Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Handmodellen Carl blir avvisad av sin forna sugarmama Charlotta. Vad ska hända sen? Du som läser och lyssnar bestämmer. Bild: Kajsa Bergström Feiff
Handmodellen Carl blir avvisad av sin forna sugarmama Charlotta. Vad ska hända sen? Du som läser och lyssnar bestämmer. Bild: Kajsa Bergström Feiff

Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 2

Den före detta handmodellen Carl är tillbaka i Göteborg efter femton år i exil. Rådvill söker han upp sin forna välgörarinna Charlotta. I den interaktiva sommarnovellen och poddserien ”Problem sover inte” av Henrik Bromander väljer du som läser och lyssnar vilken väg handlingen ska ta. Läs eller lyssna på andra delen här.

Om författaren:

Henrik Bromander, född 1982 i Växjö, är författare, dramatiker och serietecknare. Han debuterade 2005 med serieboken ”Hur vi ser på varandra” och har sedan dess givit ut en rad uppmärksammade romaner och serieböcker varav flera utspelar sig i Göteborg, som ”Bara en kram” (2017) och ”Högspänning” (2019).

Det gula trähuset i närheten av Danska vägen är mer slitet och nedgånget än vad Carl minns det, trädgården är övervuxen och flera av äppelträden som han en gång hjälpte Charlotta att tukta har fallit samman över varandra.Han klättrar över det rostiga staketet och vadar fram mot en av de smutsiga rutorna genom det höga gräset. Det är mörkt där inne. Bor hon ens kvar?

Något körkort har Charlotta aldrig haft så att den gropiga uppfarten gapar tom är inte konstigt, mer märkligt är EU-moppen som står lutad mot garageporten. Carl känner på motorn. Den är ännu varm. Tvekande går han upp för den spruckna stentrappan och ringer på dörren.

LÄS MER: Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 1

Charlotta öppnar nästan omedelbart, som om hon iakttagit honom genom det frostade glaset. Ett häpet blinkande, ett inåtvänt letande i den åldrade hjärnan och så minns hon.

"Charlie, vad i all sin dar gör du här?", säger Charlotta och drar sin solkiga kimono hårdare om sig i det att hon använder hans smeknamn. Det är ändå ett gott tecken. När de bråkade var han alltid Carl, men när hon ville vara öm var han Charlie, hennes egna lilla trollkonstnär som kunde sådana tricks med sina fingrar.

Carl ska just rabbla sin i förväg konstruerade historia som ska mynna ut i en förfrågan eller snarare ett krav, inte mycket, bara ett fyrsiffrigt belopp. I värsta fall kan tre siffror duga. Så ser han att någon rör sig bakom Charlotta. Det är en ung man av nordafrikansk härkomst, kanske marockan. Mannen, eller snarare pojken, fixerar Carl som det utifrån kommande hot han är.

"Everything okej, mamma?", säger han på en märklig blandning av internationell ligistlingo och göteborgska.

"Ja ja, everything är totally okej", säger Charlotta med något kargt i rösten, "Carl ville bara säga hej innan han gick igen."

"Jag tänkte...", får Carl ur sig.

"Vad du än tänkte är jag inte intresserad. Allt har ett bäst före-datum. Vi behöver inte göra det värre än nödvändigt. Karim ger mig allt jag behöver och mer därtill. Så se till att kila vidare nu, är du bussig."

Innan Carl hunnit reagera har Karim böjt sig fram och med en mild knuff föst bort honom från dörren, som sedan dras igen och låses.

Medan han går bort mot Gårda tänker Carl på den glimt han fick av Karims händer. De var platta och tunna, helt ordinära.

Medan han går bort mot Gårda tänker Carl på den glimt han fick av Karims händer. De var platta och tunna, helt ordinära. Inferiore, som Federico hade uttryckt det. Carl fnyser. Han är fortfarande mer eller mindre pank och förbannat hungrig.

Resten av dagen tillbringar han med att driva runt på stan. I salladsbaren på Coop Avenyn fyller han en plastburk med pasta och oliver som han sedan äter upp medan han låtsas botanisera bland butikshyllorna. Det håller mig nog mätt till imorgon, tänker han när han ser sin egen spegelbild i ett skyltfönster på Kungsgatan.

Allt har ett bäst före-datum, tänker han och försöker att låta bli att stirra för länge på den slitna uppenbarelsen framför sig. Allt har ett bäst före-datum.Federico försökte uttrycka sig lite mer diplomatiskt sista gången de sågs, men andemeningen var densamma. Jobben som handmodell hade börjat sina, erbjudandena kom allt mer sällan och var allt mer förnedrande och illa betalda.

