Om författaren:
Henrik Bromander, född 1982 i Växjö, är författare, dramatiker och serietecknare. Han debuterade 2005 med serieboken ”Hur vi ser på varandra” och har sedan dess givit ut en rad uppmärksammade romaner och serieböcker varav flera utspelar sig i Göteborg, som ”Bara en kram” (2017) och ”Högspänning” (2019).
När Carl vaknar i den solkiga Hans J Wegner-soffan har han bara vaga minnesbilder av natten och morgonen. Efter att han och Aron dragit i sig allt tjack som fanns i lägenheten och tömt flaskan med slivovits blev det taxi till en svartklubb på Ringön och sedan vidare till en efterfest någonstans vid Mariaplan, där någon faktiskt visade sig ha lite kola att sälja dem. Mycket mer bankad och utspädd än den i Italien, men ändå.
Carl stönar. Hans huvud spränger och ångesten suger i magen. Det var folk på den där efterfesten som kände igen honom, bekantas bekanta från förr i tiden. Som tur var tog ingen av dem upp Pauline. Knappt någon pratade ens med honom, han hade fullt upp med att konversera Aron vars käft gick i ett i det att han i lika kryptiska som paranoida ordalag beskrev den kommande dealen.
Nu kommer Aron stapplande ut från sovrummet i bara kalsongerna. Av hans plågade ansiktsuttryck att döma mår han ungefär lika dåligt som Carl. Han trevar bakom Philip Roth-böckerna, drar ut en ouppskuren utgåva av ”Portnoys besvär” och hittar vad han letar efter. En gömd liten påse med gulvita rester, att ha i nödfall. Aron fiskar upp smulorna med ett blött lillfinger.
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 1
"Bra röjt ändå", säger han uppskattande, "Du har det fortfarande i dig."
"Tack?", säger Carl och gnuggar sig i sitt kallsvettiga ansikte.
"Du minns väl vad vi tog i hand på? Att du ska vara chaufför", säger Aron och gnider in sitt mörkröda tandkött.
"Mhm", säger Carl. Ett illamående kommer över honom.
"Sista biten bara, när grejerna ska nå köparen. Lätt som en plätt. Vattentätt", säger Aron och går in på toaletten och ställer sig att pissa med öppen dörr.
Under veckorna som återstår innan affären är i hamn får Carl fortsätta sova på Arons soffa. Han hämtar sina fåtaliga tillhörigheter på vandrarhemmet i Olskroken.
De tyska turisterna bor fortfarande kvar, men är ute på tillfällig upptäcktsfärd. I ett dumt infall typiskt honom ristar Carl in en svastika i en av sängstolparna, sedan lämnar han stället för gott.
I ett dumt infall typiskt honom ristar Carl in en svastika i en av sängstolparna, sedan lämnar han stället för gott.
Nu börjar ett nytt kapitel, intalar han sig själv där han sitter på spårvagnen som skramlar förbi Svingeln, från och med nu kan det bara gå bättre.
Carl sätts snabbt in i upplägget. Det handlar om att smuggla in fyrtio liter holländsk amfetaminolja, den koncentrerade bas som används för att tillverka amfetaminsulfat. Oljan ska transporteras in i landet buteljerad i vinflaskor. För detta ändamål har Aron startat en firma för import av naturvin tillsammans med en annan gammal bekant från Samskoletiden, Filiph Levander.
Filiph är en gammal räv inom krogbranschen, han har jobbat som servitör på en massa ställen, men har i perioder haft ett ganska intensivt kokainmissbruk. Senast fick han sparken från Avenyfamiljen efter att ha blivit påkommen med att fiffla med kvitton och drickspengar.
Filiph kommer över en kväll med fyllda kassar från Saluhallen. Utåt sett kan man inte tro att han är kolatorsk. Han ser inte ut att vara en dag över trettio, i halmblont, axellångt hår, blekrosa Polo Sport-keps, blårandig skjorta och skinnskor från Crockett & Jones.
