Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Spelet lyfter missbruksdramat Beautiful Boy

Allt fler unga dör av överdoser i USA, där det är inne att "hjärndopa" sig för att prestera bättre på universitet. I Beautiful boy övertygar Timothée Chalamet som tonårige Nic som trillar dit på metaamfetamin.

Drama

Beautiful Boy

Regi: Felix van Groeningen

Med: Steve Carell, Timothée Chalamet, Maura Tierney mfl

USA, 2018 (120 min)

Det ska sägas direkt. Vissa ögonblick i Beautiful boy är närmast outhärdliga att se i all sin intensitet – särskilt som tonårsförälder.

Berättelsen, med verklighetsbakgrund, kretsar ytterst kring konsekvenserna av tungt missbruk. Inte bara för den som dras in i det, utan också för alla nära och kära runt omkring: föräldrar, småsyskon, vänner, personal på behandlingshem, sponsorer.

Den yttersta smärtpunkten

Alla löften som bryts, alla förhoppningar som grusas, all tillit som krossas - till slut så hårt att det tycks omöjligt att återfå förtroende för den du älskar mest av alla i hela världen.

Filmen tar oss till en punkt där du, som förälder, tvingas inse att du gjort allt du kan. Punkten då du slutar ge pengar, slutar engagera dig i ännu ett behandlingsalternativ, nekar barnet att flytta hem igen för att "börja om" trots ännu ett desperat telefonsamtal mitt i natten. Istället hänvisar du till journummer och behandlare. Förtvivlad och maktlös börjar du sörja ditt eget barn som om överdosen redan var ett faktum.

Här handlar det främst om David och Nic Sheff, far och son, som i varsin självbiografisk bok skildrar sina respektive upplevelser av missbruket, förfrämligandet och smärtpunkterna. Böckerna ligger till grund för filmen, vilket möjligen kan förklara - men samtidigt inte försvarar - varför kvinnoporträtten är så onyanserade. Kvinnorna runt Nic, främst hans mamma Vicki och Davids nya fru Karen, blir aldrig mer än bifigurer. Deras perspektiv och insatser i sonens liv marginaliseras.

Intensivt närvarande

Timothée Chalamet slog igenom stort och Oscarsnominerades med rätta för sin nerviga insats som unge Elio i italienska succéfilm Call me by your name. I rollen som 17-årige Nic Sheff är han om möjligt ännu bättre, intensivt närvarande i varje scen och allt mer desperat. Insatsen är en stilstudie i kroppsligt och själsligt förfall: från högpresterande toppstudent med författarambitioner till ett överdoserande vrak.

Han är sin pappa David (Steve Carells) förstfödde. Den son som fadern identifierar sig med, och förväntar sig en värld av. Fallet blir högt när lögnerna och smusslandet efter hand uppdagas, och sonens partydrogande blir till "hjärndopande" och injicerande av crystal meth, metaamfetamin i kristallform.

Ett hjärtskärande porträtt

Nics pappa David spelas av Steve Carell som trots att han annars mest är känd för sina komiska roller här gör ett hjärtskärande porträtt av en kärleksfull pappa som står där med blödande hjärta.

Skådespeleriet lyfter Beautiful boy, som annars tenderar att bli en väl sentimental och ensidig historieskrivning där pappan utmålas som hjälten, räddaren i nöden, trofast och lojal bortom allt förnuft. Han minns alla fina stunder, "kvalitetstid" med sonen, till tonerna av låtklassikern Beatiful boy (Darling boy). Vaggvisan där John Lennon sjunger "Close your eyes/Have no fear/ The monster's gone/He's on the run and your daddy's here"

Filmens förtjänst blir ändå att den i vissa ögonblick på ett närmast hudlöst sätt lyckas förmedla något av det självförakt, den oerhörda smärta och malande oro som alltid följer i drogmissbrukets spår.

Titta också på:

Traffic (Steven Soderbergh, 2000)

Engelen (Margreth Olin, 2009)

Oslo, 31 augusti (Joachim Trier, 2011)

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.