Den första juni 1938 styrde en 26-årig tandläkarsekreterare sina steg mot Vasagatan i Göteborg. Vi kan kalla henne Eva. Hennes hår var ljusblont, ögonen blå. Hon var även utbildad på Göteborgs nya husmodersskola.
Kanske såg hon sig diskret om innan hon slank in genom porten till den läkarmottagning som låg innanför. Här skulle hon genomgå en undersökning som skulle påverka hela hennes framtid.
Läkaren började med att väga och mäta henne. ”Längd 167 cm, vikt 56,5 kilo”. Sedan började han undersöka hennes underliv. Syftet var att ta reda på hur många barn hon skulle kunna föda åt Tysklands führer, Adolf Hitler.
Spåren efter Eva hittar jag i National Archives i Maryland, USA. Här finns mikrofilmer av gamla registerkort och akter, med uppgifter om 218500 kvinnor. Merparten var tyskor, men jag hittar även uppgifter om danskor, norskor – och kvinnor från Göteborg samt Jönköping.
Alla ville gifta sig med Hitlers SS-män. Men varje giftermål var en statsangelägenhet. Nazitysklands existens skulle säkras genom höga födelsetal. Det var därför Eva halvlåg i gynekologstolen på mottagningen på Vasagatan.
Läkaren hade fått detaljerade anvisningar om hur hon skulle undersökas. Närmare bestämt från Rasse- und Siedlungshauptamt, RUSHA, i Berlin.
Det var en nazitysk rasmyndighet, underställd högste polis- och SS-chefen Heinrich Himmler. Dess uppgift var att tillstyrka eller avslå giftermål med SS-män. Alla former av ärftliga sjukdomar diskvalificerade från giftermål. Likaså om judar fanns i släkten.
”Jag vill att alla i SS tjänst bildar rasrena och sunda tyska familjer. Därför ska tillkommande kvinnor svara mot högsta krav vad gäller utseende, hälsa och arvsanlag”, hette det i en order från Himmler, daterad den 18 maj 1937.
I ett brev till RUSHA försäkrade Eva att hon uppfyllde kraven. ”Jag är frisk och lider inte av några sjukdomar”, skrev hon.
Hennes mål var att gifta sig med en 27-årig SS-man och underofficer, utbildad till tandläkare. Han hade varit medlem i Hitlers nazistparti NSDAP sedan april 1933 och i SS sedan november samma år, med senare krigsplacering på Balkan och på Östfronten.
Han försäkrade RUSHA att hans svenska hustru var nationalsocialistiskt sinnad och att hon skulle bli en utmärkt SS-hustru, mycket lämpad att föda många ariska barn. All korrespondens med myndigheten avslutade han med ett ”Heil Hitler”.
I protokollet från undersökningen av hans tillkommande noterade också läkaren att Evas muskulatur var väl duglig för återkommande graviditeter. På frågan om hon lämpade sig till fortplantning skrev han ”ja”.
Besöket avslutades med att hon fick resultaten i ett förseglat kuvert. Där stod att läkaren gett henne högsta betyg som blivande föderska. Brevet skulle hon skicka oöppnat till RUSHA, tillsammans med foton på sig själv i olika poser.
Ibland tittade självaste Heinrich Himmler på bilderna. Men hans gillande hängde också på vad som stod i kyrkböckerna. I Evas fall krävde RUSHA att Svenska kyrkan skulle göra en släktutredning.
Uppgiften utfördes av kyrkoherden i hennes hemförsamling. Han kunde visa RUSHA att hennes släkthistoria var spårbar ända till 1750-talet, utan judiska inslag. Vidare kunde han garantera att hennes föräldrar båda var av arisk härkomst och tillhörde svenska lutherska kyrkan.
Resultatet blev att RUSHA gav paret tillstånd att gifta sig, mot att Eva avsade sig sitt svenska medborgarskap. Bröllopet ägde rum i april 1939. Året därpå födde Eva sitt första barn åt führern.
Bland mikrofilmerna i Maryland hittar jag även spåren efter en annan Göteborgskvinna, vi kan här kalla henne Doris, vars mor var svenska och pappan tysk. Ålder: 22. Längd: 172 cm. Vikt 58 kilo, står det om henne, med tillägget nordisk ras.
Hon var sjuksköterska och hade fått en tjänst i Düsseldorf. I ett brev till RUSHA skrev Doris att hon gått med i NSDAP 1939 och väl visste vad det innebar att föda många barn. Hennes egen mamma hade fött åtta stycken. Den SS-man hon ville gifta sig med var underofficer och jurist.
I hans SS-akt läser jag att han tillhörde SS:s egen säkerhetstjänst SD, med placering i Kiev. Där arbetade hans enhet uteslutande med olika polisaktioner (läs: massavrättningar eller deportation av judar).
Ideologiskt var paret en perfekt match. Men det fanns ett problem. En SS-gynekolog bedömde att Doris kunde vara steril. Mot alla odds fick hon ändå tillåtelse att på våren 1944 gifta sig med sin underofficer. Anledningen var att den tyska krigslyckan vänt och att RUSHA var i desperat behov av föderskor. Därför ansågs SS-officeren i vart fall kunna försöka göra sin unga fru gravid. Dessutom hade RUSHA en reservplan. Ifall någon hustru visade sig vara ofruktsam kunde SS-mannen alltid gifta om sig med en SS-änka, redan godkänd för fortplantning i stor skala.
Hos National Archives i USA har jag hittills funnit uppgifter om 24 svenska SS-hustrur och fästmör. Av dessa dog eller försvann 14 stycken under kriget, däribland Doris samt en SS-hustru från Askim. Övriga tio återvände till Sverige i sällskap med sina barn, ibland även med sina män. Alla förteg eller bagatelliserade sin roll under nazitiden, likaså männens förflutna.
I sin ansökan om att återfå svenskt medborgarskap skrev Eva: Saknar politisk inställning. Känner icke till mannens inställning.
Under 1948 sökte hon även uppehållstillstånd i Sverige å sin mans vägnar. Han befann sig i rysk krigsfångenskap, men skulle snart friges. När han väl dök upp nämnde han ingenting för polisen eller dåtidens migrationsverk, Statens utlänningskommission, om tiden i SS. Istället sa han att han bara varit läkare vid ett fältlasarett.
Han visade också upp ett intyg från en avnazifieringsmyndighet i Tyskland. Där stod att han aldrig varit medlem i Hitlers nazistparti, inte ens i SS. Det undersöktes inte närmare av svenska myndigheter. Inte heller om han hade varit delaktig i massavrättningar eller deportation av judar. I slutet på 1950-talet blev han svensk medborgare.
Frågan är om historien upprepas idag, över 70 år senare. Efter nazityskt mönster försöker Islamska staten, IS, skaffa sig föderskor från Sverige och övriga världen. Kanske skulle SS-akterna i Maryland kunna hjälpa oss att bättre förstå mekanismen bakom den rekryteringen.
FAKTA: SS-akterna
• Akterna omSS-männen och deras tilltänkta fruar hamnade i USA:s händer efter andra världskrigets slut. Originalenförvarades bland annat hos US Document center i Berlin.
•1994 överlämnades akterna till tyska Riksarkivet, Bundesarchiv. Innan överlämnandet fotograferade emellertidUS Document centerav samtligadokument och förde över bilderna på mikrofilmer, somskickades till National Archives i Maryland, USA.
CHRISTOPH ANDERSSON
Författare, journalist och undervisar i journalistik på Södertörns högskola. Hans senaste bok är Operation Norrsken – om Stasi och Sverige under Kalla kriget (Norstedts, 2014)
