Är våra stadskärnor exkluderande? Har den upprustning som ägt rum de senaste decennierna hämmat det politiska samtalsklimatet? Om boken Stad till salu vore ett skyltfönster skulle glaset vara sprucket från karm till karm. Det skulle vara tomt så när som på ett uppdrucket rödvinsglas fullt med filterfria fimpar med babianrumprosa läppstiftsspår och ett solblekt batiktyg skulle skyla insidan, den dunkla insidan som ingen förbipasserande skulle tillåtas få se eftersom de då kunnat misstänka bokens uppsåt, dess ack så ädla vilja att försvara den lilla människan, den svaga, trötta, fattiga, förtryckta, hemlösa och stormdrivna –den som inte längre finner sin plats i dagens hänsynslöst kommersialiserade stadskärna. Som det domedagsformuleras på Stad till salus baksida: Ytterst gäller det demokratin. Stad till salu är frukten av ett forskningsarbete som pågått under lång tid. Så står det i efterordet och så vill boken framstå, som välgrundad och utförlig, den odiskutabla sanningen. Den klockar in på över 400 sidor (den svällande källhänvisningslistan exkluderad) och den har inte bara en utan tre upphovsmän där den förste, Mats Franzén, är professor emeritus i sociologi och den andre, Nils Hertting, är docent och lektor i statskunskap och den tredje, Catharina Thörn, är doktor i sociologi och docent i kulturstudier. Det är Thörn som skrivit bokens mest passionerade kapitel, det om Göteborg (det finns ett om Stockholm också, men det fungerar mer som referens, för att bekräfta att utvecklingen i Göteborg inte är unik). Hennes och bokens tes är att den stadsrenässans vi i dag upplever fungerar exkluderande, att handlarna, fastighetsägarna och kommunalpolitikerna ingått en ohelig allians där man "mobiliserar" för att "städa bort" vissa obehagliga och ovälkomna "element". Så här lyder bokens försök till konklusion om förändringen av det offentliga rummet. "De många små detaljerna i förändringen ska naturligtvis märkas – men inte som resultat av ett samfällt agerande. Entreprenörsurbanismen förutsätter därför en extraordinär organisering i åtminstone två avseenden: kravet på att alla måste gå i takt, men utan att detta hamnar i offentlighetens ljus." Och jag som trodde att forskning behövde vara objektiv och faktabaserad och saklig och alldeles, alldeles förfärligt torr och tråkig –Stad till salu är rivigare än värsta appellen. Här förvandlas varje skyltdocka, varje blomsterarrangemang, varje litet framdukat marsipanhuvud på Gustav Adolfs-bakelsen till politiskt sprängstoff. Ska man tro författarna är cityutvecklarna beredda att göra vad som helst för att sko sig själva. De minst korrupta sopar bara rent utanför sin lokal, kanske tar bort lite klotter från sin fasad. Sådana kosmetiska ingrepp bör man avhålla sig ifrån, menar forskarna. Renhållningen har nämligen inte bara en estetisk funktion, den har också en "moralisk": "Den riktas mot människor som anses störa den image som eftersträvas för det offentliga rummet." De mer kallhamrade kapitalisterna tar djärvare grepp, ställer eventuellt ut bord och stolar, plockar fram filtar och tänder infravärmen. Gör det ombonat och mysigt. Det ska man också ge tusan i. "Det offentliga rummet framställs då som en kontrollerad miljö dit en värd bjuder in ’oss andra’, inte som ett öppet rum för alla där främlingar möts och konflikter alltid riskerar att uppstå." Och sedan har vi de verkliga storpotäterna, de som upprustar fallfärdiga fastigheter, kanske hela kvarter, ibland kompletta stadsdelar. Christer Harling är en sådan, initiativtagaren till bland annat Victoriapassagens, Vallgatans och Magasinsgatans förädling. Boken touchar hans namn enbart i en fotnot, men Thörn ägnar de tre stråken sida upp och sida ner. Det var här det startade, det var här den onda spiralen började spinna runt runt i allt vidare koncentriska cirklar tills den uppnådde dagens oemotståndliga centripetalkraft, en tromb av trivsamhet svår att stå emot. För alla utom författarna, vill säga. 1994, när Harling började putsa på Vallgatan, såg situationen annorlunda ut. Då brottades Sverige och Göteborg med en finanskris. Priserna på kommersiella fastigheter hade fallit med över 40 procent. Staden höll på att gå under, har han förklarat i en intervju och det har jag inte alls svårt att föreställa mig, på de där asfaltslappade lastgatorna låg svartklubbarna på rad och såvitt jag kan komma ihåg – minnesbilderna är vaga – festades det som om ingen morgondag fanns. På den tiden rörde sig få nyktra människor här. I dag är stråken gemytliga och tillgängliga för alla. En ekvation som förbryllar forskarna till den grad att de helt enkelt viftar bort den. Överhuvudtaget uppvisar boken flera grava fall av selektivt tänkande.
Thörn bortser ifrån att Göteborgs stadskärna är mer frekventerad i dag än den någonsin varit. Hon ignorerar att city är mer heterogent och tillåtande och händelserikt och dynamiskt och energiskt och animerat och demokratiskt – för att använda ett av hennes favoritord. Och hon blundar för sina egna sorgebarn –a-lagarna, uteliggarna, tiggarna, gatumusikanterna; i en stad befolkad av flera sorters människor försvinner även de udda inslagen i mängden, ingen pekas ut, allas känsla av trygghet ökar. Lite statistik hade inte skadat. Enligt Innerstaden Göteborg (en intresseorganisation främst för handlare och fastighetsägare inom vallgraven) har antalet gångtrafikanter på Kungsgatan ökat med 20 procent sedan 2012. Se där vad jag fick fram genom ett telefonsamtal, men sådana uppgifter redovisas inte i Stad till salu. När forskarna skriver att "somliga individer och grupper inte längre anses höra hemma i en ’attraktiv’ stadsmiljö" är det snarare ett personligt antagande än ett vetenskapligt. Ett mea culpa-ögonblick infinner sig mot slutet: "När vi inledde det här forskningsprojektet förväntade vi oss att en rad kritiska händelser skulle ge oss ett slags nyckel till vad som står på spel i det offentliga rummet. Tanken var att det offentliga rummets många dimensioner och ambivalens skapar grogrund för direkta konflikter som skulle kunna göra latenta motsättningar manifesta. Intressant nog blev nu så inte riktigt fallet." Men eftertankens kranka blekhet bleknar snabbt. Frånvaron av spänningar ska absolut inte tolkas som att folk faktiskt trivs i de upprustade stadskärnorna, slår forskarna fast. Tvärtom. Istället handlar det om köpmännens, fastighetsägarnas och kommunpolitikernas "politiska strategier", insisterar man: "De ledande aktörerna har helt enkelt varit framgångsrika i att antecipera och avstyra konflikter där entreprenörsurbanismens agenda ställs mot andra värden."
