Om författaren:
Henrik Bromander, född 1982 i Växjö, är författare, dramatiker och serietecknare. Han debuterade 2005 med serieboken ”Hur vi ser på varandra” och har sedan dess givit ut en rad uppmärksammade romaner och serieböcker varav flera utspelar sig i Göteborg, som ”Bara en kram” (2017) och ”Högspänning” (2019).
Vad fan händer, tänker Carl där han sitter på huk bakom en avgassotig betongpelare medan utblåset på den gigantiska fläkten ovanför sänder ut dävna pustar av rågummi och motorolja.
Än en gång kollar han tiden på mobilen. Snart tio. Kvart över kommer man låsa parkeringsgaraget för natten. De måste sticka innan dess. Men hyrbilen med de hundra flaskorna står fortfarande på samma plats där Carl parkerade den för nästan två timmar sedan.
Han ser Filiph komma gående bland de fåtaliga bilarna med ett dumt flin på läpparna. Carl vinkar för att mana på honom, skynda dig tillbaka, någon kan se dig, men Filiph bara vinkar lojt som om de inte setts på länge. Påstod sig behöva pissa, men Carl vet nog vad han egentligen skulle göra.
Ända sedan de körde från Amerikaskjulet har Filiph varit ett enda påtänt babblande. Rabblat en massa fakta om Partilles historia som tydligen sträcker sig tillbaka till 1300-talet då orten hette Partaella vilket betyder "den kluvna hällen". Och så berättade Filiph om sin överklassiga moster som skämdes över att hennes villa låg på fel sida Utbyvägen och sålunda tillhörde Partille kommun men kompenserade det med ett franskt uttal, "parr-tij".
Carl hade bara nickat och artigt skrattat med i Filiphs centralt stimulerade asgarv medan han försökte fokusera på bilkörningen. Det skulle inte se bra ut om de krockade med fyrtio liter amfetaminolja i lasten.
När de kom fram till Allum gjorde de exakt som Aron instruerat dem. Parkerade bilen i garaget, låste den, la nycklarna i en hundbajspåse och förslöt den med en gul plaststripe och dumpade påsen i soptunnan på Kyrktorget. Sedan delade de på sig, tog varsin omväg runt köpcentret och såg till att ingen följde efter dem innan de möttes upp igen i garaget där de gömde sig med uppsikt över hyrbilen. Sedan hände exakt ingenting.
Och så berättade Filiph om sin överklassiga moster som skämdes över att hennes villa låg på fel sida Utbyvägen och sålunda tillhörde Partille kommun men kompenserade det med ett franskt uttal, "parr-tij".
LÄS MER:Henrik Bromander skriver Göteborgs-Postens sommarnovell
Flera gånger fick Carl väsa åt Filiph att vara tyst och inte sticka fram sitt huvud hela tiden. Han ångrade att han gått med på att ta med sig honom, han som på Samskoletiden gick under smeknamnet Damp-Fille.
Nu ser Carl hur Filiph slår sig ner på marken bredvid honom, sätter sig i skräddarställning på den skitiga betongen, uppenbarligen obrydd över vad det gör med hans gräddfärgade slacks.
Sin ovana trogen noterar Carl Filiphs händer. De är små, som händerna på ett barn. Och de skakar oavbrutet, ett finmotoriskt vibrerande.
Carl minns sista gången han träffade sina föräldrar, veckan innan han lämnade landet.
De hade rest ner från Kungälv för att träffa honom, för att de var oroliga för hur han levde, som de sa, men Carl misstänkte att det mest handlade om att visa upp pappa, visa hur illa däran han var.
Carl hade ansträngt sig för att inte bry sig eller vara till lags, istället hade han funnit en njutning i att ta med föräldrarna till Bar Centro där de obekväma fick stå upp hela fikan och blev nedgjorda av personalen när de försökte beställa "kaffe med mjölk" i det att de försökte överrösta den högljudda italo discon.