Över en bättre middag och ett par flaskor gamay berättar han för Carl om sitt och Arons företag Wine Ways, som satsar på att ta in småskaliga naturvinsproducenter främst från Beaujolais. Men alltsammans är egentligen en front för att bygga upp förtroendekapital inför den kommande, avgörande lasten då en laddning med sexhundra flaskor kommer innehålla hundra buteljer som är tömda till hälften, upptappade med amfetaminolja och sedan återförslutna med kork och rött vax.
"Hur går det till?", undrar Carl och tar en djup klunk av det josiga men samtidigt mineralrika röda vinet.
"Hur går det till?", undrar Carl och tar en djup klunk av det josiga men samtidigt mineralrika röda vinet.
"Flaskorna levereras helt öppet i den franska vinproducentens skåpbil till en lagerlokal i Groningen i Holland", säger Aron och tänder en cigarett, "Där sköter en lokal förmåga specialiserad på packning av skrymmande gods själva ombuteljeringen. Sedan går transporten vidare med ett globalt fraktföretag via lastbil genom Tyskland, Danmark och vidare upp för E6:an till Göteborg där vi på Wine Ways tar emot lådorna på kontoret nere vid Amerikaskjulet."
"Och vem ska köpa den där oljan?", frågar Carl och tar en cigg han också.
Filiph och Aron ger varandra ett ögonkast.
"Det är väl lika bra du får veta det också", fortsätter Aron, "En snubbe från Partille. Han heter Dennis, men kallas för Dino. Dino är delägare i en konkursmässig krog i Alingsås. Tanken är att krogen gör ett vitt inköp av Wine Ways hela lager. När affären är klar likvideras båda bolagen. Av vinsten plockar jag ut sjuttiofem procent och Filiph tjugo. Du får fem."
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 2
"Fem procent... Hur mycket blir det?"
"Det beror ju på omkostnaderna och lite annat, men åtminstone hundrafemtio tusen. Förhoppningsvis mer än så."
Carl askar sin cigarett på tallriken med rester av vildsvinsragu och polenta. Han hade gärna fått mer pengar, men i hans situation är det ändå en enorm summa som kommer hålla honom på fötter ett bra tag.
"Låter det bra, gubben?", undrar Filiph och fixerar honom med sina gigantiska pupiller.
"Let's do it", säger Carl utan övertygelse.
"Så ska det låta!", säger Aron och häller upp mer vin åt dem alla.
Carl askar sin cigarett på tallriken med rester av vildsvinsragu och polenta.
På nätterna ligger Carl vaken i soffan och tänker på sitt liv. På uppväxten i Kungälv som trots allt var ganska idyllisk. Hans mamma som älskade honom till bortskämdhetens gränsland och pappan som var så spännande att leka med när han kom hem från sina resor.
Sedan ändrades allt. Först långsamt, sedan snabbare och snabbare, som en skenande karusell. Stöket i skolan som till slut gjorde det omöjligt för honom att gå kvar, och pappas kontakter som ordnade en plats nere i Göteborg, på Samskolan, där han lärde känna Aron. Resten är, som man säger, historia.
Pappans sjukdom som började smyga sig på redan då men som alla förnekade, allra mest mamma. Besvikelserna och bråken när Carl valde att inte söka in till Handels som förväntat utan ville satsa på sina och Arons affärsidéer. Festerna, pengarna, problemen. Flykten.
Han tänker på den sista, fasansfulla tiden i Sestri Levante. På smutsen, halvsvälten och dånet från flygplanen som gick ner för landning ovanför hustaket. Hur allt gick från uselt till katastrofalt när coronan stängde ner hela Italien och omöjliggjorde hans små men ändock existerande möjligheter till att få mat för dagen.
LÄS MER:"Barn, fäder" – Vinterfestnovell av Gordana Spasic
Han tänker på känslan av annalkande kollaps som hängt över honom ända sedan pandemin bröt ut. En kollaps inte bara för honom personligen utan för hela den mänskliga civilisationen. Så skört allting är, så snabbt det kan falla samman.
