Vi springer här. Vi sliter. Vi håller på med runt 200 planer samtidigt och det är mer än någonsin. Vi jobbar på en ’masterplan’, en plan som är mindre översiktlig än en översiktsplan och mindre detaljerad än en detaljplan. Den ska vi modellera upp i 3D och göra tillgänglig för göteborgarna. Innan sommaren hoppas jag.”
Ni vill föra dialog?
”Ja, absolut. Men vi ska inte lägga ett blankt papper framför folk och säga ’tyck nu här’. Vi måste visa hur staden kan bli, ge dem en tråd att spinna på. Annars blir det som med Skeppsbron.”
Varför blev den medborgardialogen så fruktlös?
”Förvirring uppstod när Göran Johansson började använda Älvstranden utvecklings AB som sitt eget stadsbyggnadskontor och fastighetskontor. Han gjorde ju så, stoppade saker i bolag och satte sig själv i styrelsen. Och den kompetensen fanns inte hos Älvstranden.”
Vill du avveckla dem?
”Absolut inte. Där finns folk som är duktiga på att driva byggprojekt och nu, inför en ganska massiv utbyggnad, behövs de mer än någonsin. Men vi måste vara tydliga och säga att det är vi på förvaltningarna som står för all övergripande planering, inte de. Och det har vi gjort nu.”
Ordningen återställd alltså?
”Ordningen återställd.”
När Björn Siesjö tillträdde som stadsarkitekt i Göteborg skrev Mark Isitt att om han överlevde mer än ett år skulle han ge honom ett sirligt diplom. Nu har 15 månader gått – och Siesjö sitter kvar. Diplomet är Mark Isitt honom fortfarande skyldig.
.
Mark Isitt är arkitekturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om planerna för Skeppsbron.