Han minns hur pappan försökte dricka sin cappuccino men hur han skakade ut halva koppen över sin skjorta. "Det gör inget", muttrade pappan och försökte låtsas som ingenting medan den beiga fläcken växte sig större när laktosen åt sig in i bomullsfibrerna. Pappan som alltid var så mån om att vara hel och ren, han som kunde byta kalsonger tre gånger på en dag. Allt förfaller, hade Carl konstaterat, allt ruttnar inifrån och ut.
Fläktsystemet blåser ut mer varmkvalmig luft. Någonstans i garaget slår en ståldörr igen. På ett annat parkeringsplan går ett billarm igång, tystnar en stund och går sedan igång igen.
Carl tänker på de hundrafemtio tusen. På vad han skulle kunna göra med dem om han bestämde sig för att bränna allt på en gång, eller hur länge de skulle räcka om han var sparsam.
Han minns hur pappan försökte dricka sin cappuccino men hur han skakade ut halva koppen över sin skjorta.
Han tänker på Pauline, och på hon som också är hans.
Min dotter.
För första gången i sitt liv formulerar han det laddade ordet för sig själv, vågar snudda vid det.
Dottern och hennes handikapp som gjorde honom vettskrämd. Som skapade en skriande vilja till att fly, lämna, sticka från allt ansvar, alla bojor, ett liv av begränsning och misär, som han föreställde sig det.
Allcoin kom kort efteråt. För Aron var det en mardröm när deras korthus föll samman. För honom själv en skänk från ovan, även om han inte såg det då.
Femton år i exil.
Nu är han tillbaka.
Snart hundrafemtio tusen kronor rikare.
Vad kan jag göra med dem?
Vad kan jag göra för dem?
"Nu ringer han igen", viskar Filiph och visar displayen på sin mobil som har ljudet avstängt.
Medan de suttit där och väntat har Aron ringt säkert trettio gånger.
"Jag skriver: fortfarande inget, lika dött som en tisdagskväll på Heaven 23", säger Filiph med ett kluckande skratt medan han knappar in bokstäverna.
I samma stund ser Carl hur två män kommer rullandes upp för garagerampen på varsin fatglider, svulstiga elfordon som ser ut som förkrympta choppers avsedda för barn eller rörelsehindrade.
Männen tar sikte på hyrbilen, kör fram till den och kretsar runt den i vida cirklar. Till sist stannar de sina väsande hojar och kliver av.
Den ene killen ser ut som en bedagad Partille-Johnny med rödglansiga ögon, färdigslitna jeans och en munktröja med texten support... mc nånting. Carl är för oinsatt i och ointresserad av 1%-kulturen för att fatta om det är något allvarligt eller bara merch för någon kackig tv-serie.
Den andre snubben ser ut som en semikriminell före detta Paradise hotel-deltagare, med ansiktstatueringar, spraytan och syntetiskt uppumpade kappmuskler.
Männen ser sig lite slött omkring, som om de scannar av omgivningen mer av gammal vana än för att de verkligen misstänker något.
Sedan går de fram till hyrbilen och kikar in genom rutorna. De byter några ord med varandra, så plockar en av dem fram en mobil och ringer ett samtal.
"Vad fan sysslar de med?", väser Filiph ganska överflödigt, för det undrar Carl också. Hans puls dunkar mot tinningarna och hans mun känns plötsligt mycket sträv.
"Varför är de två? Skulle det inte bara vara en?", fortsätter Filiph.
De hör en bilmotor närma sig, sedan kör en svart van upp för rampen med hög fart och tvärnitar bredvid hyrbilen.
Männen drar upp sidodörren på vanen, öppnar bakluckan på hyrbilen och börjar snabbt och effektivt lasta över de klirrande vinlådorna.
"Aron ringer nu igen, ska jag svara eller?", viskar Filiph.
Carl stirrar på scenen framför sig.
Hur fick de upp bilen?
Han såg inte att de hade någon nyckel.
Har de hämtat nyckeln på Kyrktorget?
Är det rätt snubbar?
Hur fick de annars upp bakluckan?
