Marit Paulsen avslutar sitt Sommar med ett kungörande. Programmet är hennes sista offentliga framträdande. "Nu ska jag ägna den sista lilla biten av mitt liv åt att gå i skogen, umgås med mina närmaste och älska min man".
Och så spelar hon Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa med raderna "Skynda dig, älskade, skynda att älska, dagarna mörkar minut för minut".
Miljökämpen, författaren, politikern och EU-parlamentarikern Marit Paulsen väjer inte för det svåra när hon, helt utan tröttsamt självförhärligande, berättar glimtar ur sitt liv. Om den brutna kontakten med modern, om hur hon och maken Sture blev grönavågare och köpte "en liten iskall gård i Eggens by" i Yttermalung, om kampen mot flygbesprutning på 1970-talet.
Hon vore heller inte Marit Paulsen om hon inte gjorde minst ett politiskt utspel: mot EU:s regelverk kring ekologisk odling.
Hon talar också om umbäranden under kriget, om år av svält, om hur flickan Marit, född 1939, drömde om att bli fet och vacker. Efter en sådan barndom är det inte lätt att banta som vuxen, förklarar hon.
Det blir onekligen lite tystare i Sverige utan Marit Paulsens röst.
