Hej, jag heter Mark och jag är beroende. Av dig. Och dig och dig och dig och dig och det är därför jag bor i staden. För att jag söker sammanhang.
Jag skäms inte att medge det. Det är ju inte som att jag bönar och ber, cirklar som en Golden Retriever runt matbordet. Men jag letar vänner, vill ha sällskap, bjuder till, och den dag jag inte längre njuter mix, myller och möjligheter flyttar jag tillbaka ut i provinsen och överlåter min plats åt någon värdigare kosmopolit.
För annars dör staden.
LÄS MER:Stockholmare ser ”landet” som spa utan pool
”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig”, sa Kennedy, ”fråga vad du kan göra för ditt land.” Detsamma gäller staden. Det duger inte att sitta med armarna i kors och titta på, du måste delta, du måste kommunicera. Och gör du inte det, då kan du tusan i mig lika gärna dra.
Till Stockholm.
Stockholm är en provinsort. Den är flott maskerad i tinnar och torn och majestätiska boningar – spår från tiden då hufvudstaden faktiskt var ett pockande ideal – men den är ändå en provinsort. Som Gullspång, Avesta eller Hagfors. En ort som existerar av nöd snarare än lust. Som finns för att man jobbar där, har barnen på dagis där. Inte för att man faktiskt vill vara där.
Du noterar det så snart du kliver av tåget. ”Alla blänger och himlar åt varandra med munnar hopsnörda som anus och visar med varje blick och varje åtbörd att du fattar inte hur viktigt det är att jag kommer fram dit jag ska så fort som möjligt, eftersom du är en sån oförbätterlig loser”, som Bengt Ohlsson beskrev det i Dagens Nyheter i en av de senaste månadernas många inlägg om Stockholmssjälen. En fantastiskt underhållande debatt där kulturchefen Björn Wiman kallat Stockholm sina ”mardrömmars stad” och Kristofer Ahlström blivit folkilsk av att endast värderas utifrån sin köpkraft – ”Vi lever i ett kundskapssamhälle” – och Nadia Jebril ifrågasatt varför gnällspikarna då bor kvar i staden: ”Har du ätit klart? Ja, men då så. Tacka för maten och varsågod – du kan lämna bordet.”
LÄS MER:Stockholmarnas statusjakt – finns det något mer kokett?
Det är en debatt delvis aktualiserad av ”återöppnandet” av samhället. 29 september, Dagen D. D som i Dans och Drinkar och Damer och Herrar som påstods ha längtat sig halvt ihjäl efter varandra. Men märktes det någon större skillnad? Självklart inte. För hur skulle det ha sett ut, om stockholmarna hade stormat staden, studsat omkring som kor på utspring? Man hade kunnat tro att de faktiskt gillade sin stad.
Och att de gillade varandra.
Och att de såg sig som ett kollektiv snarare än öar i Strömmen.
Denna individualism är skälet till Stockholms förfall. Men också Göteborgs. Det är individualismen som dödar stadslivets mångfald och banar väg för den förhatliga funktionssepareringen, indelningen i endimensionella handels-, bostads- och trafikområden. En zonering som alla säger sig ogilla, som alla påstår sig vilja motarbeta.
Varpå de sätter sig i bilen och rattar fram och tillbaka.
Så som man ju gör i villaområden ute i provinsen.
Där man förväntas klara sig själv.
Hej, jag heter Mark och jag klarar mig inte själv.
Och det gör inte staden heller.
Läs mer av Mark Isitt:
LÄS MER:Marstrand kan inte bara vara för sommargäster
LÄS MER:Arkitekterna verkar tro att hus är tvådimensionella
LÄS MER:Liljevalchs+ är kompromisslöst på rätt sätt
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln
