Om författaren:
Tone Liv Schunnesson, född 17 januari 1988 är författare och kulturskribent. Hon debuterade med romanen ”Tripprapporter” i september 2016 som nominerades till BT:s kulturpris 2017. I höst utkommer hon med boken ”Dagarna, dagarna, dagarna”.
Det tog ett par långa sekunder innan Robin förstod var han var. Han kände inte igen taket i sitt sovrum, och tv:n, som Lily brukade ha på alldeles för högt, hördes inte.
Robin gnuggade sig hårt i ansiktet, ett nervöst tics han haft hela livet. Bredvid honom låg en tjej som inte var hans tjej. Nu förstod han att han inte var hemma.
De senaste dagarna kom tillbaka i ett slag. Igår hade hans mamma begravts i Kungsbacka kyrka och på mottagningen hade Johnny, mammas medium, tvingat sig på Robin med obehagliga uppgifter om att mamma, från andra sidan graven, visste att Robin råkat slå till Lilys mamma, Mi. Inte slagit. Det lät dramatiskt. Klappat till, med handen, i hennes ansikte.
Jaha, och nu hade han varit otrogen. Det var väl själva fan, tänkte han och reste sig långsamt upp. Kroppen knakade som ett skämt om att bli gammal och blodet kändes som glasfiber i ådrorna.
Robin smackade med tungan. I den skrangliga hyllan stod söta prydnadsgrisar blandade med seriealbum av kvinnliga tecknare och ett inramat foto på någon som tog studenten. Han lyfte upp ramen. Flickan på bilden liknade Tessan, hans ex som han kvällen innan följt med till Göteborg för att dricka öl med. Just det, Tessan. Robin vände sig mot sängen och inlindad i de urtvättade lakanen låg hennes lillasyster och sov.
”Anna”, viskade han. Hon rörde sig inte.
”Anna”, sa han i samtalston, men fortfarande ingenting.
Robin hade tänkt gå hem med Tessan men sedan hade de träffat hennes yngre halvsyster och hennes kompisar på Andra lång. Först hade de druckit ett par bärs på Sejdeln och sedan jobbat sig genom barerna ner mot Järntorget.
Robin hade trots den tunga dagen varit exceptionellt rolig, i alla fall verkade det så på Anna. Anna var 22 år och bodde med två kompisar i Majorna och älskade Robins skiva ”Min terapi”.
Tessan hade motvilligt lämnat Anna och Robin ensamma, eftersom hon hade förstått vad som skulle hända.
Den nya musiken hade hon inte lika bra koll på, men det var hon inte ensam om så Robin förlät henne (detta sa han skämtsamt). Bara ett par tusen killar lyssnade på Robins senaste skiva och det var sådana killar som envisades med att Robins dåliga musik var bättre än den bästa.
Robin Sjöberg hade aldrig varit bättre än ”Min terapi”. Det visste han, för det var sista plattan innan han blev farsa. Innan han slutade tillhöra bara sig själv och innan han flyttade till jävla Stockholm, som slipade ner hans egenheter och förslappade honom.
I Göteborg hade Robin ansetts vara bäst på det han gjorde. Förutom Håkan, men Håkan hade alltid tillhört Stockholm och Robin pissade på sådana clownerier. Robin var mer real. GBG visste det men i Stockholm var de inte nog begåvade att se skillnaden.
I Stockholm var Robin bara en göteborgare som inte var Håkan och Stockholm tyckte till och med att Robins dialekt var en imitation av den folkliga artisten. Som om att inte varenda idiot lät på samma vis.
Vet du vad det bästa med huvudstaden är? Tåget därifrån. Han tänkte på det gamla skämtet. Anna gäspade högljutt i sängen, för att visa att hon vaknat.
Tessan hade motvilligt lämnat Anna och Robin ensamma, eftersom hon hade förstått vad som skulle hända. När klockan närmat sig midnatt hade hon varit tvungen att bege sig hem till väninnan hon skulle sova hos. Över bordet såg Robin sig själv speglas i Annas ansikte och han var oemotståndlig. Anna däremot var alldaglig, med raka ögonfransar. Hon hade en valpig kropp utan stora bröst eller smal midja.
Tessan och hon var lika utan att vara lika. När Tessan varit i Annas ålder hade hon varit erotisk. Sett kåt ut, på ett sätt. Anna såg inte kåt ut, men villig. Villig att älska Robin.
Igår hade hennes tjejkompisar lagt upp Instagram stories på Robin när han rökte eller drog ett skämt. De hade varit fulla båda två när de kommit hem och sexet hade varit som Anna, inget att skriva hem om. Robin hade haft svårt att förbli hård och hon hade bett honom att örfila henne men han hade avstått. Våld var obekvämt, tyckte han.
”Vill du ha frukost?” frågade Anna, och la armarna runt honom. Hon var självsäkert naken och den unga kroppen var mer behaglig än vad han mindes från natten. En värme spred sig i Robins bröst. Kanske var det här vad han letat efter. En alldaglig tjej som lät honom vara som han var.