En hand åldras precis som resten av kroppen, huden över handryggen förlorar sin spänst och blir fläckig. Håren på underarmen grånar och de blålila venerna blir allt mer framträdande medan naglarna blir gulna och spruckna. Ingen vill se en gamlings hand i närbild, det är äckligt, rent av vämjeligt, som att betrakta näven på ett lik.

LÄS MER: Bromander berättar om hemligt terrornätverk

Federico hade ändå försökt vara uppmuntrande medan han hällde upp varsitt glas kyld vermentino.

"Every good thing has to come to an end. It's the terror and beauty of life", sa han och så skålade de medan solen gick ner över de branta liguriska bergen och färgade hela Genuabukten till lava och malva. Nästa dag skulle Carl tvingas att flytta från sin modellägenhet i Recco till en fuktig och dragig etta i en förort i närheten av flygplatsen. Det där var 2016, och då hade ingen ens hört talas om något som kallades för corona. Carls problem hade bara börjat.

Plågad av de mörka minnena ser Carl knappt att han är nära att gå in i Herbert Wrangel. Han vänder genast på klacken och sneddar upp mot Domkyrkan med blicken riktad rakt fram, osäker på om Herbert hunnit se honom.

Helvete, varför ska jag flänga runt här i stan som ett annat fån, jag borde gömma mig på vandrarhemmet i Olskroken och bida min tid, tänker han. Nu är säkert djungeltrumman redan igång, Herbert spammar tio messengertrådar på samma gång; Ni kan aldrig gissa vem jag såg innanför vallgraven idag!

Upprinnelsen var att Carl ifrågasatt varför Herbert börjat gå på krogen med detta baseballträ trätt över axlarna, som en chic accessoar, helt uppenbart snott från The Tough Alliance.

En gång slogs han med Herbert Wrangel. Eller slagsmål är en överdrift, en massa skrik och en luftspark och så en jakt hela vägen från Uppåt Framåt ner till kanalen vid Feskekörka där baseballträet kastades i med ett plums. Upprinnelsen var att Carl ifrågasatt varför Herbert börjat gå på krogen med detta baseballträ trätt över axlarna, som en chic accessoar, helt uppenbart snott från The Tough Alliance. Jag menar är det inte bara så gjort, hade han fräst innan Herbert tappade det.

Allt det där känns som en evighet sedan, så många år, så...

"Carl!"

Rösten hugger tag i honom, skakar om honom. Som en rysning, som hans pappas ångestfyllda Parkinsondarrande.Han vänder sig om med ett dumt leende, är beredd att ge Herbert sin utsträckta hand.

Tjena gubben, det var länge sen, allt är glömt va. Men det är inte Herbert Wrangel. Det är Aron Hirsch.

"Carl för i helvete, försöker du fly från mig också?", garvar Aron när han hinner upp honom, flåsande i skuggan av den massiva stenkyrkan.

Aron är sig lik och samtidigt alldeles förändrad. Klädd som alltid i sin brittiskt beiga trenchcoat och vit skjorta knäppt ända upp till den beniga halsen. Runda hornbågade glasögon som gör att han ser ut som Max Fischer i Rushmore och det bångstyriga, flottsvarta håret limmat i pannan. Men det är något med Arons blick, ögonen som fått en annan intensitet och samtidigt är helt döda, som om de förgäves försöker få syn på något som ligger tusen mil bort.

LÄS MER: Recension: ”Skymningstid” av Henrik Bromander

Carl vet att Arons klammerier med rättvisan inte upphörde i samband med fängelsedomen efter Allcoin-härvan, det har han om inte annat kunnat läsa sig till i den korta men pikanta Flashback-tråden. Misstankar om inblandning i matchfixning i division fyra-fotboll som las ner, likaledes avskrivna misstankar om insiderbrott i samband med ett halvstort Göteborgsföretags börsnotering och så en ny fängelsedom på sex månader för brott mot lotterilagen.

Den nervösa ryckningen i Arons ögonvrå och det ogenerade flexandet med en till synes äkta Breitling ger vid handen ett liv från tuva till tuva, och just nu verkar det flyta.

"Kom för fan, vi har en del att rekapitulera. Du och jag ska dinera på Taverna Averna, jag bjuder", säger Aron och lägger sin arm om Carl i det att han för honom bort mot Grönsakstorget. Carl kan bara nicka och le instämmande.

"Let's do it", säger han, deras gamla måtto från Allcoin-dagarna. Let's do it, allt är möjligt, det finns inga hinder. Let's fucking do it.

