Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – sista delen

Hur gick det för stackars Carl, som fått sina händer och drömmar krossade i den misslyckade amfetaminhärvan? Det får du reda på i sista delen av GP Kulturs interaktiva sommarnovell ”Problem sover inte” av Henrik Bromander. Läs eller lyssna på sista delen här.

ANNONS
|

Om författaren:

Henrik Bromander, född 1982 i Växjö, är författare, dramatiker och serietecknare. Han debuterade 2005 med serieboken ”Hur vi ser på varandra” och har sedan dess givit ut en rad uppmärksammade romaner och serieböcker varav flera utspelar sig i Göteborg, som ”Bara en kram” (2017) och ”Högspänning” (2019).

Handkirurgen är grek och obetydligt yngre än Carl. Synd, tänker Carl, hade mannen varit italienare hade vi haft något gemensamt, då kanske samtalet flutit på lättare än det här kyligt opersonliga mötet. Carl har alltid haft svårt för greker. De han stötte på under sin landsflykt upplevde han som i bästa fall distingerade, oftast bara arroganta, som om de i varje ansats var medvetna om att de härstammade från filosofins vagga.

Ett tag var en grekisk handmodell som kallade sig Archimedes sista skriket i Milano, alla de stora klocktillverkarna ryckte i honom. Men fallet från toppen av berget blev högt, Archimedes smak för snabbt slutade i ett utbränt Ferrarivrak på A4:an utanför Turin.

ANNONS

"Om ett år, kanske två", säger den grekiska handkirurgen.

Carl rycks tillbaka från bilden av den förkolnade bilkroppen till det trånga, fönsterlösa kontoret på Sahlgrenska. På den sjösjukegröna väggen sitter en anatomiplansch med handskelettets olika delar; carpus, metacarpus, digiti manus...

Carl vänder blad igen, och läser om den kommande höstens Parismode som redan hunnit bli passé och modernt igen, tidningen måste vara från nittiotalet någon gång.

LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 1

"Hör du vad jag säger?", undrar greken otåligt och bläddrar i sina papper. Han liksom halvsitter på typiskt läkarmanér, när som helst redo att skynda vidare.

"Ja, ja", svarar Carl, "Om ett eller högst två år är händerna helt återställda."

"Helt återställda kommer de tyvärr aldrig bli. Det jag siktade på under operationen och det du kommer jobba med under din sjukgymnastik är att återfå någotsånär normal funktion. Det är inte samma sak", anmärker läkaren.

"Ja, ja", säger Carl och reser sig. Även han vill därifrån så fort som möjligt.

På kvällen ligger Carl i Margaretas voluminösa dubbelsäng och bläddrar i ett gammalt vältummat nummer av Femina. Han är naken under en av hennes morgonrockar i äkta kinesiskt siden. En pust av rynkig kvinnokropp slår emot honom när han vänder blad i tidningen, det luktar sura körsbär och torra kanelbullar.

Ute i hallen tickar ett antikt ur, annars är det alldeles tyst och stilla i det massiva stenhuset på Pontus Wiknersgatan. Som i en krypta, tänker Carl och ryser till.

ANNONS

En månad får han låna lägenheten. På nåder, åt båda hållen. En månad, sedan är hon tillbaka från Marstrand.

En liten historia om att det fanns fotografier på de två i diverse delikata situationer, fotografier som så lätt kunde skickas ut i vänkretsen som förväntansfullt skulle öppna de gräddvita kuverten i tron att det var en invit till ännu en middagsbjudning. Margareta hade låtit resignerad, om det var för att hon verkligen trodde på hans historia eller om hon bara var trött på alla lögner visste han inte.

"Alla ljuger", som Margareta sa en gång när hon bittert berättade om makens älskarinna som hon fick reda på först på begravningen där kvinnan dök upp klädd som till den värsta galapremiär med en gigantisk bukett röda rosor i famnen.

Carl vänder blad igen, och läser om den kommande höstens Parismode som redan hunnit bli passé och modernt igen, tidningen måste vara från nittiotalet någon gång. En plötslig våg av apati och trötthet kommer över honom.

Han lägger ifrån sig sin Femina och släntrar ut i det väldimensionerade köket som går i Shakerstil. Öppnar kylskåpet som gapar tomt förutom en flaska Worcestershiresås och ett par potatisar som är fulla med vitgråa groddar. Han minns att Margareta åt i stort sett alla sina måltider ute.

