Robin Söderlings röstläge är, främst i början, märkligt temperaturlöst. Under de första minuterna av hans sommarprogram blir det direkt svårt att inte kapitulera: fälla ihop datorn och resa sig. Vandra över till skafferiet med ett blankt ansiktsuttryck. Äta fem kala skivor grekiskt lantbröd, iklädd exakt samma blanka ansiktsuttryck.
Men dessa känslor av understimulans och flykt ska så småningom blekna ut. Söderlings sommarprat må, på ett vis, låta bedrägligt mycket som de flesta sommarprat av elitidrottare gör.
LÄS MER:Sommar i P1: Therése Lindgren
Han lägger sig ständigt nära sportens klichéer: viljan till att vinna, rädslan att förlora! Men den före detta tennisspelaren pressar sig ändå igenom samma klyschor, och ploppar ut på andra sidan.
”Ibland påminner den om Andre Agassis självbiografi”
Elitidrott är en arena där både hjältemod och tragik inryms - precis därför blir den så tilltalande. Och precis därför blir den så svår att lämna, för de som befinner sig i dess själva mitt.
Under programmets andra halva uppehåller sig Söderling nästan enbart till detta: hur han tvingades avsluta sin tenniskarriär, och hur det nästan tog livet av honom.
LÄS MER:Sommar i P1: Staffan de Mistura
Precis här börjar också sommarpratet att stråla av en tät, tragisk och helt omslutande energi. Robin Söderling lyckas överföra hur professionell tennis kan äta ner på allting, hur den på ett rysligt vis kan tunna ut resten av livet. Som bäst påminner allt om Andre Agassis självbiografi "Open".
Visst kan dessa nittio minuter bitvis vara tålamodsprövande. Men ibland är också Robin Söderlings berättelse helt ohygglig, på ett mycket bra vis.
Sommarpratare den 6/7: Bethlehem Isaak, författare, journalist.
Missa inte det senaste från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
