Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 2

I andra delen av den interaktiva sommarnovellen och poddserien ”Dö, Stockholm, dö”, om den 40-årige göteborgsmusikern Robin, besöker han sin mammas begravning. Du bestämmer hur historien fortsätter. Finns att lyssna på där poddar finns.

Om författaren:

Tone Liv Schunnesson, född 17 januari 1988 är författare och kulturskribent. Hon debuterade med romanen ”Tripprapporter” i september 2016 som nominerades till BT:s kulturpris 2017. I höst utkommer hon med boken ”Dagarna, dagarna, dagarna”.

Det hade alltid varit svårare för Robin att förklara saker än att inte förklara saker. Alla förklaringar fick honom att framstå som dummare än han var. I stället för att säga som det var till Anton, där de stod utanför Pocketshop på stationen i Göteborg, att han glömt sina grejer på tåget, vände han sig om och började gå. Hade han sagt: ”Oj, jag är rädd att jag glömt plånboken och väskan på tåget”, så skulle Anton tycka det var typiskt.

”Vart ska du?” hörde Robin sin bror säga, men han vände sig inte om. I stället började Robin småspringa tillbaka mot perrongen och nu skrek hans bror: ROBIN efter honom. ROBIN ROBIN. Solen stod högt på himlen när han kom ut från stationshuset. Även om han var van vid att göra av med viktiga saker rusade adrenalinet, vilket gjorde att Robin nyktrade till. Tåget han anlänt med stod inte kvar perrongen. I stället stod där människor som väntade på ett annat tåg, alla klädda i sandaler.

Robin kände ingenting. Eller jo, kanske en liten lättnad över att slippa bära runt på väskan som kändes tung av den svarta kostymen han skulle haft på mammas begravning i morgon. Han skulle säkert kunna få låna något av Anton. En kvinna som passerade honom gjorde ett förvånat utrop och la handen mot bröstkorgen.

”Robin Sjöberg?” Robin log, ja visst det är jag.

”Känner du inte igen mig? Therese! Tessan!” Robin tittade på det medelålders ansiktet framför honom. Han hade trott att det var någon som ville berömma honom för hans musik men nu förstod han att det var någon ur hans förflutna. Och inte vem som helst. Tessan, hans första flickvän som gått på Aranäsgymnasium i Kungsbacka. Hon såg ut som en dålig teckning av flickan han mindes. Ögonbrynen låg tunga ner över ögonen och käklinjen, som en gång varit vass, var mjuk och otydlig.

”Jag beklagar sorgen”, sa hon när de kramade om varandra och Robin ville inte tänka på döda mamma utan sa istället: Hur är det med dig? Tessan bodde kvar i Kungsbacka, jobbade på äldreboendet och var på väg hem nu. Vilken slump, sa Robin, jag med! Tessan la huvudet på sned. Ville han bli skjutsad? Robin visste inte om hon raggade eller ömkade honom, men han hade ingen lust att gå tillbaka till Anton som ringt tre gånger. På väg till parkeringen var Robin charmig på det sätt han varit som ung och fick Tessan att skratta flera gånger.

Han hade trott att det var någon som ville berömma honom för hans musik men nu förstod han att det var någon ur hans förflutna. Och inte vem som helst.

I uppståndelsen hade Tess glömt att hämta ut ett recept och gick tillbaka, medan Robin väntade i bilen. Telefonen vibrerade igen, men det var inte hans bror. Det va Mi. Värmen gjorde Robin illamående. Han vevade ner rutan.

”Är du framme än?” Hennes röst var liten i luren och hans tjej var bäst i världen på att gråta, vilket stressade Robin. Tårar var ett vapen som användes mot honom och Mi grät som mamma hade gråtit. Tyst, artigt. Undergivet.

”Ja, jag har precis träffat Anton här så jag kan inte prata.”

Mi var tyst vilket gjorde det svårt att lägga på.

”Jag måste lägga på”, förtydligade Robin.

”Hälsa Anton då”, sa Mi. Han hörde Lily leka i bakgrunden.

”Vill du säga hej till Lily”, sa Mi trots att Robin ju sagt att han inte kunde prata. Robin sa igen jag måste lägga på och la på utan att vänta på svaret.

Gårdagskvällens bråk hade varit det värsta under deras decennium ihop och en förgörande skam ville slå sig i slang med Robin, i framsätet på den lilla bilen. Han hade inte slagit Mi. Inte slagit-slagit. Han hade börjat dricka tidigt, redan till lunch. Mamma var död. Lily hade precis som sin mamma gråtit hela dagen. Robin var bara en idiot från Kungsbacka. Han hade höjt handen mot Mi, när hon tjatade om att få följa med. Han gjorde ofta det, när han kände sig trängd. Han menade inget speciellt med det. Han menade bara: ”Tyst, Mi.”

