The Incel Rebellion has already begun! We will overthrow all the Chads and Stacys! All hail the Supreme Gentleman Elliot Rodger!
Budskapet på Alek Minassians Facebook-sida var förbryllande. Men också den enda ledtråd polisen hade till varför 25-åringen hade kört över fotgängare i Torontos affärskvarter för att sedan försöka förmå polisen att skjuta honom. 10 personer var döda och 16 skadade – majoriteten av dem kvinnor – när bilden klarnade.
Fram till Toronto-dådet den 23 april var begreppet ”incel” – ”involuntary celibate” (”ofrivilligt celibat”) – okänt för en bredare allmänhet. Även i granskningar av den nätbaserade ytterhöger där rasism och misogyna ideologier frodas var termen en bisats. I BBC-journalisten Mike Wendlings bok Alt-Right – From 4chan to the White house som publicerades bara veckor före dådet nämns incels en enda gång.
Stödgrupp skapad av queer kvinna
Men incel-forum och de som definierar sig som levande i ofrivilliga celibat har en lång historia med en oväntad början, som ett community för att dela tips, stötta och visa att rigida könsnormer inte var till hjälp.
1993 funderade en kvinnlig statistikstudent i Ottawa över sitt obefintliga sexliv. Alana hade ingen pojkvän, och tyckte inte att hon hade dejtingutsikter, och kände sig utanför ett spel som alla andra tycktes förstå. Efter att hon en kväll talat med en manlig student som berättat att han var ofrivillig oskuld byggde hon en hemsida och döpte den till Alana's Involuntary Celibacy Project.
LÄS MER:Rått och öppet när nuckan träder fram
Alana, som inte lämnar ut sitt efternamn, intervjuades redan 2016 i tidskriften Elle. För efter att hon själv hade gått vidare från sin sajt – Alana började träffa kvinnor och fann en trygg queeridentitet – fick hon en chock när hon 2014 läste om ett massmord i Kalifornien. Den 23 maj 2014 mördade 22-årige Elliot Rodger sex personer på Santa Barbara-universitetet. I ett manifest förklarade Rodgers att han ville hämnas på sexuellt aktiva män. Han identifierade sig som incel. Två dåd och ytterligare elva döda följde innan Minassian gasade upp på trottoaren i Toronto för att mörda så många kvinnor han kunde.
Idag är incel-fenomenet att betrakta som raka motsatsen till de diskussioner Alana initierat. På nu stängda Reddit-sektionen /r/incels och i ännu öppna forum skylls mäns ofrivilliga celibat på kvinnor. Tonen är hatiskt misogyn. Uppmaningar till våldtäkt är legio. Män som anser att kvinnor är skyldiga att ha sex med dem fantiserar om att halshugga ”slynor”. Medlemmarna ömsom avundas och ömsom hatar så kallade ”normies”. Det vill säga de män, Chads, som kan ”erövra” kvinnorna, Stacys. Detta blandas med diskussioner om självmord – utvägen för den som inte kan bryta sitt celibat. Vilket i sin tur skylls på kvinnorna som inte ”ställer upp”.
Det röda pillret
I rasistiska och mansaktivistiska kretsar talas det, med ett begrepp ur filmen Matrix, om att ”ta det röda pillret”. Det innebär att lära sig att se världen som den egentligen är. Med insikten slutar man vara en ”normie”. Vilket innebär att ”förstå” hur män förtrycks av feminism eller att Europas vita befolkning är på väg att bytas ut i ett mångkulturellt folkmord.
På incel-forum går man längre och talar om ”det svarta pillret”. En slutstation som innebär att bejaka hatet. När ett fenomen avgränsas förleds man att tro att förklaringen också går att isolera. När ett terrordåd sker söker man förklaringen utifrån etiketten det får. I den flod av artiklar som följt på Toronto-dådet görs påståenden om psykisk sjukdom, sexfixerad ytlig populärkultur och hatfyllda nätforum. Inget är en förklaring på egen hand, men alltsammans ger stöd för diskussioner av incels.