Fittan var rakad på Anna. Eftersom hon igår inte kunnat veta att de skulle träffats utgick Robin från att den alltid var det. Baksidan på Mis håriga lår blinkade till på näthinnan och Robin la sitt huvud mot Annas axel. Han drog in doften av hennes ungdom djupt.
Resten av fredagen spenderade de i sängen. Telefonen var urladdad och han lät den vara det. Bara en gång tänkte han på sin dotter, när Anna visade sin samling med My Little Ponys. Lite pervers hobby, skämtade Robin innan han kom att tänka på Lily. Tänkte han på Lily så tänkte han på Mi och då tänkte han på sin döda mamma, som visste att han slagit Mi. Så tänk inte på Lily då. Din jävla idiot.
Natten till söndag låg de i sängen och viskade. Robin berättade om hur lismande branschen var och hur medioker maten var på de legendariska Stockholmskrogarna. Han berättade om hur borgerlig Mi blivit och om Lily, som han älskade mer än allt men som påminde så mycket om honom själv att han var rädd för henne. Rädd för sig egen dotter.
När han berättade det blev han tårögd och Anna kysste honom på pannan. När Robin till sist somnade kände han sig förälskad, eller nåt.
”Jävla pajas.”
En röst trängde sig igenom Robins djupa sömn.
”Hur fan vågar du?!”
Robin var en jävla nolla, en pedofil. Äckligt. Han utnyttjade någon som var svag. Dessutom var han oansvarig.
Han slog upp ögonen och visste på en gång var han var, i Annas sovrum. Men den arga rösten var en kvinnas röst, inte en flickas. Mi? Nej, dialekten var omöjligt att missta. Tessan stod i jeansjacka och med skorna på, bredvid Annas 120 cm breda säng. Robin tyckte tygskorna var fula. Låga Converse med en sneakersstrumpa som stack upp. Han kände sig som en stockholmare när han såg dem, den goda smaken gällde inte Kungsbacka.
”Vad gör du här?” frågade han och gjorde som han brukade, gnuggade sig hårt i ansiktet.
”Vad jag gör här? Det är fel fråga, Robin. Vad fan gör du här?”
Tessan drog igång som en maskin och när hon staplade förolämpningarna på varandra påminde hon mer om sig själv än vad hon gjort under bilresan och begravningen. Robin var en jävla nolla, en pedofil. Äckligt. Han utnyttjade någon som var svag. Dessutom var han oansvarig.
”Din pappa letar efter dig. Din fru är utom sig. Du är fan medelålders.”
Robin satte sig upp, plötsligt drabbad av allvaret. Vad hade flugit i honom? Det var som att den lågintensiva fylla som pågått sedan mamma dog, eller sedan Lily föddes, plötsligt lättat, efter en helg med Anna. Sovrummet såg barnsligt ut med nyktra ögon. En Hilma af Klint-affisch satt uppnålad direkt på väggen, bredvid fönstret.
”Min fru är inte utom sig. Min tjej. Vi är inte gifta.”
Tessan tittade på honom med avsmak.
”Tessan, vi känner inte varandra. Du behöver inte bry dig. Vad gör du här ens?”
Hon gick ut ur sovrummet. Robin virade täcket runt midjan och gick efter.
”Jag är här för att min jävla syrra bor här. Och för att hon ringde mig eftersom du aldrig går härifrån.”
Robin insåg att han vaknat ensam i sängen.
”Just det, var är Anna? Och vadå, jag är inbjuden. Till skillnad från dig.”
Köket var stökigt efter hämtmaten de beställt på Robins kort och sommarvärmen gjorde att soppåsen, som hängde på ena köksluckan, luktade unket.
”Alla är väldigt oroliga, Robin.”
Ibland, och det här hatade Robin med alkohol, bröt bakfyllan ner försvaret. Bakfyllan kunde öppna en reva i Robin och vad som än tog sig in genom revan tvingades han möta. Bilden av hans krumma pappa som än en gång oroade sig för sin son gick inte att värja sig mot.
Genom revan kom också bilden av hans bror Anton, men som barn. Hans lillebror brukade krypa ner i Robins säng, efter att mamma nattat och släckt lyset. Anton ville alltid hålla Robin i handen. En natt kände Robin att han var för gammal för mjukheten och när Anton kom tassande i mörkret röt Robin högt att Anton var äcklig. Efter det kom Anton inte tillbaka.
”Förlåt då”, sa Robin till Tessan men egentligen till pappa, Anton, kanske Mi. Benen kändes veka och han fattade tag om diskbänken.
”Du måste förlåta mig.”
Tessan svarade inte. Täcket föll ner runt hans fötter och när han böjde sig ner för att plocka upp det hörde han någon spola inne på toaletten.
Vem kommer att komma ut från toaletten? Anna eller mediet Johnny? Det bestämmer du. Under hela torsdagen 16 juli kan du rösta på GP:s Instagram (@goteborgsposten).
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 1
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 2
FAKTA: Sommarnovellen ”Dö, Stockholm, dö”
Släpps i sex delar, nytt avsnitt varje torsdag. Du kan läsa novellen i din papperstidning eller på webben, podden hittar du där du annars hittar poddar.