Nyss sittdansade vi till The Pointer vid bardisken på Klara med en iskall draja i handen och nu står vi vid kanten av avgrunden, på väg att falla ner i mörkret. Hur hamnade vi här?
Och så tänker han på Pauline. Ja, fastän han försöker låta bli så tänker han på henne också.
Och så tänker han på Pauline. Ja, fastän han försöker låta bli så tänker han på henne också. Och på den lilla. Den lilla som inte är så liten längre utan... Femton? Borde jag höra av mig, tänker han. Vad skulle hon i så fall säga, efter alla år? Skulle hon bara be honom att dra åt helvete, som den där gången han ringde från Portofino?
Carl skakar på huvudet. Nej. Nej, gå inte dit. Tänk inte tanken. Vänd blad, byt fil, vad som helst. Han stirrar upp i taket och försöker förgäves göra sin hjärna helt tom. Klockan är fyra på morgonen. På gatan nedanför går en bil på tomgång. Hur länge har den stått där?
Carl reser sig ur soffan och smyger fram till fönstret. Det är en mörk Volvo kombi. Det sitter två personer i den. Precis när han gläntat på persiennerna och konstaterat detta kör bilen långsamt iväg ner mot Prinsgatan och försvinner. Motvilligt går han och lägger sig igen.
Så är det till slut dags. Försändelsen med flaskorna har nått Göteborg. Allt är i sin ordning. Ikväll ska Carl köra en hyrbil till köpcentret Allums garage. I baksätet och i bakluckan finns lådorna med de hundra preparerade flaskorna.
LÄS MER:Så minns fotografen Per Englund Göteborgskravallerna
Bilen ska parkeras i garaget, sedan ska bilnycklarna läggas i en märkt hundbajspåse i en soptunna på Kyrktorget. Tio minuter senare plockar en av Dinos kontakter upp nycklarna och hämtar bilen. I samma stund för Dino över pengarna mellan restaurangens och Wine Ways konton och skickar skärmdumpar till Aron på att affären är klar. Allt Carl behöver göra är att köra bilen till Partille, dumpa nycklarna och sedan dra. Men under dagen blir Aron allt mer nojig.
"Jag har en liten, liten aning om att det är något skevt med Dino", säger han och knycker med sin beniga hals.
"Hur väl känner du honom?", undrar Carl lite naivt.
"Inte alls. Men senast jag satt inne delade jag avdelning med en kusin till honom, och han var reko."
"Jamen, då så", säger Filiph som också dykt upp och inte är mindre nervös han.
Filiph fiskar upp två kartor benso ur fickan och ploppar ut tabletterna som om de var halstabletter.
"Nån som är sugen?"
De tar för sig alla tre. Sedan säger Aron att han vill att Carl ska röra sig tillbaka ner till garaget och hålla koll på vad som händer. Han vill veta att hyrbilen verkligen blir upphämtad och att snubben som kör ser lugn ut och inte verkar vara nån som blåser dem, eller i värsta fall är en snut.
"Vad händer om de upptäcker mig då?", frågar Carl.
"Om det känns lugnare kan du ju ha Filiph med dig, han går ingenstans utan sin vässade skruvmejsel", säger Aron och flinar.
"Seriöst?", undrar Carl.
Filiph flinar också och som svar drar han fram sitt weapon of choice från innerfickan på sin quiltade Arket-jacka.
Aron kollar tiden på sin Breitling.
"Tre timmar kvar. Det drar ihop sig!"
Carl nickar sakta.
Det drar ihop sig.
Ska Carl sticka till Partille ensam?
Eller ska han ta med sig Filiph och hans vässade skruvmejsel?
Det bestämmer du. Under hela torsdagen juli kan du rösta på GP:s Instagram (@goteborgsposten ).
LÄS MER:Recension: ”Skymningstid” av Henrik Bromander
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
