Vad är sant i en skönlitterär text? Jag får anledning att fundera över det när jag under julhelgen läser Jon Fosses andra roman ”Stängd gitarr” från 1985. Boken följer en ung mor under en dag i december då hon låst sig ute. Hennes ettåriga son är ensam kvar i lägenheten. Trots det nöjer hon sig med att tänka att hon borde kontakta vaktmästaren. I stället träffar hon sin bror på ett kafé, går till frisören och klipper av sitt långa hår, följer med en gammal pojkvän på fest. Prosan rör sig framåt över sidan i ständiga omtagningar som en musikslinga: ”tunna händer. tjockt hår. en svart gitarr. jag följde med honom till stan, stack bara. träffa brorsan.” och så vidare.
Jag vet nästan ingenting om de sociala förhållandena i 1980-talets Norge. Inte heller har jag – som man gärna säger i dag – någon erfarenhet som liknar flickans i boken. Hon har brännskadats svårt i en olycka, haft en drogutlöst psykos och rymt hemifrån i tonåren. Den sanning jag uppfattar att ”Stängd gitarr” rymmer är således, det socialrealistiska stoffet till trots, helt oberoende av verkligheten. Som läsare känner jag inte till den. Lika lite låter sig denna underliga sanning fångas i tekniska termer. Fullt tänkbar är en bok med identisk form som skulle vara helt tom och bara väcka leda.
I essän ”Diktaren och fantiserandet” från 1908 jämför Sigmund Freud den vuxnes dagdrömmande med barnets lek, och författaren med dagdrömmaren. Enligt Freud finns dock en avgörande skillnad. Där en genomsnittlig människas dagdrömmar skulle ge upphov till motvilja eller i bästa fall likgiltighet hos den som tvangs att lyssna på dem, lyckas diktaren överbygga avståndstagandet och de barriärer som reser sig mellan varje enskilt jag och de andra. Hur detta går till, skriver Freud, är diktarens innersta hemlighet.
LÄS MER:Jon Fosse: ”Alkoholen styrde mig”
Är det då alls meningsfullt att tala om sanning i förhållande till litteratur? Jag är övertygad om att det är rätt ord men det är en övertygelse som grundar sig helt på min känsla. I linje med detta vill jag hävda att det sanna ytterst är igenkännbart genom den verkan det har. Det frambringar ett bejakande som yttrar sig – inte i form av ett lugnt nickande medhåll utan som en tvingande livlighet. (Och vad är detta bejakande om inte just ett överskridande av det egna jaget, en munterhet som följer av den tillfälliga friheten?)
Så är till exempel ”Stängd gitarr” trots den långtgående misär boken tecknar upplyftande läsning. Flickan lyckas aldrig låsa upp sin lägenhet. Boken tar slut innan hon hinner göra det. Det är som att romanen visar fram hur oavhängig berättelsen den är. Därmed betonar den också hur den svårfångade närvaron eller frånvaron av ett sant språk är helt avgörande för en skönlitterär texts värde.
LÄS MER:Recension: ”Det andra namnet. Septologin I-II” av Jon Fosse
Ändå är det en fråga som saknas i det offentliga samtalet om litteratur. Kanske blir det alltför personligt att tala om. Betydligt enklare är att slå fast vad som alltid klingar falskt: ideologi, sentimentalitet. Om det sanna kan jag till sist inte säga mer än att jag inte kan beskriva det.
Läs fler kulturkrönikor av Mikaela Blomqvist:
LÄS MER:Ingenting är värt sitt pris
LÄS MER:Jag hade nästan glömt att dålig teater fanns
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
