Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/7

Spåren av Slas

I fyra artiklar kommer Magnus Haglund att besöka olika platser i Västsverige där konst och litteratur står i relation till det konkreta landskapet. Första stoppet är Hultet i Västergötland, där författaren och konstnären Stig Claesson tillbringade många av sina somrar. Det visar sig vara en hotad idyll.

Det skulle kunna vara litet varstans i Sverige. En mindre väg leder uppför en kulle, bort från landsvägen och den lilla sjön. På vänster sida, innanför ett rött staket och en grusplan, ligger ett större boningshus med en fin glasveranda. Mittemot finns en dunge med några björkar och där innanför en hage.

Sedan fortsätter vägen in i skogen, men efter några hundra meter öppnar sig landskapet igen och man ser två mindre röda stugor omgärdade av frukt- och lövträd och en äng där några får går och betar. Det finns en stillhet och ett lugn över platsen, åtminstone denna dag, precis före midsommar. Det har regnat litet på förmiddagen, men nu är det uppehåll. 

Det är detta som är Yngve Frejlandet, ett ganska litet geografiskt område, några mil sydöst om Ulricehamn. Författaren och konstnären Stig Claesson kom att återvända hit gång på gång, i bok efter bok, men också i sitt eget liv. I den gamla skomakarbostaden tillbringade han ända sedan barnsben de flesta av sina somrar. Efter att ha köpt huset 1980 skrev han flera av sina böcker här, på en reseskrivmaskin vid köksbordet med köksdörren öppen mot ängen med fåren. Från mitten av 1990-talet bodde han också här permanent, under cirka tio års tid.

Som åtskilliga Slasläsare har jag tänkt mycket på platsen och sett den framför mig. Böckerna är ju så levande och suggestiva genom sina skarpa och ordknappa beskrivningar, säregna upprepningar och trubbiga tonfall. Man tror sig ha varit där och vandrat på skogsvägarna, rott i ekan på den lilla sjön, suttit i trädgårdsmöblerna utanför huset. 

Men vad är verkligt och vad är påhittat i detta sommarlandskap? Tingen och de enskilda ögonblicken förvandlas genom språket, trots att nästan ingenting sägs. Men man längtar ändå efter att få se platsen på riktigt. Var låg till exempel brevlådan där skomakaren i inledningen av Vem älskar Yngve Frej sätter upp meddelandet om att han upphör med sin verksamhet:

Och hur såg det ut i skomakarverkstaden där Stig Claessons morfar Natanael Andersson och de båda morbröderna Oskar och Gustav arbetade och där Stig ofta satt bredvid och tittade på som pojk? I en av de sista böckerna, Svart asfalt grönt gräs från 2000, beskrivs rummet så här: ”En hög kamin stod vid väggen och där doftade ljuvligt av brasilianskt läder dränkt i blötbalja. Där doftade av rågummi och beck, solution och flytande vitt gummi och kork och pligg och järnläster.” 

Så en dag bestämmer jag mig. Jag ringer upp Anna-Karin Svensson som är bibliotekarie i det lilla samhället Grönahög, i närheten av där Slas bodde. Vet hon om någon som kände honom och skulle kunna visa huset och de olika miljöerna? Efter någon dag återkommer hon med ett par namn plus telefonnummer. Dels Majvor Millqvist som är Slas kusin och bor på andra sidan skogen tillsammans med sin man Kurt. Dels Christina och Tage Olander som bor i det litet större huset i början av vägen, och som umgicks mycket med Stig Claesson, framförallt under 1980- och 90-talen. 

När jag tar kontakt med Christina Olander berättar hon att det finns speciella skäl att se och dokumentera landskapet just nu. Den tystnad, stillhet och avskildhet som utmärkt platsen kommer snart att upphöra. Vattenfall har nämligen för avsikt att placera ett stort antal vindkraftverk i närheten. 33 stycken är projekterade för kullarna strax öster om sjön och dessutom lär det bli åtminstone ytterligare åtta stycken på andra sidan vattnet. Med sina 240 meter på höjden blir det som att ha drygt 40 stycken Eiffeltorn bredvid varandra. 