Kanske var det fyllan eller frustrationen eller sorgen, eller att de varit lediga en hel vecka. Men den här gången lappade han till henne över käken. Inte hårt, såklart. Som en klapp. En retsam klapp, oförarglig. Fast med en högljudd klatsch, tyvärr. Mi hade sett mer förvånad än förtvivlad ut. ”Förlåt, men det kan väl inte ha gjort ont”, hann Robin säga innan hon sa något. Han hade försökt skratta. ”Haha, det där gjorde väl inte ONT!” Mi hade inte skrattat. En ny våg av illamående drog över Robin. Han svettades så ymnigt att något måste vara fel, inuti kroppen. Lilla, oroliga mamma. Över parkeringen kom Tessan gående med en islatte i handen.

Kostymen Robin hade fått låna av Anton var för stor över axlarna och under hela begravningen hade han bara tänkt på hur fånig han såg ut. Pappa hade gråtit men inte Anton och inte Robin. Alla hade frågat efter Mi och Lily och Robin hade sagt att de stannat i Stockholm för att Lily var för ung för döden. Det var ett litet sällskap som efteråt samlats i den gula villan på Skogsallén.

Mamma hade varit sjuk länge och de var gamla, vänner på väg in i glömskan eller redan borta. De hade vetat att mamma skulle dö. Därför var han inte så uppriven, tänkte han när han stod i trädgården och rökte. Dagen verkade inte angå honom. Bröderna hade försonats under middagen med pappa kvällen innan men nu verkade Anton sur igen. Himlen var hotfullt vit. Hela uppväxten bodde Robin här. Han hade lärt sig cykla utanför på vägen, pappa som en dag släppte pakethållaren utan att förvarna. Mamma hade trott att han redan som trettonåring förlorat sin oskuld i pojksovrummet och en morgon bett honom slänga kondomerna i soptunnan, i stället för att lämna dem under sängen.

”Men vad bra att ni skyddar er”, hade hon sagt och Robin hade skrikit på henne att vara tyst. Sanningen var att Robin inte förlorat sin oskuld förrän många år senare och kondomerna mamma hittat hade han bara provat att runka med. Robin fimpade i gräsmattan och tände en cigarett till.

”Det är inte bra för dig att röka”, sa en röst bakom honom. Johnny, mammas medium, la armen runt hans axlar.

”Du ser ut att må riktigt jävligt”, fortsatte Johnny samtidigt som han tände en egen cigarett. Robin föraktade sin mammas andliga sida och tyckte Johnny var en sol-och-vårare. En gång hade hans mamma lyckats övertala Robin att följa med till Johnny, som kunde spå framtiden men var bäst på att få kontakt med de döda. I Johnnys kök hade de åkallat morfar och morfar talad goda timmen genom Johnnys mun. Robin drömde mardrömmar i flera månader efter deras sittning.

”Du ser inte ut att må toppen heller,” svarade Robin på Johnnys hälsning. Johnny skrattade så att guldtanden bak i munnen syntes.

”Jag beklagar sorgen, Robin. Din mamma älskade dig väldigt mycket.”

Robin tänkte att Tessan kommit för att hon hade en fetisch för döden.

Robin tog upp telefonen för att slippa undan.

”Jag måste ringa Mi, om du ursäktar.”

Johnny sa okej då grabben, jag ska låta dig gå. Robin började gå tillbaka mot huset, men Johnny sa plötsligt med allvarlig röst vänta. Vänta.

”Din mamma har något hon vill prata med dig om. Hon kom till mig i morse, missnöjd med hur det är mellan dig och Mi.” Robin frös till.

”Mellan mig och Mi?”

”Ja. Hon vill prata med dig, så fort du har möjlighet. Tveka inte att komma förbi innan du åker tillbaka till Stockholm.” Robin stirrade på den märkliga mannen, som kommit till hans mammas begravning i en småblommig skjorta. ”Man brukar ha svart på begravningar, för att visa respekt.”

Innan Johnny fick chans att svara skyndade Robin iväg. I stället för att gå in i huset gick han genom trädgården, ut på gatan där Tessan var på väg in i sin bil. Hennes bröst såg tunga, vattenfyllda ut i den svarta klänningen.

Varför hade hon dykt upp på begravningen? När Robin bjudit in henne dagen innan, under bilresan hem, hade det varit av ren artighet. Robin tänkte att Tessan kommit för att hon hade en fetisch för döden. Hennes fästman hängde sig i samma veva som Robin flyttade till Stockholm.

”Vart ska du?”

Tessan sa: In till Göteborg och ta ett par öl med min lillasyster.

”Vill du följa med?” Robin tänkte att det vore väl konstigt att bara dra från begravningskaffet sådär utan att säga hejdå. Men så kom han att tänka på Johnny och mamma. Lilla döda mamma, som visste att han slagit Mi sådär retsamt på kinden. Tessan öppnade bildörren.

Kommer Robin följa med Tessan in till Göteborg för att ta ett par öl eller kommer han stanna på begravningskaffet med sin familj? Det bestämmer du. Under hela torsdagen 9 juli kan du rösta på GP:s Instagram (@goteborgsposten ).

LÄS MER: Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 1

LÄS MER: Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 3

FAKTA: Sommarnovellen ”Dö, Stockholm, dö”

Släpps i sex delar, nytt avsnitt varje torsdag. Du kan läsa novellen i din papperstidning eller på webben, podden hittar du där du annars hittar poddar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.