"Hallå, Carl, gubben, ska jag svara??"
Nu öppnar de bakdörrarna också och börjar lasta ut vinlådorna därifrån.
Tänk om de använt en piratdosa för att blippa upp låset, tänker Carl. Det börjar bli ett allt vanligare sätt att sno bilar på.
Han satt aldrig själv vid ratten, höll bara utkik och fick tio euro som tack, hade han tur blev det tjugo, då firade han med en blaskig vinare och pizza från napolitanen på hörnet.
LÄS MER:Guldåldern fortsätter för arbetarromanen
De sista, mörka åren i Sestri Levante när han rörde sig bland samhällets bottenskrap fick han vissa inblickar i förfarandet. En liten plastdosa man beställde från Kina, funkade på var och varannan bil av vissa märken. Bara att gå ner för en gata och testa tills det blev napp.
Han satt aldrig själv vid ratten, höll bara utkik och fick tio euro som tack, hade han tur blev det tjugo, då firade han med en blaskig vinare och pizza från napolitanen på hörnet. Annars levde han mest på kokt lök som han plockade ur containrarna bakom Carrefour.
Framför sig ser han nu hur männen tömt hyrbilen och släpar upp sina fatgliders i vanen innan de själva hoppar in och stänger sidodörren med en smäll.
Bakom sig hör han Filiph skrika i luren.
Han har svarat och har Aron på tråden.
"Nej, sa jag!"
"Det händer nu alltså!"
"Nu, ja!"
"Två stycken. Tre med föraren."
"Inget? Ingenting? Och Dino svarar inte?"
"För i helvete!"
Filiph drar mobiltelefonen mot betongpelaren med full kraft. Den spricker i ett plastigt splitter.
"Bara en burner ändå", säger han som svar åt Carls frågande min.
Filiph drar mobiltelefonen mot betongpelaren med full kraft. Den spricker i ett plastigt splitter.
Nu ser de hur vanen rullar förbi dem, bort mot vändzonen för att köra tillbaka samma väg den kom.
"Aron sa att vi måste stoppa dem."
"Va?", säger Carl.
"Det är inte Dino, det måste vara några andra. Han är nästan säker på det. Och vi måste stoppa dem."
"Nästan säker?", säger Carl och innan han hinner hejda honom har Filiph dragit fram sin vässade skruvmejsel ur innerfickan och rest sig.
"Vad fan ska du göra då?", säger Carl, fortfarande på huk, tvekande och mycket rädd.
"Ingen tjafsar med en Levander, det är sen gammalt", säger Filiph och det är som om Carl för första gången den kvällen inser vidden av hur påverkad Filiph är. I en blandning av djupa dalar och höga berg har han poppat karta efter karta med benso och dragit toppade nycklar som om det inte fanns någon morgondag.
Och det finns det kanske inte heller, någon morgondag, tänker Carl när han ser Filiph rusa fram från deras gömställe med höjd högerarm när vanen kommer rusande.
Ett vrål, en duns och skrikande däck.
Filiph blir liggande i en orörlig hög i det vita strålkastarskenet.
Ett tag är det alldeles tyst, bara vanens mullrande motor på tomgång.
Carl sväljer och tänker på de hundrafemtio tusen.
Så bryts tystnaden av en robotlik kvinnoröst med omisskännlig Partilleklang i sin göteborgska.
"Om fem minuter stänger köpcentret. Vi ber er som har parkerade bilar att..."
Ett knäppande läte från ett lås, sedan skenans rytande när vanens sidodörr dras upp.
Två par sneakers som studsar mot det stumma betonggolvet.
Carl reser sig sakta upp.
Ska Carl springa fram och försöka hjälpa Filiph?
Eller ska han långsamt dra sig tillbaka in i skuggorna?
Det bestämmer du. Under hela torsdagen den 22 juli kan du rösta på GP:s Instagram (@goteborgsposten ).
Läs eller lyssna på alla avsnitt av "Problem sover inte”:
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 1
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 2
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 3
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