– Det är för sorgligt alltihop, säger Christina Olander. Här förändras vårt landskap i grunden. Man kommer att bygga enorma industrivägar för att transportera alla de tusentals ton betong som krävs och platsen blir en helt annan. Jag minns hur Stig i början av 1990-talet vände sig emot att en lokal vattenskidklubb ville etablera verksamhet vid sjön och skrev en ilsken artikel i lokaltidningen. Det här hade gjort honom ännu argare. 
Vi sitter hemma hos Christina och Tage i ett av rummen med utsikt över sjön. Christina tar fram ett fotografi där hon själv har ritat in några av vindkraftverken, baserat på Vattenfalls planritning. Hon håller det framför en av Stig Claessons teckningar av samma plats, som hänger på väggen. De olika verkligheterna överlagras, med en känsla av att något ovillkorligen är på väg att gå förlorat. Det ansluter till ett viktigt tema i många av Stig Claessons böcker: Försvaret av småbönderna och de lantliga miljöer som sakta men säkert höll på att raderas ut samtidigt som Sverige moderniserades. 

Litet tidigare på dagen har vi besökt Majvor och Kurt Millqvist i deras gula tegelvilla i utkanten av Grönahög. Majvor tar fram ett familjefotografi, taget någon gång i slutet av 1940-talet, några år efter skomakaren Natanael Anderssons bortgång. De elva barnen är samlade tillsammans. Stig Claessons mamma Hellna sitter längst till höger i bilden och i den övre raden står de båda skomakarbröderna Oskar och Gustav. Hon visar också en teckning av skomakarbostaden på Hultet, gjord av Stig Claesson 1961.
 – Vi träffades inte så ofta. Stig höll sig mest för sig själv, och ville inte göra något väsen av sig. Men Hultet var viktigare än nästan allt annat för honom. Det var hans värld. När jag var liten sov jag över en natt på Hultet. Den kvällen hade Stig varit och fiskat kräftor i ån och jag minns hur han lade ut några av dem på köksgolvet. 

En del av det Majvor berättar finns skildrat i boken Bönder från 1963. Stig och hans kompis fiskar kräftor olagligt i ljuset av en förnicklad karbidlampa. ”Nils och jag hade tillverkat ett äventyr och skapat en sommar.” Berättelsen är ett slags förarbete inför Vem älskar Yngve Frej som kommer ut 1968. Avslutningsraderna säger något viktigt om själva tematiken: ”Finns det anledning att minnas? Vet ni det än?”
Det är ju bland annat detta man blir så berörd av i Stig Claessons böcker. Förmågan att med några få ord fånga ett helt universum, samtidigt som denna plats är begränsad till omfånget och består av några enstaka hus, mitt ute i skogen. 

Christina och Tage tar oss med på en promenad upp till skomakarbostaden som de tillsammans med sin dotter köpte för några år sedan och nu varsamt renoverar. Först får vi se rummet där skomakarna satt och som Stig Claesson använde som sovrum. I hallen hänger Stig Claessons jeansjacka kvar, med en liten pennstump som sticker upp ur ena fickan. I det litet större finrummet där Stig Claessons mormor brukade sitta i en svart gungstol, ser man färgfläckar på golvet, spåren av hans måleri. Christina visar hur man har hittat de blommiga originaltapeterna bakom de enfärgade, så som huset såg ut för längesen, när Natanael fortfarande levde. Men det mesta av möblemanget i köket, bland annat kökssoffan, kommer från Stig Claessons lägenhet på Allhelgonagatan i Stockholm. 
– Vårt motto är att det inte får bli för fint, säger Christina. Det var något Stig ofta återkom till. De här människorna han beskrev i sina böcker, de levde tysta och stilla i sitt slit. Han vårdade deras minne och han ville att det skulle leva vidare.
Sedan går vi den lilla skogsstigen bredvid fårhagen, ner till landsvägen. Det var här man drog mjölkkärran ner till mjölkbordet som också fungerade som brevlåda. Ingenting finns kvar, men Christina och Tage visar gräsplätten där bordet stod. Grönt gräs intill landsvägens asfalt. 

Men var låg husgrunden som bildar fornminnet i berättelsen? Vi vandrar tillbaka upp till Hultet och sedan längre in i skogen, fram till det som kallas för Josephas äng. Vi går in i hagen och klättrar över staketet på andra sidan.

Här bland träden ligger resterna av en gammal jordkällare. I det dunkla skogsljuset ser man några mossbelupna stenar, kvistar och löv. Stig Claesson har beskrivit hur han som barn brukade plocka smultron på jordkällarens tak. Senare rasade taket in och det som nu finns kvar är denna obetydlighet, detta ingenting mitt inne i skogen. Det är en väldig speciell känsla att stå där. Detta blev Yngve Frejberättelsens ironiska fornminne och nu är hela den lantliga världen på väg att försvinna.

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.