Största barnbokspriset ökar sakta sin litterära tyngd

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag hittar faktiskt inte en enda spekulation i dagspressen om vem av årets 226 nominerade författare, illustratörer och läsfrämjare som tippas eller anses borde bli årets pristagare. Att någon skulle ropa ”äntligen” i samband med tillkännagivandet framstår också som ganska otroligt. Likaså att någon skulle få för sig att bua eller utbrista att fel författarskap/konstnärskap/läsfrämjande organisation vann.

Stegvis ökat i tyngd

Alma-priset har (ännu) inte utvecklats till ett barn- och ungdomslitteraturens nobelpris när det kommer till hajp, uppmärksamhet och intresse. Men det har ändå under de år som gått sedan priset instiftades av den svenska regeringen 2002 steg för steg, eller om jag hellre ska säga pristagare för pristagare, ökat sin litterära tyngd. Redan från början var det världens största barnbokspris sett till prissumman. Nu kan det börja göra anspråk på den platsen även vad gäller kulturellt kapital – något som inte kan byggas upp på annat sätt än genom väl valda pristagare. Efter den lite ospännande men otadliga starten 2003, med ett pris som delades mellan två äldre barnlitterära giganter, Maurice Sendak och Christine Nöstlinger, har prisjuryn sträckt sig över världen och riktat blickarna mot både väl inarbetade författarskap som kinesisk-amerikanska Katherine Paterson (2006) och yngre som argentinska bilderbokskonstnären Isol (2013). Dessutom har den vid tre tillfällen gett priset till läsfrämjande organisationer – väl spridda över världen: venezuelanska Banco del libre (2007) palestinska Tamerinstitutet (2009), och sydafrikanska PRAESA (2015).

ANNONS

Global utmärkelse

Astrid Lindgren har sagt att litteratur ger barnet en plats i världen och världen en plats i barnet. Det ser också ut att ha fungerat som ett slags motto för almaprisjuryn som verkligen är på väg att etablera priset som en global utmärkelse. När någon svensk kritiker besviket mumlat över att Lennart Hellsing borde ha fått priset eller påstått att en etablerad illustratör som australiska Shaun Tan skulle vara ”okänd” så är det mer ett uttryck för ett begränsat svenskt siktdjup än något annat. Den fällan har Almajuryn skickligt undvikit.

Kanske Fatima?

Det är svårt för den som läser igenom listan på de hundratals som nominerats till priset att förstå hur juryn överhuvudtaget går tillväga för att välja ut någon framför alla andra. Men om barnet i världen och världen i barnet får fungera som ledstjärna också i år skulle en av den arabisktalande världens mer framstående barn- och ungdomsboksförfattare och översättare kunna ligga bra till: libanesiska Fatima Sharafeddine.

I dag får vi veta.

ANNONS