Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Sommarställena avslöjar klassamhället

När jag var liten var grannarnas flykt till sommarstugorna det främsta tecknet på att något grundläggande skilde oss i kvarteret åt, skriver författaren Donia Saleh, i fjärde delen av GP Kulturs serie ”Älskade sommarhus”.

Serie: Älskade sommarhus

Under pandemin har priserna på sommarhus och torp på landsbygden rusat i höjden. Allt fler vill vara ifred i landsbygdens trygga famn, vilket programutbuden på tv vittnar om. Men vad säger denna längtan om oss? Hanna Hellquist, Jonas Gren och Donia Saleh, med flera, skriver om drömmen om torpet.

Till skillnad från mina starka associationer till ”att äga” vad gäller sommarställen i Sverige så betyder det ryska motsvarande ordet, datja, ”att ge” eller till och med ”gåva”.

Datjorna har överlevt flera revolutioner. På 1700-talet delade tsaren ut gratis tomter till sina tjänstemän. I Sovjetunionen delade staten ut datjor till sina arbetare, så att de fick möjlighet att koppla av, odla och skörda inför vintersäsongen. Efter Sovjetunionens fall övergick de till att bli privata egendomar.

I dag är datjorna i kris, menar Christophe Trontin i ”Russia’s vanishing summerfolk” (Le Monde Diplomatiqe, 2019). De ekonomiska förändringarna i landet har ändrat datjornas status i grunden. Den nya medel- och överklassen föredrar att tillbringa tid med att låta sina solvarma kroppar vila sig mot krispiga hotellakan runt Medelhavet, medan arbetarklassen inte längre har råd att driva datjorna – som en gång kostade nästan ingenting.

Till skillnad från mina starka associationer till ”att äga” vad gäller sommarställen i Sverige så betyder det ryska motsvarande ordet, datja, ”att ge” eller till och med ”gåva”.

I avsnittet ”Sommarens nygamla statussymbol – sommarställen” i Stil i P1 säger Susanne Ljung att Sverige ligger i topp i världen när det gäller att ha tillgång till sommarstugor(28/5). ”Äger vi dem inte själva så känner många av oss någon som ger oss möjlighet att besöka dem”.

Och ingen verkar höja ögonbrynen när någon säger att den ska till stugan, huset, sommarstället, landet, kärt barn… Det låter lika självklart som om vi alla skulle ha fått varsitt sommarställe tilldelat oss av staten. Men den avgörande skillnaden är att det med svenska sommarställen främst rör sig om privata egendomar, som ofta går i arv i flera generationer. Om klass inte är statiskt så är ändå vårt arv det – det går inte att ändra på.

När jag var liten var grannarnas flykt till sommarstugorna det främsta tecknet på att något mycket grundläggande skilde oss i kvarteret åt. Vi bodde alla i samma hyresrätter som såg likadana ut och hade samma standard, men efter sommaravslutningen visste jag att jag inte skulle träffa mina grannar fram tills dagen innan skolan började igen.

De skyndade ut från kyrkan där sommaravslutningen hölls, parkerade bilen intill lägenhetshuset och packade den full med allt som skulle komma att behövas över sommaren. Ju äldre barnen blev desto mer beklagade de sig över att de inte fick stanna hemma. De förstod inte hur fruktansvärt ”hemma” var under sommarloven. Inte heller att de inte skulle ha någon att leka med eftersom alla andra också var på sina respektive lantställen.

Ju äldre barnen blev desto mer beklagade de sig över att de inte fick stanna hemma. De förstod inte hur fruktansvärt ”hemma” var under sommarloven.

LÄS MER: Den vita skörheten dominerar på konsthögskolorna

Men precis som regissören Gunnel Lindblom skildrar i sin fantastiska debutfilm ”Paradistorg” från 1977, så kunde bara somliga lämna sina överhettade lägenheter medan andra fick stanna kvar. Det handlar inte bara om att ha ett sommarställe eller att ha tillgång till ett; det är de starka traditionerna och arvet som sommarhuset för med sig, generationers seder som aldrig kan förintas från platsen. Det var därför inte, som Susanne Ljung beskriver det, bara att ha ”tillgång” till någons sommarställe, man skulle också veta hur man går upp i sommarställets traditioner.

I ”Paradistorg” bryts den borgerliga sommarförtrollningen när grannpojken Kim och hans ensamstående mamma Ingrid oannonserat dyker upp på grannarnas sommarhus efter att ha liftat dit. Kim börjar riva sönder saker i gästrummet och brottar ner grannflickan. Sedan springer han i väg till sin hemliga koja och ropar i walkie-talkien ut över den vackra sjön: ”Förinta Paradistorg!”, medan resten av sällskapet fortsätter att dansa bomfaderallan lej runt midsommarstången.

Jag känner så innerligt med honom.

Dagen därpå packar Ingrid ihop sina och sonens saker och frågar sig vad fan hon hade där att göra. ”Jag mår illa när jag ser er leva såhär”, säger hon till sin granne som är en del av sommarhuset och som slingrat sig fast vid sin sommarfling.

När jag blev lite äldre fick jag hänga med grannarna till deras hus på landet fyra nätter varje sommar. Jag lärde mig springa barfota på gräsmattorna och bada näck från deras privata brygga. Jag lärde mig ro och förstå vad lä innebar. Jag inhalerade flera nya dofter: av trä i en nybyggd friggebod, av död fisk i sjön, av bag-in-boxvinet som hettades upp i solen och av blöta badkläder hängandes över ett nyoljat träräcke.

Jag menar det verkligen när jag säger att det fanns något andligt över dessa sommarställen. De döda återuppstod och svävade på tomten, i stugans slitningar och i kökssoffan som knarrade.

LÄS MER: Sommartorpet i skogsbrändernas tid

Det var inget märkvärdigt hus som mina grannar tillbringade somrarna i, det var tvärtom litet och enkelt. Men de hade tillgång till huset eftersom det var ett arv från farmodern. Jag glömmer aldrig den gången vi satt på altanen och åt pastasallad till middag och två fiskmåsar cirkulerade runt hustaket. Det är farmor och farfar, sa min granne. Och familjen log heligt och varmt mot varandra. Farmor sa att hon ville bli en fiskmås när hon dog.

Jag menar det verkligen när jag säger att det fanns något andligt över dessa sommarställen. De döda återuppstod och svävade på tomten, i stugans slitningar och i kökssoffan som knarrade. Men så fort jag kom tillbaka till kvarteret som ekade tomt så slog sommarrealismen mig hårt i ansiktet.

Precis som datjorna till sist blev en viktig del av självrealiseringen för de generationer som byggt upp och behållit platsen – där människor under sin sina semestrar och lediga dagar inte behövde förhålla sig till städernas hetsiga rytm – så har sommarställena i Sverige samma funktion.

Kanske är det därför jag, likt Kim, har haft lust att förinta dessa paradis. För att sommarställena både ägts och förvaltats i generationer och indikerar ett visst socialt kapital som går i arv. Och eftersom den stundande gentrifieringen av ”landet” inte direkt bereder väg för andra än stadsråttorna med cash att göra de idylliska platserna till sina egna, för sina egna.

Donia Saleh är författare född 1996, vars debutroman ”Ya Leila” kom ut på Bonniers förra året och nominerades till Borås debutantpris och Katapultpriset.

LÄS MER: Huset var pappas dröm som jag ärvde

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.