De tar in ostron, råbiff och hälleflundra och delar på tre flaskor vin.

Det blir en utdragen middag. De tar in ostron, råbiff och hälleflundra och delar på tre flaskor vin. Pratar om gamla tider och om stans förändring, skvallrar om vänner och ovänner och konstaterar att Tredje Långgatan på deras tid var en anonym bakgata man gick och pissade på. Sedan tar de in varsin sexa armagnac, och kaffe på det.

Aron flinar och sveper det brända druvdestilatet efter att han lyssnat på Carls okronologiska redogörelse för sin fallerade karriär som handmodell och gigolo.

"Men varför i helvete höll du dig undan så länge? Förundersökningen mot dig las ju ner för länge sen."

Carl bleknar och byter snabbt samtalsämne. Sedan fortsätter firandet, som Aron envisas med att kalla det, en stor fest för att högtidlighålla den saknade sonens återkomst till hemstaden.

"Nej just det, du är ju från Kungälv", garvar Aron och låser upp dörren till sin lägenhet uppe på Nordostpassagen.

Det är en bostad som är helt i linje med Arons karaktär. Äkta konst på väggarna samsas med soppåsar och pizzakartonger huller om buller på, i och under designermöbler av klassiskt snitt. En mezuza vid varje dörrpost och en komplett samling av Philip Roths verk i originalupplaga i bokhyllan.

Aron plockar fram en halvdrucken flaska slivovits ur ett köksskåp och häller upp varsin rejäl skvätt i två odiskade dricksglas medan han berättar att den tillverkas av en galen gammal rabbi i en slovakisk avkrok.

LÄS MER: Recension: "Shahid/Skärvor" – Henrik Bromander

"Han utverkar en trollformel över varje flaska, alla med olika innebörd. Du vet aldrig vad som kommer hända när du dricker", säger Aron och sveper sitt glas. När de fått påfyllning sitter de ute på den lilla balkongen med utsikt över Linnéstans röda takåsar och den svarta älven och Hisingens ljus.

Aron berättar om sitt senaste affärsupplägg, och det är något helt annat än att lura godtrogna affärsmän. Det handlar om att förmedla kontakt mellan säljare och köpare av narkotika i grossistledet, som en mäklare, fast med droger istället för fastigheter.

"Säljarna hittar jag på Darknet", säger Aron och plockar fram ännu en av sina glimrande små idéer som kanske hade gjort honom rik på riktigt om han varit mer tålmodig och haft en annan moral.

"Jag kallar den Darkberry. I grunden är det en moddad gammal Blackberry, den gamla handdatorn du vet, som krypterats och konstruerats för att enbart visa Darknet. Vattentätt", säger Aron och berättar att hans förhoppning är att snart ha tjänat ihop tillräckligt med pengar för att kunna lämna Sverige för gott, ett land som han ser som en djupt antisemitisk nation där alla från vänster till höger i hemlighet eller helt öppet hatar judar. Hans dröm är att dra sig tillbaka i Tel Aviv, hitta en trevlig lägenhet vid Kaufmann Street med utsikt över stranden.

LÄS MER: "Vinterfezt" – Novell av Henrik Bromander

"Och nu har jag något stort på gång... Riktigt stort", säger Aron, "Det enda jag saknar är någon som kan hjälpa mig med det praktiska."

"Det praktiska", upprepar Carl och lutar sig tillbaka i korgstolen.

"För mig är det för riskabelt att röra något, jag är bränd", säger Aron och kikar än en gång ut över balkongkanten för att se vilka bilar som står parkerade nere på gatan, "Och så springer jag ihop med dig! Det måste vara Adonajs förtjänst."

På Sonos Roam-högtalaren hörs de inledande basgångarna i Koka-Kola Veins.

Aron får bråttom ut i köket.

Hey you know comfort kills the spirit / And life will choke you slowly if you fear it.

Carl sjunger med i låten medan Aron ställer ner en kristallassiett med fyra linor kritvitt pulver.

"Kola?", undrar Carl hoppfullt. Det var länge sedan sist.

"Nej, nej, du är i Göteborg nu. Det här är tjack", säger Aron och drar i sig en av linorna. "Så, vad säger du? Är du på?", undrar han sedan och räcker Carl den hoprullade sedeln.

Ska Carl dra linan med tjack?

Eller ska han avstå och föreslå ett tidigt avslut på kvällen?

Det bestämmer du. Under hela torsdagen juli kan du rösta på GP:s Instagram (@goteborgsposten ).

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.