ANNONS

Carl rycker på axlarna, bättre än inget tänker han och plockar fram en kastrull och fyller den med vatten. Att skala potatisarna med sina fortfarande bandagerade och ömma händer bereder honom vissa svårigheter, men det går. Ett eller två år, fnyser han och lägger den tärnade potatisen i det kokande vattnet. När de blivit mjuka häller han av dem och dränker dem i ett par generösa skvättar Worcestershiresås. Bättre än inget.

När hans mage är full känner han sig ändå tom. Den stelnade overksamheten i de många rummen där maken allestädes blickar ner från fotografier, målade porträtt, till och med från byster av marmor och brons börjar gå honom på nerverna.

"Alla ljuger", som Margareta sa en gång när hon bittert berättade om makens älskarinna som hon fick reda på först på begravningen där kvinnan dök upp klädd som till den värsta galapremiär med en gigantisk bukett röda rosor i famnen.

LÄS MER:Henrik Bromander skriver Göteborgs-Postens sommarnovell

Till slut får han nog och utan att riktigt tänka lyfter han luren på den gamla bakelittelefonen och slår siffrorna han fortfarande minns efter alla år.

Det är hans mamma som svarar.

Så klart, tänker Carl, konstigt vore ju annars. Att pappa skulle ha svarat alltså. Det har han nog inte kunnat göra, eller fått göra, på över ett decennium.

Nu får han veta att mamma bor ensam. Sedan i julas bor pappan på ett vårdboende som är specialiserade på Parkinsons sjukdom.

"Det var en hemsk jul, förstår du Carl... Jan, han...", börjar mamman berätta men orkar inte avsluta meningen.

ANNONS

"Men han har det bättre där, på hemmet?", undrar Carl och stirrar ut på skymningen som faller över grönskan borta vid Näckrosdammen. Det är vackert. Han inser hur mycket han saknat utsikter som denna.

"Det har han", intygar mamman, "Och kan du tänka dig, jag har det bättre också. Jag sover gott om nätterna, går upp tidigt på morgnarna och äter frukost, ja du vet..."

"Te och skorpor med aprikosmarmelad", säger Carl.

"Du minns", säger hans mamma och så är de tysta ett tag.

"Ska du... Ska du inte komma hem snart?", undrar mamman. "Hem till Sverige?"

Carl harklar sig.

"Nja... Kanske. Jag får se."

"Till jul kanske?", försöker mamman, "Vi hade kunnat hälsa på Jan. Ta med lussekatter och pepparkakor till honom, och..."

Det blir lite för mycket.

Carl lägger på luren.

Han fortsätter stirra ut över skymningen.

Några dagar senare går han förbi synagogan på Östra Larmgatan. Det är Aron som bjudit dit honom. Det är där han spenderar det mesta av sin vakna tid efter att okända män vänt upp och ner på hela hans lägenhet på Nordostpassagen. Var Aron sover är för Carl en aning oklart, han har varit rädd för att Aron skulle tränga sig på i hans tillfälligt stillsamma Johannebergsvåning om han frågade.

ANNONS

Säkerhetsarrangemangen innan Carl blir insläppt är omfattande. Utanför synagogans entré är rejäla pollare fastgjutna för att hålla fordon på avstånd, sedan väntar ett antal fjärrstyrda slussar med tjocka dörrar där han flera gånger får uppge sitt ärende vänd mot de granskande övervakningskamerorna.

"Folk är ute efter oss", mumlar Aron när Carl väl fått komma upp i det lilla församlingsbiblioteket som Aron verkar ha fått eller tagit till uppgift att omkatalogisera.

Carl undrar om Aron syftar på de själva eller på stadens judiska gemenskap. Han vill inte fråga. Hur som helst är Aron en skugga av sitt forna jag, som i sin tur var en skugga av något föregående.

"Skuggor av skuggor", säger Carl och plockar ner en essäsamling av Imre Kertész.

"Va?"

Carl svarar inte. Han har bestämt sig för att det är sista gången han har med Aron att göra, men kan inte förmå sig att säga det.

Jag har alltid haft svårt att säga emot honom, tänker han, ända sedan skolåren. Kanske har det varit min olycka.

"Jag flyttar till Israel till hösten", säger Aron plötsligt.

"Jaså?"

Carl ställer tillbaka boken på fel plats.

Aron gör en min, skyndar fram och placerar den rätt igen.