I tidskriften The New Yorker pekar skribenten Jia Tolentino (15/5) på kulturella samhällsförändringar. Män har inte tillgång till kvinnors kroppar på samma sätt som tidigare.
I västerländska samhällen har frigörelse, ökat självvärde samt kulturell och ekonomisk makt gett kvinnor andra möjlighet i valet av partner. Mansrörelser som istället för att bejaka detta inriktas på ”självförbättring” utifrån konservativa föreställningar om mansrollen tycks sammantvinnas med ilska. Ingen nyhet för den som har läst Susan Faludis Backlash: kriget mot kvinnorna (1991) och Ställd – förräderiet mot männen (2001) – eller för den delen sett Joel Schumachers film Falling down från 1993.
Människorättsorganisationen The Southern Poverty Law Center beskriver incels som del i ett nätbaserat ekosystem av manlig överhöghet. Till det bör begreppet ”vit” läggas. I Alt-Right ägnar Wendling ett kapitel åt ”Meninister” och visar övertygande hur manlig överhöghet och vit överhöghet är svåra att separera.
Även om incels inte diskuteras som begrepp granskar Wendling Elliot Rodgers och visar hur jargongen han använde kom från ”raggningsgurus” som Roosh V. Ett alias för Daryush Valizadeh som driver sajten Return of Kings där han i ett uppmärksammat inlägg skrev att våldtäkt kunde stoppas genom att legaliseras på privat mark. Bland tips om raggning, skovård och ”date rape” (som i dessa kretsar anses vara en myt uppfunnen av feminister) kan man läsa att ”Den vita europeiska kulturen är död”.
Betamän och alfahannar
Man behöver inte gräva för att se hur besattheten vid kvinnor och sex främst är en fråga om dominans. Män delas upp i usla betamän och upphöjda alfahannar. Och blicken är impregnerad med rashat. Rodger – som hade en asiatisk mamma och vit pappa – skrev rasande saker om de svarta som han såg med vita kvinnor. ”Smutsig svart slavavkomma” medan han var ”ättling till brittiska aristokrater”.
LÄS MER:Därför avskyr den konservative gurun filmen Frost
Att även etniska minoriteter dras till incel-miljön har tagits som intäkt för att sammanhanget inte är rasistisk. Det är tvärtom: männen betraktar en antagen rashierarki och etnicitet blir intäkt för bristande erotiskt kapital. Det är inte ovanligt att benämna sig som ”undermänniska”. Rasbiologi är en stor sak i dessa forum. Här jämförs huvudform för att förklara vad som skiljer alfa- och betahannar åt. Föreställningen som drillas in i män med ”fel” näsform är att loppet är kört.
LÄS MER:Nya Handmaid's tale både lättare och tyngre
Efter en stund i den här verkligheten förstår man var fantasierna på forumen kommer sig av. Målet tycks inte vara att bryta celibat eller fostra relationer. Det är att skapa ett samhälle byggt på manlig överhöghet; ett ideal som tycks ligga någonstans mellan Islamiska staten och The Handmaid's Tale.
Lösningen finns hos feministerna
Paradoxalt nog är det, som Tolentino påpekar, feminister som har motarbetat de negativa tendenser som utgör incel-männens hämmande världsbild. Det är feminister som har pläderat kroppspositivism, att vara nöjd med sin kropp som den är, och som därmed har kämpat för att bryta samhällets definition av vad som anses attraktivt. Detsamma var ju Ottawa-studenten Alanas syfte med sitt ursprungliga incel-forum: att förändra världen så att någon som Elliot Rodger – som såg sitt utseende och sin längd som ett handikapp – kunde omfamna självvärde.
Att åtgärda farorna med incels för dem själva och för samhället är således en större fråga än att stänga diskussionsforum eller angripa ett särskilt begrepp. Namnen och identiteterna i undervegetationen mellan rasbiologi, högerextremism och misogyni är många och växlande – och nya uppstår ständigt. Det är därför inte etiketterna vi ska fästa oss vid, det är människosynen.