"Jag ska göra civilplikt för IDF", säger han, "På så sätt kan jag få uppehälle i tre år, och dessutom göra en god gärning. Har fyllt i att jag helst har någon kontorstjänst, administration eller ekonomi skulle passa mig. Men skulle det krävas kan jag stå i ett fältkök och skrubba rent grytor eller vad fan man nu gör i fältkök. Bara det inte blir krig med Iran under tiden ska jag nog ha mitt på det torra."

ANNONS

När Carl ser tveksam ut sträcker Aron fram ett visitkort från Anonyma narkomaner.

"Jag är drogfri sedan... Få se nu... Sjutton dagar och elva timmar. Du borde följa med på ett möte. Det är ett ikväll i Masthuggskyrkan."

Carl tar emot kortet och stoppar det i skjortans bröstficka av ren artighet. Den blekgula skjortan med brunaktiga svettfläckar i armhålorna som en gång var Margaretas makes.

"Tack... Jag klarar mig. Men bra att ha om det skulle knipa."

Aron ser på Carls bandagerade händer och ler snett.

"Kniper gör det väl mest hela tiden."

De slår sig ner på några filtklädda, obekväma stolar mellan två bokhyllor. Pratar lite pliktskyldigt om gamla tider, forna vänner och avlägsna minnen. Och så lite grann om framtiden, om förhoppningar och önskningar för vad morgondagen ska bära på när coronan väl släpper sitt grepp om världen, men de pratar ganska lite om nuet. Det är för jobbigt.

Sedan föreslår Aron att de ska läsa en judisk bön tillsammans, för hälsa och välgång.

"Så du har verkligen blivit troende?", undrar Carl och ser förundrat på den neonrosa kippan som Aron har nerkörd i sitt flottkladdiga hår.

"Jag har alltid trott. Det har bara varit praktiken som skilt sig åt", säger Aron och sluter ögonen när han börjar recitera.

ANNONS

"Mi shebeirach avoteinu, M'kor hab'racha l'imoteinu..."

Efteråt promenerar Carl i det skira augustiljuset längs med kanalen, bort mot Haga för att träffa sin dotter.

Polly.

Så heter hon fortfarande.

"Så du har verkligen blivit troende?", undrar Carl och ser förundrat på den neonrosa kippan som Aron har nerkörd i sitt flottkladdiga hår.

LÄS MER:Så minns fotografen Per Englund Göteborgskravallerna

Det var han som kom på namnet. Efter Poly Styrene i X-Ray Spex.

Efter att han hört av sig till sin mamma var det som alla murar fallit, alla interna regler han ställt upp för sig själv i alla år kändes med ens meningslösa. Han var inte rädd längre.

Kanske började det i det där garaget i Furulund när Dino och hans underhuggare krossade hans händer. Efter det hade han inget kvar att förlora.

Till hans stora förvåning la Pauline inte på när han ringde. Lät kanske inte överdrivet glad heller, men lät honom prata, lät honom förklara. Och när han frågade sa hon ja. Ja, det är klart du får träffa henne.

När han svänger upp på Sprängkullsgatan tänker han att han ska lära sig teckenspråk. När hans händer blir tillräckligt bra ska han träna upp sig för att kunna bemästra det rika register av uttryck som kan formas med en till synes oändlig mängd kombinationer av fingerrörelser. Hans händer ska fylla en ny funktion, bli en brygga av förståelse mellan honom och Polly.

ANNONS

Förståelsen är förutsättningen för förlåtelsen, som Aron sa efter att de bett och skildes för alltid.

Nog är det så, tänker Carl där han dyker in i horderna av turister och tillfälliga besökare som dykt upp som insekter under en sten och invaderat det pittoreska Haga så fort restriktionerna lättades.

Bleka farbrorsben som tittar ut ur gigantiska Bermudashorts, tröttskrikna barn i svindyra liggvagnar med dinglande namnskyltar rullade av fönstergluttande mammor med gigantiska termosmuggar med vällingkaffe i högsta hugg.

Carl kryssar fram bland de trögrörliga massorna och kommer på sig själv med att sakna nedstängningens folktomma gator. Känslan av utrensning och postapokalyps, bilden av ett efter oss.

Aldrig får man vara helt nöjd, tänker han och svänger in på gården vid Haga Östergata som så många gånger förr.

Läs alla delar av GP Kulturs sommarnovell:

LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 1

LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 2

LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 3

LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 4

LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – Del fem

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS